Det är exakt tjugo år sedan i dag.

Den gången var det fredagen den 13:e, vilket var något av det sista jag hann tänka innan de sövde mig. Galen av smärta hade jag rullats ner för akut operation i ryggen, sedan läkarna negligerat mitt stora diskbråck, låtit mig ligga en vecka och proppat i mig smärtstillande. När jag till sist ropade av skräck eftersom mina ben började domna bort, försökte översköterskan droga ner mig med lugnande.

Jag hoppas att hon har bytt jobb (hon hade för övrigt svår bacillskräck vilket knappast är en merit i sjuksköterskeyrket).

När jag vaknade efter operationen var jag helt förlamad och känslolös från midjan och neråt men hade fortfarande vansinniga smärtor i ryggen. En vaken överläkare kom in, beklagade att hans kollega begått ett stort misstag och sa att han skulle operera om mig, omedelbart.

Jag sövdes igen.

Totalt låg jag väl på operationsbordet i 14 timmar eller så. När jag vaknade igen meddelade överläkaren med låg röst att det var kört. Jag kunde få välja färg på rullstolen men jag skulle aldrig mer kunna gå – mina nerver hade legat avklämda så länge att skadorna var irreversibla.

Än i dag liknar han mig vid en humla som inte vet att den inte kan flyga.

Jag kan inte gå, men jag går.

Inte vackert. Inte utan smärta eller svårighet. Men jag går.

Det där ”misstaget” kostade mig ett halvår på sjukhus, ett år av mitt liv och en hel del annat.

Jag lärde mycket.

Varje morgon när jag reser mig ur sängen, går in på toaletten eller i duschen, är jag tacksam för att jag kan göra det alldeles själv.

Jag minns alltför väl förnedringen 1991. Jag har hittills aldrig kunnat skriva om den, men hoppas kunna göra det en vacker dag.

Människor i alla yrkesgrupper begår misstag, men i vissa fall blir resultaten värre än i andra.

Doktorn som förstörde delar av mitt liv blev – ovanligt nog – fälld av Ansvarsnämnden.

Jag hatar honom inte.

Men jag hoppas att han arbetar med något annat än att skära i folk, i dag.

Läser i tidningen att världen som vanligt är uppochner. Fredrik Jansson i Skellefteå, en stackare som fått benet amputerat, måste vart tredje år bevisa att det inte har växt ut (!) för att få behålla sitt handikapparkeringstillstånd.

Det får mig osökt att tänka på läkaren Gunnar Nordenstam som 2010 skrev en insändare till GP:

”Årets nobelpris i fysiologi eller medicin borde naturligtvis ha gått till
statsminister Fredrik Reinfeldt för hans upptäckt att inga svåra sjukdomar
behöver vara längre tid än ett år – en upptäckt utan motstycke i medicinens
historia och desto mer anmärkningsvärd som den gjorts av en medicinskt helt
oskolad person. Nu får han väl som många stora upptäckare före honom fått
göra stå över ett år och hoppas på sitt rättmätiga pris år 2011.”

Jag läser vidare i tidningen och ser att under de senaste veckorna har 300 arbetare svimmat i en H&M-fabrik (där minimilönen är 400 kronor i månaden) i Kambodja. Anledningen till svimningsanfallen tros vara farliga kemikalier i kombination med dålig ventilation.

Hå hå, ja ja, säger vi i Sverige och jag påminns nu om en diskussion nyligen, med en synnerligen politiskt korrekt medborgare i området (de flesta medborgare i området är politiskt korrekta upp till en viss rödvinsnivå – sedan sänks röstläget till viskningar och sanningarna förändras hastigt och drastiskt).

Grannen förfasade sig just över hur stackars människor i andra länder lever. Hur barn tvingas arbeta tjugotimmarsdagar för slavlöner bara för att slippa ett ännu värre öde – prostitution.

”Har du lust att betala 1 000 spänn för en t-shirt, då?” frågade jag. Han tittade oförstående på mig och jag fortsatte:

”Det är väl vad den skulle kosta om vi skulle använda ekologiska, krav- och rättvisemärkta material, transportera dem miljövänligt enligt alla konstens regler och låta svenska skräddare eller sömmerskor (finns de förresten, eller har alla dött ut?) sy de där t-shirtsen till rimliga löner med socialavgifter, VAB-dagar och allt.

