Med nosen i asfalten 13: Påsk – Hunderbart!

Visst är det hunderbart att det är påsk? Alltså, vi hundar är ju lite för smarta för att tro på sagor så egentligen firar vi inte, men vi drar ju nytta av helgen genom att njuta av allt som regnar över oss. Tvåbeningarna ska vräka sig i godsaker, får dåligt samvete och ser till att leverpastejen och köttbullarna plötsligt regnar ner i torrfodret!

Voff!

Jag har softat rätt mycket under helgen. Jobbat en del och funderat på kommande bloggar, förstås, men också sett lite film och umgåtts med familjen.

I dag kände jag mig för slö efter firandet och bestämde att det var dags för lite träning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SMHI är lika opålitliga som collies. Jag litar mer på min egen nos.

Jag började med en manuell check av vädret. Det var inte optimalt, men det var i alla fall uppehåll till skillnad från häromdagen. Så jag mjukstartade med lite pinning.

Ett litet pinning-pass är extremt bra som uppvärmning!

Husse hade kameran med sig och inbillade sig att han skulle föreviga hela mitt träningsprogram. Så blev det naturligtvis inte – jag är helt enkelt för snabb. När jag gick över på JAS-programmet – jakt, attack och spaning – hade han svårt att hänga med i svängarna.

JAS är både kul och nyttigt – träning för hela kroppen!

Sedan fortsatte jag med tasshävningar, jobbigt men nödvändigt. Gör femtio själv så får du se hur det känns efteråt:

 

 

 

 

 

 

 

 

Sedan började det bli för mörkt, kallt och blött, så jag testade den där ”har jag varit duktig nu igen så att vi kan gå hem till värmen och jag kan få mat?”-blicken.

 

Den här blicken funkar i nio fall av tio!

Han gick på det igen.

När vi kom hem svor husse eftersom nästan alla bilder han tagit var oskarpa. Jag fick lägga tassarna över ögonen för att han inte skulle se min skadeglada min – han har som sagt inte förstått min snabbhet än.

Till sist påstod han att han hade gjort hundkonst av bilderna och att de kommer att sälja som smör hos Hundkowskis. Fan tro´t – vem vill betala för en oskarp rumpa som den här:

Å andra sidan – den siste tvåbeningen är ju inte född än.

För övrigt skällde jag ut några labradorer i dag. Något kul ska man väl ändå få ha på påskdagen?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

High tass!

/Sigge

 

 

 

 

Befriande

Det är mycket gnäll och mycket snack om att det var bättre förr.

Naturligtvis är det delvis sant, delvis lögn.

I början av 1960-talet växte jag upp i en – vad jag då trodde – idyllisk by i Blekinge. Det tog mig nog närmare trettio år att inse vad som verkligen hände bakom kulisserna i byn på den tiden.

Och att det inte var ett dugg bättre än i dag.

Men nu tänkte jag inte i första hand på det, eller det moraliska förfallet.

Utan på just Långfredagen.

Det var en av årets två vidrigaste dagar för oss barn. Den andra var juldagen.

Det var nämligen dagarna då vi var tvungna att sitta inne och under inga villkor fick gå iväg för att träffa alla de kamrater som satt inspärrade i liknande småhus runt om i byn. Att få låna den heliga, svarta bakelittelefonen i hallen för ett samtal var lika otänkbart.

I går var det Långfredag. Förklädd till vuxen – för att stjäla Kim Larsens ord (smaka noga på den frasen!) – jobbade jag, handlade, körde bil, träffade trevliga människor. Valde saker jag ville göra, istället för att sitta hemma och titta på en telefon jag inte fick använda.

Det är bättre nu.

Åtminstone ibland.

Kill your darlings!

I dag har jag arbetat med slutredigeringen av min kommande bok, med arbetsnamnet Skriv din bok och få den utgiven.

Boken är vad det låter som – en handledning för författare in spe, för alla de hundratusentals svenskar som drömmer om att skriva en egen bok.

Det finns massor av böcker om att skriva, men de flesta handlar enbart om språk och gestaltning och slutar när den stackars debutanten sitter med sitt färdiga manus och undrar:

Vad gör jag nu, då?

Det är då min bok förklarar resten. Alltifrån hur man kontaktar ett förlag eller försöker skaffa en agent, till hur man överlever ett refuseringsbrev och hjälper till med marknadsföringen av sin bok.

Boken kommer ut lagom till bokmässan i år, så håll ögonen öppna!

