När jag fick höra det visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Att det skulle komma en tidning för skrivsugna, blivande författare, byrålådeskrivare och allmänt ambitiösa.

Jag hade nämligen under mer än tre år utvecklat idén själv. Tagit fram ett stort koncept, kontaktat ett antal förläggare, haft möten, visat presentationer.

Utan resultat. Alla tyckte att det var en fantastisk idé. Tills jag bad dem satsa ett par miljoner på den.

Och så kom pojkarna från Göteborg in från vänster.

Journalisterna Per Adolfsson och Martin Karlsson har tänkt alldeles rätt och kommer att lura de stora förlagen genom att ha sjösatt det som betongkolosserna inte lyckats tänka ut själva, eller orkat med.

Intresset för att skriva har sällan varit större än nu. Den senaste undersökningen visar att var tredje svensk (!) när en dröm om att skriva en bok. De svenska förlagen får in ungefär 10 000 (!) debutantmanus om året, förutom alla de epos som kommer från redan etablerade författare. Bara några tiotal av dessa debutanter ges ut, vilket säger en del om svårigheten att komma igenom det berömda nålsögat och – i det här fallet –  kunna kalla sig publicerad författare.

Det finns massor av hobbies. Folk klär sig varmt och kastar med kastspö på torr mark mitt i vintern. Några lägger tusentals timmar på att bygga dyra, radiostyrda helikoptrar som havererar vid jungfruflygningen, andra knyter flugor att ha på fiskespöet. Vissa har nördat in sig på smala serier av frimärken, andra samlar på motorsågar, kristallglas, tändsticksaskar eller fingerborgar.

Det är kul. Jag älskar nördar. Men i eget intresse tycker jag förstås att det är extra roligt med människor som skriver, bär på en författardröm.

Nu finns det äntligen en tidning för oss som älskar doften av blyerts, trycksvärta och har en dröm om att bli en Blixen eller Hemingway. Herrar Adolfsson och Karlsson har lyckats förbluffande väl med det första nummer av Skriva som kom ut i oktober och jag kan meddela att de inte saknar idéer för framtiden. Skriva är hardcoretidningen för alla oss som älskar skrivandet som uttrycksmedel. Och tro mig, tidningen är här för att stanna.

Glömde jag säga att jag medverkar i Skriva från och med nästa nummer? Som krönikör och med artiklar och intervjuer. Under den senaste tiden har jag intervjuat bland andra Åsa Schwartz, Jan Guillou, Viveca Sten, Björn Hellberg, Elsie Johansson, Pernilla Alm, Kåre Halldén, Dorotea Bromberg, Joakim Hansson, Ann Ljungberg och många fler intressanta människor i författar- och förlagssverige. En del av intervjuerna kommer du snart att se i Skriva!

I mina krönikor kommer jag att berätta anekdoter från fyrtio år som journalist och författare. Men jag kommer också att vara den krasse och delvis ilskne, på din sida. Förklara hur du ska skaffa respekt för ditt skrivande, avslöja förlagens ekonomiska tankegångar och tipsa om hur du hittar genvägar till framgång.

Håll ögonen öppna och – prenumerera på Skriva!

www.tidningenskriva.se

Ofta börjar ringandet vid åtta på morgonen, möjligen i en naiv tro om att min dag börjar samtidigt som deras. Annars är det bara ren oförskämdhet.

De är skam- och hämningslösa, de små jävlarna. Inga NIX-register eller hemliga nummer i världen kan stoppa dem. Som slingrande maskar kravlar de upp ur den stinkande säljåkern. Jag kan se hur de, i callcenters i Kiruna eller Bombay, mummar sig med mintsprej i munnen och värmer upp miniräknarna. De kommer från en planet där ingen har några efternamn. I värsta fall har de lyckats gräva fram ditt förnamn och upprepar det i så fall var tionde sekund i tron att du ska känna dig utvald och smickrad.

Här ska krängas och den som blåser flest idioter före klockan fem, vinner!

Oönskat och oväntat har ditt hem, din telefon, förvandlats till en marknad för allsköns skit. Det är inte längre du som är den uppsökande – skräpet kommer till dig vare sig du vill eller ej. Dessutom förväntas du bemöta dessa attacker på ett trevligt och artigt sätt.