Medborgaren såg pinad ut. ”1 000 är väl i överkant?”

”Inte vet jag”, sa jag. ”Men för 129 spänn blir det nog inte bättre än kemikalieförgiftade kambodjaner eller thailändska barn som jobbar dygnet runt. En hel del ska ju tjäna sin del av de där 129 kronorna, eller hur?”

Medborgaren funderade en stund. Sedan log han och sa: ”Förresten, vi har funderat på att måla om kåken! Vad tror du – om man kör fasaden i en pastellfärg och bryter av med ett mörkgrått staket som matchar de nya stenplattorna. Jag har en polare som känner några duktiga polacker och … ”

Man behöver inte vara Nostradamus för att se det intressanta i datumet. Den 11 september måste vara varje USA-hatande terrorists våta dröm och också föda idéer hos enskilda individer som tycker att bomber och skjutvapen är en bra lösning på allt.

Att det är tio år sedan en grupp terrorister lyckades med det ofattbara gör datumet extra värdefullt för dem som vill mer. Det finns skäl att tro att säkerhetsåtgärderna utökas in absurdum och jag vill inte vistas i New York – eller någon annanstans i USA – i övermorgon.

För amerikanerna och för den Obama som har en osäker framtid handlar det inte bara om att skydda staden och invånarna. Den 11 september 2001 handlade det heller inte bara om dödsoffer utan kanske ännu mer om kombinationen av chock och prestigeförlust. Det var andra gången i modern tid som USA attackerades på eget territorium och förlorade en del av sin själ. Naturligtvis får det inte hända igen.

Oaktat att Obama bekymrat ser hotet om att kineserna begär honom i konkurs och tar över landet har han annat att vara nervöst för. Om han inte kan se till att nationen kan försvara sig mot angrepp på egen mark är han – på ren svenska – rökt.

Jag misstänker att lamporna i Ovala Rummet är tända större delen av natten. Eller längre.

En av mina första chefredaktörer var den legendariske Arne Lemberg, som i slutet av mars 1979 sköts till döds i byn Katosi av Idi Amins soldater, sedan han tillsammans med kollegan Karl Bergman från Svenska Dagbladet lyckats ta sig över Victoriasjön från Kenya och in i Uganda för att rapportera om inbördeskriget där.

Arne var inte bara en duktig journalist utan framförallt en jävel på att knäcka idéer snabbt. När jag fick höra om hans död var jag övertygad om att det var en bluff – att han gjort ännu ett av sina många trick för att få löpsedlar och att han mirakulöst skulle dyka upp som en sprattelgubbe några dagar senare.

Mitt leende förbyttes i sorg när han kom hem i en kista, men jag kom alltid ihåg vad han sagt till mig när han anställde mig:

– Kolla aldrig en bra story, grabben, då kanske den spricker!

Det var ett av de få råd jag aldrig följde.

I går skulle jag skriva om berömda författare som blivit refuserade – till exempel Astrid Lindgren, Alex Hailey, JK Rowling och Stephanie Meyer.

Och Stieg Larsson, vars böcker nu sålts i över 60 miljoner exemplar i 41 länder.

Skrönan har vandrat i åratal nu. Den säger att Stieg skickade in sitt manus till Piratförlaget men att människorna där var så klantiga att de inte förstod hans storhet, utan tackade nej.

En klocka ringde långt bak i huvudet. Någonstans, för länge sedan, hade jag hört en annan version av det där.

Sanningen är att Stieg Larssons manus inte alls blev refuserat, utan att det aldrig blev läst, vilket är en väsentlig skillnad.

Jag ringde Piratförlagets chef Ann-Marie Skarp, som först blev förvånad:

”Tänk, du är den förste som frågat oss hur det verkligen låg till. Alla andra har bara fört skrönan vidare.”

Sedan berättade hon:

”Vi var ett tämligen nytt förlag med bara fyra, fem anställda och vi hade fullt upp med att
prioritera de författare vi redan hade antagit och var på väg att ge ut. Redan
då fick vi in mellan 800 och 900 manus per år och vi var helt oförberedda på
den enorma mängden. Vi registrerade noggrant alla manus men naturligtvis var
det en omöjlighet att läsa dem i den takt de kom in.”

Stieg Larsson ringde aldrig innan utan skickade som alla andra debutanter bara in sitt manus i ett kuvert.

