Kom igen, du har chans att göra världens klipp, ty världen är galen!

Hörde nyss att en flicka i min dotters klass lagt ut 4 500 kronor på JustenBäver! Femtonhundra för att gå på konserten – tja, kanske fair enough.

Men sen:

Tretusen spänn (Houston, we´ve got a problem …) för att få träffa honom i ett rum, få en kram, en autograf och ett kompisfoto.

Nu börjar rean. Jag gör det för femtonhundra!

Och … okej då, om du kommer förbi på fredag kväll så säger vi niohundranittiofem.

Deal? ;o)

Vem vill du krama – lilla mig eller …

…JustenBäver?

Han går längs strandkanten. Till vardags är han stressad, tyngd av krav. Nu råder stillhet. Precis där solen kysser havet blåser orden in i hans hand, fortplantar sig till pennan och något förvånad stannar han upp, rafsar ner ord och meningar innan han glömmer dem. Vandrar vidare i den mjuka sanden.Strax efteråt får han en uppenbarelse. Ser en flicka i trasiga kläder och med tovigt hår, som ingen annan ser där på stranden. Senare berättar han för oss, vi lyssnar tyst och våra tankar går i nya banor.

Hasse får en uppenbarelse på stranden

Stillheten härskar ohotad här. Den som vandrar i mjuk sand med havet som närmaste vän kan inte känna stress. Plötsligt bjuder sinnena på nya njutningar och vi ser skönheten i det lilla:

Något längre bort sitter de tillsammans men tysta, kvinnorna som plötsligt här i stillheten får nya bilder på näthinnan, som rafsar i blocken för att hinna memorera allt det tillfälligheten, ödet nu ger dem i form av inspiration, drömmar, ansikten, sorg och glädje.

Rebecca och Lisa, tysta men ändå tillsammans, uppslukade av två vitt skilda idéer i havsbrisen…

Havet, vinden, solen blåser helt nya, stilla, vackra ord till Lisa …

Kommissarien Magnus kan slappna av, livsnjuta och skapa vackra ord, långt borta från den verklighet han annars måste handskas med …

Så ses vi i konferensrummet igen en halvtimme senare. Var och en av deltagarna har en gripande historia att berätta. På stranden har de alla haft en upplevelse som varit andlig, medial eller övernaturlig och på en kort stund formulerat den i ord.

Vi fortsätter. Det är Ordbävning, jag håller skrivarkurs på Hotell Tylösand och bättre kan vi inte ha det. Vi – jag, min familj och tio skrivsugna kursdeltagare – låter intrycken ta över och nu formas ord, meningar, stycken, kapitel.

Vi är en spännande samling människor från livets vägar. Alla bär olika bördor och glädjeämnen i bagaget och säkert är vi överens om att ingen historia blir tillräckligt bra utan det drama verkligheten alltid överträffar dikten med. Men nu handlar det om att släppa loss kreativiteten, öppna sinnena, ta emot och forma det man får till ord på papper. Ofta fort och utan förvarning.

 I Under några dygn skriver vi, berättar, lyssnar, tvivlar och tror. Ordens värde växer till tankar om oss själva, om livet, om meningen om …

”Det är i mötet mellan människor musiken uppstår”, sa min vän dirigenten Merete Ellegaard till mig för några år sedan. Hon har rätt och lika rätt är det när det gäller orden. Man kan sitta ensam och söka efter dem, smaka på dem, men det är i mötet med andra människor orden plötsligt får sin riktiga vikt och mening.

Det är också först när sinnena får ro, när de får spela ut och samarbeta som njutningarna och tankarna får dansa, kommer till sin fulla rätt, bildar ord och resulterar i tänkvärda berättelser.

”I mötet mellan människor” … ” … när sinnena får ro … ”. Sakta händer allt. Kursdeltagarna finner varandra, under sköna middagar tilltalas alla sinnen. Nu möts tankar, drömmar, dofter, hunger, smaker, leenden, känslor, längtan och lust. Längtan kulminerar i kulinarisk njutning …

Smaksinnena får sin näring. Medan solen sakta sänker sig serveras också vinet. Sinnena öppnas och …

…diskussionerna om vad som verkligen är viktigt fortsätter …

Hasse och Rebecca pratar om orden, meningarna och dess betydelse.