I say fuck it.

Det finns folk som obegripligt nog känner sympati för telefonsäljare. Jag är av en annan uppfattning.

Jag vill vara ifred, okej?

Det gäller alltså att finna motmetoder mot detta den nya tidens krämande. Och i mina ögon är alla metoder tillåtna.

Häromdagen lät det så här:

Röst: Hejhej, det här är Olle på Tele 2. Jag undrar om du vill sänka dina telefonkostnader med upp till 40 procent?

Jag: Nej.

Kort tystnad. Sedan:

Olle: Får jag fråga varför?

Jag: Jag ska berätta varför. Jag har en lägenhet i New York, ett hus i Milano och ett i Brasilien. Jag har en Ferrari, två Lamborghinis och tre Rolls Royce. Jag kastar mina kläder varje kväll och köper nya nästa dag. Varje morgon ringer jag efter frukost från Operakällaren och den körs hit i limousine. Jag tjänar så inihelvete mycket pengar att jag inte kan göra av med dem, och du frågar om jag vill sänka mina telekostnader. Är du helt dum – i – huvudet? Ring mig igen när du har det dyraste abonnemanget som existerar, okej?

Olle: Ehmm, ja, tack då.

Ridå.

På nätet såg jag nyligen effektiva tips om hur man bromsar en krämare i tid. Det fanns femton förslag på vad man ska upprepa så fort krämaren yttrar sig. Jag nöjer mig med de två första:

Krämaren: Hej! Jag undrar vilket telefonabonnemang du har?

Du: Din mamma.

Krämaren: Förlåt?

Du: Din mamma.

Krämaren: Nu förstår jag inte. Vill du skaffa ett abonnemang till din mamma? I så fall har vi familjelösningar och …

Du: Din mamma.

Förr eller senare ledsnar han, eller hon.

Eller den här:

Krämaren: Hej, det här är Patrik på Ruffel & Båg…

Du: Bevisa det!!!

Krämaren: Just nu har vi ett specialerbjudande som säger att …

Du: Bevisa det!!!

Och så vidare.

Ett tredje, väl fungerande alternativ är att be att få ringa tillbaka. Krämaren förklarar då att de ”tyvärr inte har några ingående linjer”. Du ber då att få Krämarens hemnummer så att du kan ringa i kväll. Han börjar stamma något om att det inte går bra att ringa hem och det är då du vrålar:

”VARFÖR INTE? DU RINGER JU HEM TILL MIG!”

En annan variant är att säga:

”Du, det där låter jätteintressant. Vänta en sekund, bara … ”

Sedan lägger du ner luren och går därifrån. I andra änden sitter nu en nervös krämare och räknar sekunder. Ska du, drömtorsken komma tillbaka i tid och handla? Han måste ju hinna ringa ytterligare 42 personer i dag.

Vill du anamma mina elakaste vänners teknik, sänker du rösten till pervo-mode när krämaren ringer och du frågar:

”Mmmm … vad har du på dig i dag, snygging ..?”

Den brukar bita.

Har du fler goda metoder så tipsa gärna. Det gäller att vi håller ihop här.

Knäck dem!

Håller ett föredrag för ännu en av alla dessa herrklubbar – denna gång benämnd Round Table.

Vi befinner oss i Stockholms innerstad. Herrarna runt bordet har kostymer, är stressade, äter chicken wraps och dricker Ramlösa. En av dem – vi kan kalla honom Anders – är chef för ett kontor som tillhör en av våra största banker.

I föredraget berättar jag mina teorier om hur man – med ganska enkla medel – kan uppnå ett bättre, lugnare och lyckligare liv.

Efteråt berättar Anders för mig om dem som lät pengarna och lyckan rasera Livet.

Vi pratar om folk som vunnit tre, fyra miljoner på spel eller lotter. Och missförstått hela situationen. Trott att de varit hemma för all framtid, bekymmersfria.