”Det är väldigt synd”, säger Ann-Marie Skarp. ”Hans berättelse kom in helt anonymt i en flodvåg av manus. Jag visste mycket väl vem Stieg var och att han var bra. Hade han slagit en signal så hade hans manus blivit läst direkt. Inte nog med det – när han
sedan vände sig till Norstedts fick han draghjälp av Robert Aschberg som ringde
dem och talade om hur bra manuset var. Men inte heller Aschberg hade hört av
sig till oss.”

När manuset hade legat ett tag bland alla andra olästa, hörde Stieg Larsson av sig och frågade om förlaget hade fattat ett beslut.

”Vi fick säga som det var, att vi inte hade hunnit. Då sa Stieg att han ville hämta manuset och sedan gjorde han det.”

Som de flesta andra har Ann-Marie läst Milleniumtriologin och hon säger:

”Det är en bra historia och jag är rätt säker på att vi hade gett ut den om vi hade läst den.”

Det är förstås lätt att vara efterklok, men som chef för ett av Sveriges mer framgångsrika förlag kan Ann-Marie se saken så här:

”Jag är helt enkelt glad och stolt över att Stieg valde Piratförlaget som sitt förstaalternativ.”

Hon tillägger senare i ett mail:

”Jag är glad att någon enda person ställt frågan till oss! Tack för det.”

Ann-Marie syftar på mitt telefonsamtal och min enkla fråga. Jag blir lite förvånad av att inte en enda av alla mina journalistkolleger orkat lyfta luren för att fråga henne om det låg någon sanning i skrönan.

Samtidigt förstår jag.

Om man kollar en story finns ju alltid risken att den spricker, eller hur?

Apropå det: På bokmässan kommer jag att bli intervjuad om kriminaljournalistik och pressetik i Journalistförbundets monter B 06:62, söndagen den 25 september klockan 10.15.

Varmt välkommen att lyssna!

Jag tänker tillbaka. Livet ändrar sig beroende på yttre omständigheter och på hur man hanterar dem. Jag hämtar dagboken från 2005 och bläddrar fram till hösten.

16 september. En fredag.

Mina anteckningar säger att jag på förmiddagen jobbar med rutinuppgifter och sedan äter lunch på den lokala kvarterskrogen.

På eftermiddagen får jag ett samtal som förändrar mitt liv. Dan Buthler, en digital bekant från nätverket ”Shortcut”, ringer. Danne säger att han har en fantastisk idé till en roman, men att han inte kan skriva. Han har läst en del av det jag skrivit och gillar det.

Nu undrar han om vi ska skriva en internationell thriller tillsammans.

Jag häpnar och våndas. Jag får då och då samtal från människor som vill berätta om invasioner från mars och dela med sig av konspirationsteorier.

Är detta ännu en dåre? Jag är färdig att lägga på när han säger:

”Ge mig fem minuter.”

En halvtimme senare förstår jag att hans idé är en av de bästa jag hört på åratal. Att låta den försvinna i intet vore ett grovt tjänstefel. Dessutom har jag aldrig arbetat tillsammans med någon annan om ett romanprojekt, och vad har jag att förlora? Enbart tid. Om vi misslyckas, vilket vi kanske gör – för att skriva tillsammans måste
vara något av det svåraste som finns – kan vi säga hej och gå åt var sitt
håll.

Vi sätter igång. Träffas inte men pratar i telefon timmar varje dag, och jag skriver, företrädesvis på nätterna.

Drygt en månad efter Dannes samtal träffas vi för första gången i verkligheten, på lunchkrogen Vasa inne i Stockholm. Då har jag redan skrivit över 150 sidor på vår debutroman ”Mord.net”.

Det har snart gått sex år sedan den där dagen. Vi har gett ut sex romaner och nio länder har velat ha våra berättelser. Några av dem ska dessutom förmodligen filmatiseras.

Ibland är det bra att svara i telefonen. Och lyssna.

”Tror du verkligen att Elvis är död?”, säger han precis när jag tänder en cigarill och betraktar en ovanligt vacker elgitarr i skyltfönstret.

Vad ska jag säga som inte sliter i honom?

”Jag vet inte”, svarar jag hjälplöst. ”De säger ju det, men det finns alltid en chans … ”

Han betraktar mig med stora ögon och ett ansiktsuttryck som hoppades han att jag skulle kunna väcka glädjen igen, sopa bort tvivel och sorg. Men jag förmår inte bättre.