Den erfarna marknadschefen och förläggaren från EA Förlag, Eva Ahlkvist, kommer till oss och delar med sig av decenniers erfarenhet. Hon förklarar för blivande författare hur branschen ser ut och vad ett förlag söker efter till morgondagens bokhandel:

Allt gott har ett slut. Den stora entusiasm som rått dygnet runt dämpas när sanningen tränger sig på – att det är dags för en sista gemensam promenad längs stranden innan vi ska skiljas, åka hem.

Jonas Karlsson, Magnus Palmkvist, Dag Öhrlund, Gisela Jansson, Hasse Aro, Magnus Sallrot, Lisa Carpevi, Sissel Myrup, Rebecca Byron Lohk, Catharina Wiberg, Ann Hugosson

och så tar vi det en gång till – fantastiska, kreativa kursdeltagare i sand, sol och tankar i Tylösand: Ann Hugosson, Hasse Aro, Catharina Wiberg, Magnus Palmkvist, Rebecca Byron Lohk, Sissel Myrup, Dag Öhrlund, Lisa Carpevi, Jonas Karlsson, Gisela Jansson och Magnus Sallrot.

Ni kom av olika anledningar.

Ni hade alla en historia – eller flera – att berätta.

Ni återvände alla hem med ny energi och skaparglädje.

Lycka till, skrivarvänner. Jag försökte ge er allt jag har, och ni gav mig allt ni har.

Tack!

/Dag

Nästan alla som känner mig vet att jag generellt sett är polisvänlig, så pass att jag ofta får kritik för det. Tyck vad ni vill om det, men jag har rätt till min åsikt.

Som journalist och fotograf har jag åkt med polisen i en rad länder i snart 40 år och oftast under de tuffaste nattpassen – senast med ytterst kompetenta trafikpoliser i Stockholm för några veckor sedan. Jag har sett sjöpoliser rädda liv på båtfyllon. Jag har sett tyska poliser bärga en spyende norrman som ramlat ner på en balkong. Hur amerikanska snutar i ghetton utsatt sig för livsfara natt efter natt. Hur svenska ordningspoliser kommit hem med uniformen full av spyor, urin, blod och hepatit efter ett nattpass i tunnelbanan. Hur en av dem höll på att bli strypt av en gigantisk man med övernaturlig styrka, och fick leva med andningssvårigheter i nästan ett år medan förövaren gick fri.

Poliser är – bland annat – samhällets viktigaste sophämtare och det förvånar mig att så många av dem orkar. Lönen är inte något att bli avundsjuk på och att den allmänhet de servar ofta kallar dem ”hora”, ”nazistsvin” eller ”mässingsbög” känns knappast som en statushöjning. Många av dem blir mentalt skadade av att dag efter dag bara se samhällets baksida, den värsta misären och hur barn far illa. När jag blir diktator ska jag införa ett job-rotationsystem som gör att framförallt ordningspoliser slipper tappa all tro på mänskligheten efter några år i tjänst. Dessutom kommer lönerna att höjas.

Kort sagt – jag gillar snutar. De allra flesta. Utan dem skulle patrasket ta över gatorna på nolltid, fler tjejer skulle bli våldtagna, fler ungar skulle knarka ihjäl sig och min gamla mamma skulle bli bestulen oftare än vad hon nu blir.

Men – i vilket företag som helst med 20 000 anställda finns det rötägg och polisen är naturligtvis inget undantag. Bland annat tänker jag på klantarna från Södermalmspolisen som grep mig vid en fotografering i början av 2012, tryckte ner mig på en isig trottoar, satte på mig handbojor, sparkade mig i min opererade rygg så att jag fick uppsöka läkare och inte kunde röra mig ordentligt i månader, och sedan ljög sig gula och blå i polisens interna utredning för att skydda varandra. Misstanken mot mig handlade om olaga vapeninnehav eftersom jag tagit bilder till ett bokomslag av en kamrat som pekade på mig med en leksakspistol. Efter att en av de manliga poliserna – för övrigt han som sparkade i min redan trasiga rygg – krävt att få besiktiga mina kalsonger (?) låstes jag in i en svinkall cell utan vatten i fem timmar innan jag förhördes.