”Det första de gör”, säger Anders, ”är att säga upp sig från jobbet och be chefen dra åt helvete. Nu är de ju miljonärer och därmed fria. De förstår inte riktigt hur lite tre miljoner är om man slutar jobba och ägnar all sin tid åt att göra av med pengar istället för att tjäna in dem.”

Anders berättar hur den lycklige vinnaren stannar hemma, lämnar igen tjänstebilen och köper en stadsjeep för en halv miljon, renoverar kök, badrum och tak för ytterligare en och en halv miljon innan han tar med sig frun på en exklusiv jorden runt-resa. När kassan börjar bli tom så tar han ett rejält lån – han är ju gudbevars miljonär – med huset som säkerhet.

Och sedan rasar allt i snabb takt.

När den nyblivne miljonären, som redan efter ett knappt halvår satt sprätt på merparten av pengarna, upptäcker och verkligen förstår sin situation, är det oftast redan försent. Han får inget nytt jobb, pengarna är borta och nu tröttnar även hustrun. Det blir skilsmässa, ofta går huset på exekutiv auktion och vår till synes så lycklige vinnare hittar bara en utväg – sprit.

”Du skulle bara veta”, säger Anders, ”hur många av dem jag gjort stora affärer med som jag nu möter som lodisar på gatan på Kungsholmen. De har fått flytta ut till billiga hyresettor i de yttersta förorterna – ibland genom socialens försorg – men tar varje dag tunnelbanan in till Fridhemsplan i hopp om att träffa en gammal kollega. Och problemet är att kollegerna inte längre vill prata med dem. Vem vill umgås med ett fyllo som för ett år sedan ägde världen och bad både chef och arbetskamrater att dra åt helvete?”

Triss.

Plötsligt händer det.

Eller – hur var det nu?

Det finns fler än en dagar då jag undrar hur det står till i världen.

Vissa förhållanden – som Grekland – orkar jag inte ens diskutera. Det där sköter sig självt enligt givna regler om vi bara låter det vara, och även Dimitri får nog vakna upp nu.

Men resten, då?

Under en paus mellan några föredrag i Katrineholm promenerar jag genom staden och går in i något som av de flesta skulle betraktas som en ”skräpaffär”. Hyllorna är överfulla av kitchiga prydnadssaker, på väggarna hänger digitaltavlor av akvarier med inbyggd belysning och på golvet står stora korgar med billig tvål och schampoo.

Leksaksavdelningen. Påse efter påse med kinatillverkade, svargt färgade plastbitar som inte kan tillfredsställa barn med dagens krav i många sekunder. Saker som ska kastas, skickas till återvinning lika snabbt som de packades upp.

Men billiga. Tio kronor eller femton per påse.

Lördag förmiddag. Jag kör, som jag gjort sedan tonårsflickorna var små, med dem i den amerikanska pickupen till återvinningsstationen för att sopsortera. Jag vet att det – i det stora hela – är ett spel för gallerierna. Men, vet mina döttrar än? I så fall håller de god min.

Vi springer omkring där och gör som det står. Glas i kuben. Metall där. Batterier i burken. Brännbart i … vänta! Plötsligt står tre soppoliser i skrikgula västar vid containern och kontrollerar att folk packar upp sina säckar med brännbart innan de tömmer dem. Tankarna går osökt till Orwells 1984.

På väg mot glasburken hittar jag en ny container. Ett slags rum i stål jag inte sett förut. Skylten utanpå annonserar att man här kan lämna ”användbara” saker. Låter bra. Jag har alltid haft en inbyggd motvilja mot att slänga något som fungerar.

Vid en närmare titt visar det sig att burken tillhör Myrorna.

Så långt allt väl.

När jag hittar den upptejpade listan över vad Myrorna inte tar emot, blir jag däremot fundersam.

”Inga datorer äldre än två år. Inga laptops äldre än fem år”.

Nähä. Så var det med behovet i världen.

Senare samma dag läser jag i kvällstidningen hur en kvinna i hjälporganisationen stulit skänkta kläder och sålt dem på nätet för tiotusentals kronor.

Jag fylls av trötthet.