Och möjligen har han glömt redan i morgon.

Vi kan kalla honom Björn och han är en av de största män jag sett. Gitarren i hans hand har fått ett par törnar men är fortfarande vacker med sina valnötsinslag. Han fumlar i fickorna, får tag i en cigg och tänder den.

”Jag slutade spela när Elvis dog”, säger han tyst.

Jag har hört honom säga det i nästan 20 år nu.

Han brukar sitta på torget med gitarren i knäet, betrakta människor som går förbi. Jag har aldrig hört honom ta ett ackord.

Ibland, på eftermiddagarna, går han in på puben och tar en stor stark. Dricker den oftast sittandes ensam vid ett bord. Sedan går han till gruppboendet som är hans hem för att han inte tillhör oss, den ytterst priviligierade grupp som kan klara oss själva i det dagliga.

Jag läser i tidningen att politiker vill påverka regeringen om att den förbifart som ska byggas runt Stockholm under åtta år och kosta humpton miljarder, ska läggas under jord.

Det släpps ut för mycket partiklar annars.

Partiklar.

Det är bra att människor kämpar för miljön.

Men det är 2011 nu och det vore också bra om vi kunde erbjuda Björn och hans vänner ett något värdigare, mindre ensamt liv än det de lever nu.

Med eller utan Elvis.

”Är det så här för dig också?” undrade Morten.

Morten Krogvold, en av världens främsta fotografer och tillika en mycket god vän, öppnade kavajen och visade en bläckfläckad innerficka.

”Ungefär så”, muttrade jag. ”Säga vad man vill om världens finaste reservoarpennor men tätt håller de inte.”

Vi satt vid ett kafébord i Cognac, Frankrike och diskuterade över ett glas (eller möjligen två) cognac ett par av våra gemensamma fetischer – skrivböcker och pennor.

Dessvärre äger Morten fler Mont Blanc-reservoarpennor än jag. Jag har å andra sidan en resemodell som fästs i ett läderfodral med plats för sex extra patroner.

Touché!

Morten och jag. Fetischister.

På papperssidan har jag förhoppningsvis en knapp ledning. Under resor till Frankrike, Italien, Estland och England har jag inhandlat massor av skrivböcker med högkvalitativt papper, inbundna i vackert skinn. Några har hårda pärmar, andra mjuka. Ett par stycken ser ut som böcker i halvfranska band. Vid det här laget har jag samlat på mig ett par hyllmeter eller så och min annars toleranta fru har uttalat hotelser om att strypa mig om jag köper en enda skrivbok till. Alltså köper jag dem i smyg och gömmer dem tills jag obemärkt kan ge dem en plats i hyllan eller väskan. Om kvinnor kan göra så med skor, varför skulle jag inte kunna göra det med skrivböcker?

En underbar upplevelse som bara likasinnade kan förstå:

Jag var i Florens och under en promenad på marknaden på Piazza San Lorenzo kom jag till ett stånd fullt av oemotståndliga skrivböcker, bundna i de mjukaste skinn. När
jag tummade på skönheterna kom ståndets innehavare Dimitri fram till mig. Han förstod att han hade en rejäl torsk på kroken, log vänligt och sa: ”Jag gör precis vilken bok du vill. Vill du följa med till min verkstad?”

Det ville jag.

Under promenaden stannade han mitt på gatan, lade sin hand på min axel och mötte min blick:

”Min vän, lita aldrig på en italienare, speciellt inte när det gäller sånt här. De
är inte riktigt kloka. Men jag ska ge dig ett gediget hantverk!”

Dimitri tände aldrig i sin lilla verkstad. Det svaga eftermiddagsljuset utifrån i
kombination med doften från papper och stora rullar av finaste läder gjorde mig
knäsvag.

Bara ett par timmar senare levererade han en hel trave block i precis de skinn jag valt och för nästan inga pengar alls.

Lyckan var total.

Jag gick och drack brandy.

Jag läser om människors behov av karriärer, coacher, utvecklingssamtal och modeorden flyger som tse-tseflugor genom texterna. Man ska anlita konsulter (vilket alla tycks vara numera, oavsett yrke) som ska göra omorganisationsstrukturer och de ska vara tydliga. Frågorna ska lyftas eller lyftas högt och en del är till och med ledarskapsfrågor. Det ska byggas klara pyramider och informationskanaler.