När jag nu jobbar med slutredigeringen kommer jag att tänka på Stephen Kings ord om just det. Han hävdar att man skoningslöst ska skära ända in till benet när man redigerar, ta bort varje onödig mening, varje överflödigt ord.

I och för sig betraktar jag King som en mästare, men det här känns lite som märkliga ord från en kille som behöver 1 200 boksidor på sig för att berätta en historia.

Du känner kanske igen uttrycket Kill your darlings. Uttrycket har tillskrivits den svenske filmregissören Ingmar Bergman och dessförinnan den amerikanske författaren och nobelpristagaren William Faulkner. Men ursprungligen kom det från den brittiske
författaren Sir Arthur Quiller-Couch som 1916 i sin bok On the Art of Writing myntade Murder your darlings.

Det betyder att du måste ta bort ord, meningar, scener som av någon anledning är dina favoriter, när du motvilligt inser att de inte tillför historien någonting. Jag har själv ovanan att i manus omedvetet skriva in många av mina egna och mina vänners favorituttryck, bara för att vid redigeringen finna att de inte alls hör hemma där utan måste bort.

Jag har tidigare nämnt min duktiga och bestämda redaktör Gunilla. Utan henne
skulle jag ha svårt att klara mig. Hon är den första lärarinna jag mött i vuxen
ålder, som jag har respekt för på grund av hennes kunskaper och förmåga att
framföra kritik på ett positivt sätt.

När Gunilla och jag jobbar med ett av mina manus går det till så här:

Jag har skrivit färdigt och sitter med en manusbunt på mellan tre hundra och sex hundra sidor. Antingen har jag skrivit igenom manuset en gång till efter färdigställandet, eller också har jag varit lat och gett henne min förstaversion. Den senare arbetsgången straffar sig förstås genom att redigeringsarbetet blir mer omfattande efter att Gunilla gått igenom manuset. Summan av eländet är alltså konstant.

Gunilla läser igenom hela manuset en gång utan att göra några anteckningar. Hon vill förstå min historia och få en känsla för den. Därefter vässar hon blyertspennan och sätter igång.

När vi så småningom träffas brukar hon le och säga ungefär så här:

”Det här är det bästa du har skrivit hittills. Men jag har förstås några synpunkter … ”

Det är då jag brukar dra efter andan, eftersom jag vet vad som väntar. När jag kommer hem bläddrar jag igenom pappersbunten och finner att allt är som det brukar. Gunilla har gjort mellan tusen och tre tusen blyertsnoteringar om sådant som bör ändras.

Det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.

Mödan består egentligen inte av att det är så tungt, men jag har egenheten att jag avskyr att rota i texter som jag skrivit. När jag skrivit klart vill jag lämna manuset ifrån mig och ägna mig åt annat, skriva nytt.

Men så lätt kommer jag inte undan.

I mitt fall består redaktörens kritik till nittiofem procent av småsaker. Jag har kommaterat fel eller för mycket. Jag har i brådskan använt fel sorts citationstecken eller skrivit bindestreck där det ska vara tankstreck. Jag har delat upp historien lite fel när det gäller stycken.

Jag går igenom manuset och svär med jämna mellanrum när jag ser att Gunilla nästan alltid har rätt. Ytterst sällan har jag en annan uppfattning än hon, men när jag har det och något verkligen är viktigt för mig, försvarar jag min åsikt och låter det stå som jag skrev från början.

I de fall Gunilla föreslår större strykningar (då menar jag mer än ett par rader) eller omskrivningar, måste jag stanna upp en stund. Av med prestigemössan och sänk garden. Hon vill mig inte illa, hon vill hjälpa. Varför tycker hon så här? Jo, för att hon har – rätt.

Fan också. Stryk. Skriv om.

Jag gör de där ändringarna och sedan får hon tillbaka ett nytt, utskrivet manus. Hon
går igenom det än en gång och ser nu fel som inte syntes förut, bland alla de
andra. När jag får tillbaka manuset igen, är antalet blyertskråkor nere i
mellan två hundra och sju hundra. Jag redigerar och lämnar tillbaka.

I enstaka fall behöver vi köra ett tredje varv och då brukar jag klara mig undan
med femtio små markeringar i kanten. Därefter är vi överens om att vi båda har gjort vad vi kan för att boken ska bli så bra som möjligt.

Och på resans gång har vi mördat hur många små ”älsklingar” som helst.

Med nosen i asfalten 12: Rasism och invandring

Alltså, jag drar mig inte en tass för att ta upp känsliga ämnen, och eftersom jag i dag blev utsatt för ett rasistiskt hot vill jag gärna diskutera det här med rasism och invandring.