Jag minns också när jag för några år sedan packade bilen full med kläder, skor och andra ägodelar i mycket gott skick och styrde mot den lokala Röda Kors-mottagningen. Väl framme möttes jag av en framsträckt handflata och frågan:

”Har du herrskor i storlek 46 eller större?”

Nej, det hade jag inte. Blev därmed ivägskickad med beskedet att Röda Korset inte ville ha någonting annat eftersom inte bara de lokala lagren utan även centrallagret, var fullt.

En gång hade jag en naiv dröm om att skänkta kläder verkligen skickades iväg till fattiga människor som frös i utsatta länder.

I dag vet jag bättre.

Inte nog med att människor i hjälporganisationer stjäl. Jag ser att de stora organisationerna håller sig med kanslier och personal. Med generalsekreterare som ska ha 60 000 – 70 000 i månaden plus tjänstebil.

Hur många strumpor, böcker och stereoanläggningar ska vi skänka innan generaldirektörens lön, bil och mobil är betalda? Innan vi har betalt hyran för sekretariatet, el- och telefonräkningarna samt löner och socialavgifter för de anställda?

Hur stor del av hjälpen når verkligen fram till dem som står med stora magar i Afrika och håller på att dö? Vem värmer dem i riktigt vinterfrusna länder i öst?

Jag är inte helt säker på att jag vill tänka på det där mer. Eller vad jag ska säga till mina döttrar när de frågar om återvinning.

Jag har ju trots allt lovat mig själv att aldrig ljuga för dem.

Kanske har du lagt märke till att en del av Stockholms byggnader varit dekorerade med jättespindlar och andra hemskheter under den senaste veckan? En del av Halloweenprojektet Shockholm, som når sin topp nu på lördag!

Mellan 14.00 och 16.00 samlas 800 utklädda ungdomar för att förfesta vid Slussen. Klockan 16.00 startar Halloweenparaden som går från Slussen via Skeppsbron till Kungsträdgården, ledd av min stolta, hårt arbetande dotter Bella som Jack Skellington. Kom, titta och ta med kameran!

(Och till alla er som under åren slagit Bella fysiskt och psykiskt – kom med på lördag, så ska vi bjuda på allt det där era föräldrar aldrig förmedlade – empati, förståelse och respekt. Välkomna till en mänsklig gemenskap.)

Halloweenfesten fortsätter i ett tält i Kungsträdgården. Bland annat kommer det att delas ut ett ton (!) godis – en gåva från Karamellkungen – som undertecknad har varit med och packat i 800 påsar!

Chokladpengar i all ära, men efter några hundra påsars packande blir fingrarna lite styva…

Låt Shockholmfesten på lördag gå i glädjens, fridens och respektens tecken.

Alla får vara med.

Alla är välkomna.

Inte minst föräldrar som ibland borde ta sig tid att vara – föräldrar.

Livet för oss in på märkliga vägar.

Genom författandet korsas min väg med Tommy Deogans och vi blir kolleger.

”Män av våld” är Tommy Deogans uppföljare av

”Blodsbröder”

Jag kunde ha varit grabbens farsa, 22 år skiljer oss åt. Resten blir desto mer intressant: Vi växte upp inom en radie av åtta kilometer. Han i ett av de nybyggda invandrartäta problemområden som blev en tragedi, jag i ett välordnat medelklassområde. Vid 14 års ålder började jag skriva. Vid samma ålder började han, rotlös och utan vuxenstöd, knarka. När jag vid 17 års ålder började bli publicerad på allvar, lät han heroinet föra honom in i en lång och mörk tunnel som slutade i återvändsgränd.

När Tommy Deogan berättar om sitt dramatiska liv stannar människor upp och lyssnar. Här intervjuad av Lotta Bromé på bokmässan 2011.

Egentligen skulle vi båda ha varit döda i dag. Tommy genom misshandel, en överdos eller något annat som drabbar dem som lever i det hårda knarkets tunnlar. Jag av den IRA-bomb, den beskjutning eller den magblödning som fick mig att tillbringa timmar mellan liv och död på intensiven.

Något, någon, Gud eller ödet, ville annorlunda. Och så träffas vi.

I ”Brott i Sverige” skildrar jag fyra brott där de mycket unga förövarna förstört livet inte bara för sina offer, utan också för sig själva och sina familjer.