Men det är inte det skrämmande. Det skrämmande är att inte en av sex poliser kunde skilja en leksakspistol från en riktig, och att ett stationsbefäl inte vågade vara karl för sin hatt utan ljög så att han borde ha skämts.

Ni vet vilka ni är och till er har jag ett budskap: Om er syn och hörsel verkligen är som ni uppgivit i internutredningen, så vill jag inte möta er i trafiken. Lämna in brickan och stick, okej? Dessutom (för er sex som skolkade från vapenutbildningen på PHS) – riktiga pistoler har ett slagstift.

Nog om dessa tomtar. Häromdagen var familjen och jag på väg till Tylösand där jag skulle hålla skrivarkurs. Vi förväntades vara framme en viss tid eftersom borden stod dukade för oss och det fanns viktiga anledningar att fira. Jag var trött och min fru Katten erbjöd sig att ta över ratten någonstans söder om Jönköping.

Det var torsdag och sen eftermiddag. Jag slumrade till i passagerarsätet, Katten lämnade E4:an och gasade på längs den raka och öde väg 25 mot Halmstad.

Jag vaknade av att hon skrek till och att bilen krängde våldsamt. Det var då jag såg polismannen i den skrikgula västen som slängde sig utåt och framför vår bil, till synes för att ta livet av sig.

Sekunder blev år innan allt blev tyst och stilla. Med hjälp av högre makter, bilens ABS-system och sin körskicklighet lyckades Katten undvika att köra över polismannen och fick stopp på bilen innan vi kraschade mot något. Han – naturligtvis hade han ingen namnskylt och presenterade sig inte – tittade stolt på sin laser och meddelade att hon hade kört för fort.

Resten skulle hans kolleger ta hand om.

Katten uppmanades att backa in på en sidoväg där några förvirrade aspiranter bad henne att blåsa. Hon fick veta att hon hade ”kört för fort” men det var plötsligt oklart hur mycket. När man praktiskt bestämt hastigheten till exakt 110 kilometer i timmen på 90-väg (en trafikpolis jag känner säger att det inträffar ungefär en gång på femhundra) frågade jag hur mycket det skulle kosta. Flickan i uniformen såg generad ut, meddelade att hon inte visste men att hon skulle ta reda på det – om jag ville?

Hjälp.

Tragiken i det här ligger varken i fortkörningen, o-boten på 2 400 kronor eller att en uniformerad polis inte kan meddela påföljden för det brott man begått. Man kan tycka vad man vill, men vi har lagar och regler och bryter man mot dem så kostar det. Och var lugn, uniformerade smålänningar, ni ska få de pengar ni kräver i den jakt på statistikpinnar ni så riktigt kritiseras för.

För ni har ett värre problem.

Ni har en äldre, manlig polis som är farlig för sig själv och för omgivningen. En man som antingen har självmordstankar eller bara är fullkomligt omdömeslös. En man som i sin jakt efter en enda statistikpinne till kastar sig ut framför en bil som kommer med 110 kilometers fart, och som därmed inte bara riskerar livet för sig själv utan – i det här fallet – för ytterligare fyra människor.

Se till att han får hjälp snarast. Inre tjänst, kanske, tills han har vilat upp sig.

Nästa bil han kastar sig framför kanske inte framförs av någon som behärskar att väja i tid.

I en värld av gränslös kommunikation tycks vi ibland vara ensammare än någonsin. Vad hjälper det att vi kan chatta med många på en gång och för säkerhets skull maila och sms:a samtidigt om vi inte får det där bekräftande ögonkastet, leendet, skrattet, tonfallet som vi så desperat behöver och längtar efter?

Vi lever i en orolig värld och så har människor säkert med all rätt sagt i alla tider. Men något säger mig att det mänskliga mötet, det som nu till stora delar ersatts av digital kommunikation, lugnar just oro.

Vi oroar oss för mycket. Pengar, sjukdomar, karriär, våra barns framtid, de plötsliga terrorattentat som  ersatt traditionell krigföring och som vi inte kan skydda oss mot. I den nya tidens krig är alla soldater och måltavlor för fanatiker som saknar gränser. För bara några år sedan behövde inte en maratonlöpare riskera att bli sprängd, amputerad eller dödad, för att någon annan ville markera.