När det gäller invandringen, så är jag för den! Jag vet att det kommer hit hundratals, kanske tusentals jyckar från bland annat Irland, Spanien och Rumänien. De kommer från usla hemförhållanden, det finns massor av tvåbenta här som längtar efter att ta hand om dem och de hamnar så att säga rätt från början. Här är det inget snack om att sitta i flyktingbaracker i fem år för att sedan antingen hamna i arbetslöshet i ett miljonprogramhus, eller få ett utvisningsbeslut bankat i huvudet!

Däremot har jag inte bestämt mig i frågan om huruvida invandrarhundar ska få adoptera svenska valpar. Inte heller om homosexuella hundar – oavsett kön – ska få adoptera. Det är en knivig fråga, inget man kan fatta lättsvansade beslut om.

Jaja, jag vet att jag ser ut som hundarnas svar på Marit Paulsen, men fattar du hur kallt det var om öronen i går kväll???

Det här med rasism är ett helt annat ben. Senast i dag råkade jag ut för en rasistattack, och nu var det svartingar igen (hann aldrig se om det var Labradorer eller något annat).

Husse och jag gick vår vanliga parkrunda i närheten av vårt kontor på Östermalm, Gärdet närmare bestämt. Plötsligt dök de upp i fjärran, två stora svartingar som hoppade runt som galningar.

Jag blev direkt avvaktande. Man vet aldrig med såna där, de kan vara beväpnade eller vad som helst.

Och gissa vad som hängde i andra änden av kopplet? En finnig tvåbenare i ful keps och med en piercing i läppen! Han vrålade hotfullt åt husse:

”Hur fan vore det om du skulle ta med dig skiten och gå åt andra hållet så att vi kan släppa de här?!”

Husse blev skitförbannad, böjde sig ner mot mig och delgav mig sin plan. Medan han tog hand om den piercade skiten i kepsen och hans ovanligt fula tvåbening till flickvän, skulle jag hoppa upp och hugga svartingarna i strupen.

Take no prisoners, typ.

Men – jag tvekade en aning. Jag var övertygad om att jag skulle ordna biffen, men skulle husse klara sin del?

Mja…

Jag drog åt andra hållet som en galning och med detta räddade jag förmodligen husses liv.

Dock vill jag än en gång påpeka att jag fördömer dessa rasistattacker, som i nio fall av tio kommer från stora svartingar, mot oss mindre vita!

Frågor på det?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

High tass!

/Sigge

 

 

 

Med nosen i asfalten 11: Sigvard Hund debuterar som författare!

Voff! Det är här – och bara här, mina vänner – som jag delar med mig av min hemlighet:

Det är jag som står bakom pseudonymen C.S Dog!

Nedan kan du läsa ett av mina bästa alster – jag tar tacksam emot kommentarer!

A bone for me,

a bone for you

   C.S Dog är en av världens mest kända hundförfattare.

Hans böcker om Dick Dobermann och  Sam Schnauzer har sålt i miljontals exemplar.

 

Det var en mörk och stormig natt. Regnet slog mot plåtlocken på soptunnorna och några papper blåste genom gränden i den hårda vinden. Långt borta jamade en vildkatt högt och fyllot i porten bredvid vände sig mödosamt på pappkartongen och släppte väder. Ute på fyrtiosjätte gatan tjöt sirenerna med jämna mellanrum.

Inget att bry sig om.

Dick Dobermann bytte slött ställning och lade tassarna över ögonen. Det var inte ens
gryning och han hade inga planer på att stiga upp för tidigt och gå ut i det kalla,
smattrande regnet.

Det var tillräckligt illa att det var måndag.

Tre timmar senare reste han sig, gäspade, gick över till andra sidan gränden och
lyfte på benet. Fyllot låg kvar i den andra porten och Dick hade inga planer på
att störa honom. Det var hans port på samma sätt som Dicks port var Dicks port,
och porttillhörighet är känsliga grejor, tänkte Dobermann. När man väl har
hittat ett schysst ställe efter månader, kanske år av sökande, vill man ha den
ifred.

Fyllot hade aldrig gjort honom något och Dick hade aldrig besvärat fyllot. Någon
enstaka gång när mannen tagit med sig vänner till porten för fest och den hade
blivit för sen och högljudd, brukade Dick protestera genom att morra några
gånger. Det brukade räcka för att pojkarna skulle dra ner på charmen.

Dick gick lugnt över den skrovliga asfalten, undvek noga håligheter, glassplitter,
spikar och småbråte här och var. Han satte sig bredvid den sovande mannen,
sänkte nosen och drog upp gubbens rockärm med den. Det gamla armbandsuret
visade 06.10. Dick visste mycket väl att klockan gick en timme efter, alltså
var det dags att dra sig mot vännerna för en najs frukost.