Tommy har växt upp på de hårda gatorna. I en värld där barn tvingas lära sig själva att bli vuxna, utan den kärlek och det stöd som borde vara en mänsklig rättighet. Hans tungt kriminelle bror Tony, Tommys enda stöd i livet, räddade honom från knarket och blev själv ihjälslagen i ett huliganbråk – ett resultat av en sjuk, fullkomligt onödig kultur som Tommy bestämt sig för att krossa med hjälp av penna och mun, böcker och föreläsningar.

Jag växte upp i en annan värld men intresserade mig tidigt för den andra sidan och har som journalist under snart 40 år vistats i skitiga polisbilar, nerspydda häkten, brasilianska favelas och amerikanska slumområden för att försöka förstå och med penna och kamera skildra samhällets baksida.

Tommy och jag har sett samma sak, ur olika vinklar. Och så småningom kommit till samma slutsats.

I dag står vi sida vid sida, med Tommys egenhändigt tillverkade Fuck Våld-pins på våra svarta kavajer. Vi föreläser för olika grupper men vi har en gemensam tanke, en ideologi:

Det finns bara en enda åtgärd som kan förhindra brott, våld och – död:

Förebyggande arbete.

När jag nyligen åter besökte Kumlaanstalten och igen fick se de senaste svarta siffrorna – två tredjedelar av de intagna är tidigare dömda för grova brott – stod sanningen klar för mig igen, tydligare än någonsin:

Dessa 500 män är rökta. Ordet kriminalvård är ett skämt.

Den som en gång lyckats ta sig härifrån,vill inte tillbaka. Dessvärre blir det ofta så ändå.

Det säger sig självt att någon som suttit inne i tio, femton eller tjugo år aldrig får en andra chans. Vem vill anställa en massmördare eller en misshandlare? Vem vill ta hand om en vuxen man utan bostad, vänner och de enklaste tillhörigheter? En man som inte varit ute på gatorna i två decennier, inte vet vad en mobiltelefon är och undrar vart Postens kontor tagit vägen?

Tommy Deogan och jag har tillbringat timmar med att diskutera det här utifrån våra olika vinklar. Och svaret blir alltid detsamma.

Du kan tycka precis vad du vill om dem som – till skilnad från dig – hamnade snett, oavsett orsakerna. Men faktum kvarstår: Det enda vi kan göra är att satsa allt i vår makt för att hindra fler vilsna ungdomar ifrån att bli lösdrivare, alkoholister, knarkare, våldsverkare, rånare, våldtäkstmän, torpeder och mördare. Ty den dagen de når dit har de inte bara skapat en oändlig rad av mänskliga tragedier för sig själva, sina offer, sina och offrens barn och familjer.

De har också blivit en konkret, kontant och mycket dyr kostnad som vi möjligen hade kunnat undvika.

Då är vi framme vid pudelns kärna. Du som läser det här har säkert en hemförsäkring. Ett dumt papper med ett inbetalningskort. En irriterande kostnad som du varje år betalar i hopp om att inget ska hända.

Men som du inte vågar låta bli att betala.

I rimlighetens namn skulle ett kraftigt, förebyggande ungdomsarbete – där vi, samhället menar allvar, hjälper dem som inte haft ett hem eller vuxna förebilder värda namnet och ställer rejäla krav samtidigt – bli en likadan försäkring, för ett bättre samhälle.

Men naturligtvis – och dessvärre – kommer ingen vid makten sittande politiker att vilja satsa rejäla resurser mot något som ännu inte har inträffat.

Och naturligtvis kommer, dessvärre, denna aningslöshet och strutsmentalitet att resultera i ännu mer ofattbart lidande och sanslösa kostnader i andra änden.

Vem var det nu som sa att snålheten bedrar visheten?

Om en till synes chanslös invandrargrabb och en medelålders fet medelklassvensk kan räkna ut det här, borde kanske också några högt betalda politiker med akademisk utbildning – om än utan vanlig arbetslivserfarenhet – kunna komma fram till samma slutsats.

Eller – är vi så illa ute?