Vi behöver prata om det här. Ofta. Och mycket.

Den psykiska ohälsan ökar i det land vi försökte bygga till att bli ett av de bästa i världen. Medan den sjukt höga självmordsstatistiken (fyra svenskar tar livet av sig varje dag) minskar något, ökar den skrämmande nog bland våra ungdomar som inte orkar leva länge nog för att bli vuxna. I en tid av uppsägningar och nedskärningar blomstrar de läkemedelsföretag som säljer antidepressiva medel. Psykvården går på knäna och snart finns det inga lediga väggar kvar att gå in i.

Ensamheten är vår oro. Rädslan för att dela oron blir vår cell där luften tar slut.

Våra vänner sydlänningarna kan det där med daglig snabbterapi. Efter arbetsdagens slut samlas man på det lilla kaféet. Kvinnorna vid ett bord, männen vid ett annat. Männen svär över sina dumma chefer och sina oförstående fruar. De andra männen nickar instämmande och sedan skålar man.

Vid det andra bordet svär kvinnorna över korkade män i allmänhet och inte minst dem de lever tillsammans med. Sedan skålar man.

Alla drar en lättnadens suck i känslan av att inte vara ensam, att gå i precis samma uppförsbacke som alla andra, dela problem och oro. Man talar öppet om problemen och oron, stöttar varandra, kommer med goda råd. Sedan går alla hem till sitt och orkar ännu ett dygn, styrkt i förvissningen att de inte på något sätt är ensamma.

Och nästa eftermiddag träffas man åter på kaféet för att pysa ut sina problem.

Det där dagliga pysandet gör psykiatrer arbetslösa och medför en bättre hälsa. Ty bättre är inte vi flockdjur, än att vi behöver få bekräftat att de andra i flocken lever med samma tankar, oro och sorg som vi själva.

Men här i norr pyser vi inte. Vi biter ihop, köper stadsjeepar, skryter med Thailandsresor och låtsas som allt är väl. Vi äter piller, stoppar in bettskenor till natten, dricker lådvin och hoppas att något magiskt ska inträffa, något som gör allt bra igen.

Men vi pratar inte med varandra. Vi biter ihop tills svetten rinner nerför ryggen och ångesten tar ett så krampaktigt tag om hjärtat att det gör ont. Tills vi inte längre orkar gå till jobbet eller ut, utan bara ligger stilla i en soffa och gråter eller stirrar in i väggen.

Då hjälper inte vare sig mail, Facebook eller Twitter.

Då hjälper bara fysisk närhet, förståelse, riktiga samtal och en hand som läggs över en annan, om än under tystnad.

Närhet. Mänsklig värme. Förståelse. På riktigt.

Det nya, digitala är bra på så många sätt. Men datorer lagar inga cyklar, nätet kan inte bota cancer och twitter är värdelöst som sorgfångare.

Glöm inte att sträcka fram handen vid sidan av datorn. Den riktiga handen.

Eller att ta emot den som sträcks ut mot dig.

För mänsklig närhet kan inte mätas i byte.

Hej pappa!

Det är ju ett tag sedan sist – du dog den 16 mars 1977 – så jag tänkte bara höra av mig och berätta en del som har hänt och som du skulle bli förvånad över. Och delvis arg.

En hel del är toppen! Vägarna är mycket bättre numera och vi har fått jättesnabba datorer som hjälper oss med allt möjligt. Läkarna kan bota sjukdomar som inte gick att fixa förr och man kan resa relativt billigt över hela världen utan problem. Även de billigaste bilarna är välutrustade och vi har fått mat från massor av spännande länder. Folk har minst fem veckors semester och jag känner faktiskt inte en enda som behöver gå hungrig eller i trasiga kläder. Fast det är klart – Aftonbladet kostar inte längre fyrtiofem öre utan över en tia!