Hjälp.

Det var snäppet enklare i Solna 1971. Jag gick i grundskolan och hade ett stort behov av att styra upp mina finanser – den frågan måste omedelbart lyftas högt! Jag ville nämligen köpa en sådan här:

Min far meddelade raskt att kreditläget var kärvt. Ett jobb på eftermiddagarna efter skolan var alltså den enda realistiska lösningen.

Det fanns inget Internet och det var dyrt att ringa från den svarta bakelittelefonen. Jag traskade runt, knackade dörr och innan jag visste ordet av var jag springpojke och allt-i-allo på ett litet tryckeri.

Ägaren är förmodligen död för länge sedan, men för att skona hans barn kallar jag honom Svensson.

Svensson kedjerökte och jag fick yxa mig igenom luften i hans lilla kontor. Ryktet sade att han hade magsår och att han oavbrutet släppte väder bakom skrivbordet förbättrade inte miljön. Bakom hornbågade glasögon stirrade han på mig och undrade hur mycket jag ville ha i lön. Eftersom jag inte gått igenom någon rekryteringsprocess och inte hade någon coach hade jag inte en aning utan drog till med två kronor i timmen.

”Du får fyra”, sa Svensson med ett generöst leende och jag var djupt tacksam över det som snart visade sig vara en slavlön.

Eftersom den vanlige allt-i-allon var svårt alkoholiserad och ofta frånvarande blev mina arbetsuppgifter skiftande. I ena stunden cyklade jag genom snödrivor och blåst på en gammal packcykel till grannkommunen för att leverera veckans affischer till kyrkan. I nästa bar jag åttakilos blytackor, så kallade bananer, till mannen vid sättmaskinen. Då och då kom en lastbil och lossade ett ton papper. Vem som skulle bära in det på lagret, ris för ris, rådde det ingen tvekan om.

Jag slet hund och kunde vissa dagar tjäna 16 kronor. Förmodligen var det redan då jag lade grunden för att min rygg skulle rasa många år senare och lämna mig partiellt förlamad i en rullstol.

Personalsammansättningen var högst intressant. I tryckeridelen där Heidelbergpressarna dunkade härskade en ensam tryckare – en mycket vänlig man vid namn Ernst. Jag hängde hos honom så ofta jag kunde eftersom jag älskade doften av trycksvärta och aldrig tröttnade på att se pressarna spotta ut färdiga alster. Ernst lärde mig en enda, mycket viktig sak:

”Luta dig aldrig mot en upplaga, grabben!”

Sedan tryckte han visitkort åt mig, vad jag nu skulle med dem till vid 13 års ålder.

Dessvärre var det inte hos Ernst jag behövdes mest, utan i sätteriet. De flesta av handsättarna var trevliga och hjälpsamma, men de hade en absurd vana. Varje gång jag kom vacklande genom sätteriet med famnen fyll av bly skrek de:

”Mer, för helvete! Fler bananer! Är du vek, eller?”

Sedan började cirkuskonsterna. Alla hade de stålhättade trätofflor och den inofficiella femkampen gick ut på vem som kunde sparka mig på fötterna flest gånger medan jag försökte skynda förbi med 32 eller ibland 40 kilo bly i armarna.

Det gjorde jävligt ont, det där.

Efter några månader insåg jag att Svensson och hans folk var mer beroende av mig än jag förstått. De dagar jag inte arbetade svor sättaren över att han fick hämta bly själv, posten kom inte iväg i tid och i vissa fall blev inte pappret inburet innan det började regna. Killen som skulle gjort det där söp alltmer och resten av besättningen satte sin tilltro till mig.

Jag log i min ensamhet inne på lagret medan jag torkade packcykeln torr från snö.

Det var dags för ett utvecklingssamtal.

Nästa dag drog jag ett djupt andetag, öppnade dörren till Svenssons kontor där röken och fislukten omedelbart slog emot mig. Han tittade upp.

”Va ere om?”

Jag gjorde en kort sammanfattning av läget, förklarade att alla var nöjda med mig och att jag kanske var värd lite mer i lön. Svensson fimpade, tände snabbt en cigg till och drog ett bloss.

”Men du fick ju dubbelt så mycket som du ville ha, eller hur? Du, nu har jag annat att göra.”