Dobermann skakade regndropparna av dig, gick ut på Fyrtiosjätte gatan och vek av åt
vänster. Stressade män med portföljer i händerna och kvinnor i högklackat,
snäva dräktkjolar och kappor av senaste snitt skyndade rakt mot honom men vek
alltid undan ett par meter innan de möttes. Dick flinade. Som Dobermann hade
han vissa fördelar när det gällde att ta sig fram.

Som vanligt var det en och annan som började ropa:

”Vad är det för folk som inte kan hålla ordning på sina hundar?!”

”Herregud, en lös Dobermann!”

”Ring polisen, någon. Nej, ring Hundfångaren!”

Dick skakade på huvudet och ökade takten en aning. Lycka till med det, pojkar och flickor. Det är väl åtminstone fyra år sedan jag satt hos Hundfångaren senast och jag tänker inte hamna i buren i dag.

Han passerade Broadway och fortsatte rakt fram. Planen var att ta vänster på Fifth
Avenue och följa den upp till Central Park, göra ett snabbt besök på den stora
hundtoaletten där och sedan knalla vidare mot Harlem.

Dobermann korsade gatan och fick kasta sig undan för en gul taxi som inte bromsade och väjde i tid. Han vände sig om, skällde efter bilen och fick ett styvt långfinger genom sidorutan som svar.Jaja, vi ses igen, tänkte han. Såna som dig äter jag till frukost.

Frukost, ja. Dick kände snålvattnet rinna i ena käftgipan och skyndade på. Efter att ha
utfört sina behov i parken ökade han takten och så fort han nådde den nedre
delen av Harlem tog han av åt höger.

Dobermann hade inga problem vare sig med de svarta eller med området i sig. Han var känd i trakten och högt respekterad, inte minst eftersom Sam Schnauzer var hans
bäste vän.

Bob Best, en kolsvart bulldog med diamanthalsband, nickade åt honom och gläfste
till hälsning när de möttes. Best var ledare för ett lokalt Hundidos-gäng och fruktad ända ner till Soho, men Dick hade ingen anledning att vara orolig. Han satte sig ner och gav
Bob en high tass.

”Läget?”, gläfste Best. ”Träffa Sam?”

Dobermann nickade. ”Frukostdags, du vet.”

”Kör ni alltid måndagsfrukost tillsammans? Är det något slags ritual?”

”Oftast, det har bara blivit så.”

”Man kanske kunde hänga med någon gång?” Bulldogen lade huvudet lite på sned.

”Inga problem”, sa Dick. ”Sam skulle uppskatta det. Snacka med honom när du ser
honom.”

”Hey man!” Best höjde tassen igen, lät den möta Dicks och lommade sedan vidare.

Sam Schnauzer låg längst in i sin vanliga gränd, men inte i sin port utan bakom två soptunnor.

Ett dåligt tecken.

Han låg på rygg med tassarna i vädret och hade en andedräkt som kunde ha fällt en
häst. När Dick petade på honom med tassen stönade han högljutt.

”Neeeej, inte nu … vad är det?”

Rise and shine, buddy. Ännu en underbar måndag i New York City!” skällde Dick högt.

”Jesus, måste du skälla sådär? Jag har en bakfylla som inte är att leka med.”

”En måndag? Vad hände i går?”

”Korkat. Det skulle ha blivit en lugn kväll men Stephen Schäfer och Louie Labrador kom
förbi. Louie visste ett ställe där fyllon brukade tappa bruna papperspåsar och
vi drog dit på vinst och förlust. Det tog väl inte mer än en kvart förrän en
påse med en halv flaska whisky drämde i backen. Vi skällde ett par gånger, den
tvåbente dröp av och vi fick i oss det där rätt fort. Mannen, jag var så packad
att jag inte visste om jag skulle gå med svansen först eller sist. Har ingen
aning om hur jag kom hem, ens.”

”Tja, det är alltså självförvållat, så jag tänker inte tycka synd om dig. Blöt nosen
lite i vatten så drar vi – jag är hungrig.”

”Okej, okej, ta det lugnt.” Schnauzer sträckte på sig, reste sig och gick bort till en
vattenpöl. Lapade i sig några klunkar och gjorde en grimas.

”Regnvatten i all ära, men whiskyn i går var bättre.”

Dobermann nickade. ”Kan tänka mig det. Men kom igen nu.”