Jag vet att jag lovade dig att stå för mina åsikter och att vara ärlig. Men det där sista är lite svårt, för den som är ärlig blir numera ofta lurad eftersom varken myndigheter eller företag tycks ha någon form av det samvete du stod för. Ett exempel: Där jag bor ska man sortera sina sopor och det är väl bra. För i ärlighetens namn var det väl inte så lyckat att du och dina kompisar slängde tomma DDT-burkar på den där tippen där sorkar stora som ubåtar fick husera? Men det är inte mycket bättre nu. Nyligen bytte min kommun sophämtningsbolag sedan det visade sig att det gamla fuskat. Trots att folk varit duktiga och sorterat sina matrester separat, hade bolaget bara dumpat all skit i samma hög när de kom till tippen, så nu har kommunen stämt företaget på miljoner och alla de som var duktiga och sorterade i år efter år, står där med lång näsa.

Det var det där med ärligheten. Vem ska jag lita på, pappa?

Numera ska man handla ekologiskt odlade varor. Mycket av det som kommer från utlandet är KRAV- och rättvisemärkt och på en del saker står det ”Fair Trade”. Idén är bra – det handlar om att de som odlar, skördar och tillverkar produkter i andra länder ska få leva under rimliga förhållanden och få vettigt betalt. Men så blir det inte alltid. Det syns på prislappen men gång efter gång avslöjas det att de som påstår sig tillverka och sälja mat och andra varor på rätt sätt, har fuskat och sprungit med pengarna.

Vem ska jag lita på, pappa? 

För övrigt kan jag berätta att Televerket är borta, att Posten inte har några kontor längre och att de banker som fortfarande har kontor helst inte vill att man ska komma in där. Några av dem vägrar att befatta sig med kontanter och de få som fortfarande gör det vill ofta ha betalt för att ta emot pengar. Jodå, så är det. Många banker finns dessutom inte för blotta ögat utan vistas i något som heter cyberspace – ja, du vet, rymden. En del av dem kan man bara ringa till eller använda något som heter internet för att kommunicera med. Många av dem sitter i andra länder och man får aldrig träffa dem personligen. Så – vem ska jag lita på, pappa?

Häromdagen körde jag in på en bensinmack (nej, varken Gulf, Esso, BP, Koppartrans eller Nynäs finns längre) för att köpa torkarblad till min bil. Det hade de inte. Inte skruvmejslar heller, eller oljefilter och tändstift. Däremot har de byggt om halva macken så att man nu kan sitta ner och äta mat eller fika och ta en bulle. Och de sålde nybakat bröd som de själva bakat på bensinmacken. Det kanske också kan vara kul att veta att de flesta livsmedelsaffärer numera är stora som en fotbollsplan och har öppet alla dagar från sju på morgonen till elva på kvällen. Varför det ska vara nödvändigt? Ja, det har jag inget riktigt bra svar på.

Man går inte längre i skolan på lördagar och många går inte i skolan alls. Betygen är borttagna och många skolor har förvandlats till privata företag som försöker tjäna pengar på att lära barnen något. Likadant är det i sjukvården, privata företag driver vårdcentraler och sjukhus och Florence Nightinggale har ersatts av Doktor Mammon både här och där. På vissa ställen får förvirrade åldringar sitta i nerkissade blöjor tills dessa har uppnått en viss vikt. För ett tag sedan åkte mamma in på sjukhus och bara efter ett dygn flyttades hon till ett billigare sjukhus där sjuka människor låg och skrek på hjälp i korrdiorerna, så jag tog hem henne istället.

Flygvapnet som du ägnade ditt liv åt, är demonterat. Av de 21 stolta flottiljerna som skulle försvara landet återstår mindre än en handfull. Det står uppgraderade 37:or (du minns väl den nya vackra Viggen som du aldrig hann flyga?) och ett nytt åbäke som heter 39 i långa rader i hangarerna, men det finns knappt några flygförare som kan få upp dem i luften. Försvaret ska numera ägna sig åt att åka till andra länder där det är krig, tycker man.