Det där utvecklings- och lönesamtalet varade i mindre än 30 sekunder och som du förstår var det inte så mycket tal om vidareutbildning och kommande utmaningar.

Under åtta månader slit tjänade jag ihop 800 kronor, för vilka jag köpte en ny spis till min mor eftersom vår gamla nyss hade gått sönder.

Sedan lämnade jag tryckeriet utan att se mig om, gick till varuhuset EPA och fick arbete som julklappsinslagare.

Men det är förstås en helt annan historia.

Författarfrukost

Snart är det dags för årets begivenhet, Bok & Biblioteksmässan i Göteborg.

Ett måste.

Som vanligt är det kaotiskt på många fronter. Några har insett att de borde skaffa hotellrum (de sista gick som vanligt åt för några månader sedan eller så). Förlagen har kommit på att det kanske är dags att utarbeta ett program. Ett förlag har glömt att boka monter och ett annat har av misstag avbokat alla beställda hotellrum. Hotell, monterbyggare och transportföretag skär guld med täljkniv. Några jämmerförfattare meddelar högljutt att de inte tänker åka till det kommersiella spektaklet.

Naturligtvis ordnar allt sig till sist. Mirakulöst hittar alla någonstans att sova, mässhallen som ser ut som en sopstation natten före öppningen, är putsad och fin. Jämmerförfattarna dricker rödvin i baren och jodå, det slås nog försäljningsrekord i år också.

Författarkollegan och tillika en av Sveriges bästa krönikörer Johan Hakelius, på gott humör

Det finns åtminstone två läger när det gäller åsikter om mässan. I det ena hålls de som plågat beklagar sig över att de måste åka dit, fast de egentligen inte vill (naturligtvis ljuger en stor del av dem men hoppas att det låter lite halvproffsigt och lagom nonchalant). I det andra finns jag och alla dem som tycker att det här är årets höjdare. Trots hetta, trängsel, skoskav,  alldeles för dyr skräpmat och hutlösa hotellpriser är de flesta på gott humör. Författandet är vanligtvis ett ensamhetens skrå och det här är en av de få chanser som finns att under lättsamma former träffa både kolleger, förläggare, illustratörer och – läsare.

Ännu en trevlig och inte helt obekant författare

För mig blir årets bokmässa extra trevlig. Dels är Dan Buthlers och min thriller Jordens Väktare fortfarande högaktuell, dels har min dokumentärbok Brott i Sverige kommit ut strax innan mässan öppnar. Det blir som vanligt montersigneringar och intervjuer (bland annat i Journalistförbundets monter). Vill du träffa mig så titta gärna in hos Bra Böcker och förlaget Voltaire, de två som jag förmodligen tillbringar mest tid hos.

Till sist – hjälp gärna den duktige urtrevlige författarkollegan Lars Rambe att slå rekord! Lars vill signera 1 000 pocketböcker under mässan och han står i Pocketförlagets monster. Gör ett klipp – köp hans deckare!

Väl mött i Göteborg!

Häromdagen fick jag ett överraskande mail från Vargen. Om du är duktig på att tyda drömmar får du gärna skriva en rad om den du här får del av.

Vargen och jag har känt varandra sedan 70-talet. Lika länge har han flängt jorden runt, levt som äventyrare och journalist i Europa, USA, Sydamerika, Asien och Australien. Han har jagat storvilt, käkat orm och slagits med krokodiler.

Han är en duktig och synnerligen färgstark kille, one of a kind.

Mailet lyder, i fri översättning, så här:

”Hej Dag! Förra natten hade jag en konstig dröm om dig och mig (hetsa inte upp dig nu!). Det hela utspelade sig i Australien. Vi hade en Chevavan med femlitersmotor (och såna har vi ju haft några stycken, eller hur? :o)) och levde på att skjuta kängurus, du vet som jag brukade göra. Bakdelen av chevan var utrustad med krokar som vi kunde hänga våra byten i. Så långt allt väl.

Men vi var också i begravningsbranschen och körde döingar från en stad till en annan – chevan var praktiskt nog försedd med kylanläggning i lastutrymmet. En dag hade du lastat några lik som du skulle köra iväg med. Eftersom det var långt att åka stannade du vid en pub och tog en öl.

När du kom ut hade någon stulit vår van!

Och här slutade drömmen.