Du lärde mig vad politik var. Att Högerpartiet stod där och Vänsterpartiet Kommunisterna där. Jag förstod och visste vad Folkpartiet och Centern var för något, för de stod för sina olika åsikter. I dag har alla samlats i en obegriplig mittfåra. De där partiledarna som tycktes någorlunda ärliga på din tid – Yngve Holmberg, Tage Erlander, Gunnar Helén, Gunnar Hedlund, C-H Hermansson och dem – är förstås borta. Palme, som du aldrig tyckte var ärlig, blev så småningom skjuten i ryggen och än efter snart 30 år har man inte lyckats hitta hans mördare utan försökte i desperation lägga skulden på en gammal knarkare från en förort.

I dag har Högerpartiet – fast de heter Moderaterna nu – en stark ställning för att de lyckades med något du hade tyckt illa om. När Socialdemokraterna vände sig om i några sekunder var Moderaterna där och snodde deras politik! Moderaterna började kalla sig för det nya arbetarpartiet och konstigt nog kom de undan med det och vann ett par val. Just nu går jag och undrar vad som ska hända före nästa val – om Folkpartiet ska sno vänsterns politik eller tvärtom. För någon heder tycks inte finnas kvar. Häromdagen pratade jag med en ung präst och hon (jo, numera finns det båda unga och kvinnliga präster vilket är jättebra) uttryckte sin oro för att hon inte förstår vad de olika partierna står för. Det gör inte jag heller, mer än att jag förstår att deras främsta ambition inte är att arbeta för ett bättre samhälle, utan att bli omvalda.

Ja, det var lite om vad som händer i dag, så du kanske förstår att jag är förvirrad. Jag glömde förresten säga att Bilprovningen inte heller finns längre. Moderaterna lånade ut pengar till ett skattesmitarbolag på Cypern som ville köpa Bilprovningen och betala företaget med vinstpengar på fem års sikt. Moderaterna tycker nämligen att man ska sälja ut allt som folk har jobbat ihop till och gärna till underpris. Det är inte bra, och till och med mamma som ju är gammal högerpartist, tror inte på dem längre.

Så vem ska jag lita på, pappa? Det känns ensamt utan dig. 

Glömde jag säga att det är jättemånga människor som går omkring och mår dåligt? De är så stressade och karriärupptagna att de lämnar bort sina egna barn till kollektiv förvaring, lämnar bort hunden till någon som tar hand om den och beställer hem kassar med färdigpackad mat för att de inte orkar, hinner eller vill bry sig om vad de ska äta. Allt det där kostar en månadslön och så blir de ännu mer stressade och mår ännu sämre.

Jag vet. Det låter konstigt. Men precis så är det.

Kanske lika bra att du är där du är, pappsen.

Vi hörs!

I dag kom beskedet. Den sextonåriga flickan i min dotters skola som dog i förra veckan, under påsklovet, tog livet av sig.

Hon orkade inte längre utan letade i ett ensamt ögonblick hemma upp alla tabletter som fanns att uppbåda och proppade dem i sig.

Flickan med det så vackra namnet hade haft det kämpigt, varit deprimerad till och från.

Inte helt ovanligt. Att vara sexton (eller fjorton, sjutton, nitton …) i ett land och en värld där hoppet till synes är långt borta för en tonåring, är inte lätt. Att kanske inte veta riktigt vem man är, är svårt. Att blicka ut i ett samhälle där det inte finns jobb, någonstans att bo, någonstans att flyga till från föräldrarna för att starta ett eget liv, är lika med osäkerhet och hopplöshet. Att vistas i en värld där förtvivlade lärare inte har tid och där sjuk- och psykvården har demonterats, betyder att den sista hållplatsen har monterats ner.

För att någon ska tjäna mer pengar.

Flickan med det vackra namnet fick aldrig uppleva hur det är att springa ut på en solvarm skolgård iförd studentmössa. Hon fick aldrig veta hur det var första dagen på det första  jobbet. Hur det känns att krama sin älskades hand på väg till altaret, smärtan i att föda fram ett barn och lyckan i att hålla det, höra det skrika. Hon fick aldrig veta hur det är att köra bil eller rösta eller skriva under sitt första viktiga avtal.

Hon fick aldrig smaka på Livet på riktigt.

Flickan med det vackra namnet hade sökt hjälp och till och med varit inlagd, men skickades hem alldeles för tidigt. Kanske för att någon i den demonterade vården inte riktigt hade tid att se hur illa det var. Kanske för att det fattades en vårdplats.

Flickan med det vackra namnet finns inte mer. Hos klasskamraterna är tystnaden ofattbart stor. Hos hennes familj kommer det nu öppna såret småningom att bli ett ärr som aldrig läker.

De som inte bryr sig om flickan med det vackra namnet, hennes vänner eller föräldrar, kanske bryr sig om siffror, trots allt.

Läs det här då:

I Sverige tar i genomsnitt fyra personer livet av sig varje dag. Självmord är den överlägset högsta dödsorsaken i åldrarna 15 – 44 år. Varje självmord kostar samhället 18,6 miljoner kronor, bland annat i utebliven produktivitet, en kostnad på mer än 77 miljoner kronor om dagen!

I vilket affärsdrivande företag som helst hade man omedelbart satsat åtminstone tio procent av den summan på prevention för att hindra framtida förluster. Dock inte i AB Sverige, trots att många liv skulle kunna räddas och mycket lidande förhindras.

Nog om pengar. De som närmast saknar och sörjer flickan med det vackra namnet har annat att tänka på nu. Att begrava ett barn är bland det värsta som finns. Att en av anledningarna är att välfärdssamhället Sverige inte kunde lyssna på henne, måste på sitt sätt vara ännu värre.

Jag hoppas och tror att flickan med det vackra namnet har en plats bland änglarna nu.

Och att någon i Sverige vaknar innan fler barn blir änglar i förtid.

När jag får dödsbudet inser jag att – trots att det bara är den fjärde april – det är dags att förbereda sig för årets fjärde begravning.

Och hur förbereder man sig för sånt?

Jag inser också, som så många gånger förr, att det på sina håll är klent med rättvisan.

Ty de goda tycks dö först.

Och sådan var Uno Björkhem. God. En vän och en lyssnare, någon som i högsta grad respekterade och brydde sig om – på allvar.

Vi träffades för många år sedan genom ett författarsällskap. Uno var före detta forskare och lärare i skoglig marklära, universitetslektor i landskapsarkitektur och forskningsinformatör. Vi hade, milt uttryckt, vitt skilda bakgrunder men kom att bli mycket nära vänner även utanför sällskapet.

När jag lärde känna honom hade han redan gett upp en del av livet och dessvärre också självrespekten, efter den obeskrivligt smärtsamma sorg som bara kan drabba någon som mist sitt barn på det vidrigaste av sätt.

Andra delar upprätthöll han med stolthet. Jag, tämligen ointresserad av historia, kunde lyssna andlöst när Uno i en timme ur minnet berättade om generalmajoren, lantmarskalken, friherren och landshövdingen Thure Gustaf Rudbecks framfart i Sverige och inte minst Sollentuna, på 1700-talet.

Än märkvärdigare var att Uno kunde prata med träden och marken. Åtminstone uppfattade jag det så. När vi gick genom en skog eller över ett markområde kunde han stanna upp, betrakta för att sedan berätta för mig hur det hade sett ut på platsen hundra år tidigare.

Vi brevväxlade. Du vet, på papper och med post, som förr. Vi talade i telefon, långa samtal om smått och stort, samhälle och litteratur. Uno, född 1938, hängde med i vad som hände trots att han ständigt upprepade ”jag ser inte television”, vilket förmodligen var ett ganska klokt val om man ser till vilka media han föredrog.

Jag hälsade flera gånger på i det lilla gatuhus i Lomma – orten kunde han som sin ficka inte minst eftersom en av hans många böcker handlade om den – där Uno tillbringade sina sista år. Ofta frusen satt han iförd täckjacka i en fåtölj och rökte tobak. Radions P 1 stod på vid sidan vilket fler än en gång fick honom att ringa mig och komma med kloka kommentarer.

Som författare lämnade Uno en rad goda böcker efter sig och förmodligen skulle man också kunna skriva en god bok om honom. Men det är inte mitt jobb, jag föredrar att vårda minnet på annat sätt.

Adjö, vännen. Tack för värme, för vänskap, glada skratt och kloka ord.

Förr eller senare ses vi över ett glas vin, med en bok i näven.

Vi slår på P 1 då, va?