Sam Schnauzer gav honom en bedjande blick. ”Vi tar tuben, va? Jag orkar verkligen
inte gå dit ner i dag.”

”Du skulle behöva motion för att få spriten ur kroppen.”

”Det är mycket jag skulle behöva. En schysst fru som höll reda på mig, till
exempel.”

”Ha! Inte ens Randy Retriever skulle stå ut med dig i två dygn och hon är ju rätt
tolerant, säger grabbarna som har levt med henne.”

Herregud, nämn inte henne! Jag hade ett one night bone med henne för ett tag
sedan och … ”

”Inte mer självömkan nu, mr Schnauzer. Kom!

De gick några kvarter för att Schnauzer skulle få luft, innan de joggade ner för
trappan till tunnelbanan, ökade takten och småsprang genom spärren. Bara några
sekunder senare hörde de skriken bakom sig:

Hey! Ni har inte betalt, kom tillbaka!”

För säkerhets skull snurrade Dobermann runt, drog upp läppen och visade tänderna
utan att ens morra. Det brukade räcka för att stoppa de flesta som hade planer
på att följa efter dem.

Tjugo minuter senare klev de av och vandrade genom gatorna i SoHo utan att någon tog notis om dem.

Tom Tax väntade som vanligt på gården bakom Joey´s Diner där han brukade hänga.  Han var inte ensam.

”Marty Mastiff”, sa mastiffen och satte upp tassen i luften. ”Kul att ses, Tom har berättat
en hel del om er grabbar.”

Alla hälsade och sedan sa Tom leende:

”Det blir lyx i dag, grabbar. Jag gick bakom en kille som hade händerna fulla och
tappade en hel McDonalds-kasse. Visst, pommes friten är väl lite ledsna vid det
här laget, men – är det någon som protesterar?”

Dick och Sam skakade på huvudena och hjälpte Tom att riva sönder kassen så att
läckerheterna frigjordes. Därefter delade alla broderligt på hamburgarna,
pommes friten och de läckra äppelpajer som legat i kassen.

Sam Schnauzer lade sig ner och stönade. ”Nu känns det i alla fall aningen bättre,
men jag vet inte om jag orkar göra så många knop i dag.”

Han berättade om kvällen innan och Tom Tax lade tassen för ögonen. ”Man, du borde
veta bättre än att umgås med Stephen Schäfer och Louie Labrador. Det är ju bara
party dygnet runt för dem!”

”Jag vet”, stönade Schnauzer. ”Fan, att jag aldrig lär mig.”

Marty Mastiff slickade sig om nosen. ”Jag ber att få tacka så hemskt mycket. Jag
tittade ju bara in för att säga hej och väntade mig ingen lyxfrukost, men –
Tom, jag hoppas få en chans att återgälda det vid tillfälle. Vi kanske kunde ha
en trevlig road kill-kväll, snart? Några tvättbjörnar och ett par kråkor vore
väl inte fel?”

Tvättbjörnar? i New York City? Skojar du?”, gläfste Tax klentroget.

”Inte alls, jag såg flera stycken nere vid floden för en vecka sedan.”

”Fan tro´t”, sa Dobermann. ”Undrens tid är inte förbi.”

Mastiff tackade än en gång och gick sedan iväg sedan han förklarat att han skulle kolla
bakgården till ett slakteri några kvarter bort. Han lovade att rapportera om
det var en fyndplats eller ej.

Plötsligt stördes lugnet på bakgården av att tre tvåbenta kom in. De såg sjaviga ut och
Dick Dobermanns första impuls var att jaga dem på flykten, men när han såg att
en av dem drog upp ett svart föremål ur en påse, behärskade han sig. Fler
vänner än han kunde minnas hade blivit liggande stilla efter möte med en sån
där.

De tvåbenta pratade tyst. Pengar och pistoler bytte ägare. Männen såg sig omkring
men ägnade inte hundarna någon uppmärksamhet. De tittade på klockan och
samtalade lågt, innan de vände på klacken och gick.

”Luktar skit lång väg, det där”, muttrade Schnauzer och skakade på huvudet.

Dobermann nickade. ”Vi hänger på och ser vad som händer.”

”Törs vi det?” undrade Tom Tax. ”De är ju beväpnade.”

”Håll dig bara bakom oss, sa Schnauzer. Vi täcker dig.”

Sam Schnauzer verkade ha piggnat till av att se de tre männen och hade inga problem
att hålla takten när han gick bredvid Dobermann. Värre var det för Tom Tax:

”Grabbar”, flåsade han bakom dem. ”Funderar ni någonsin på det där med benlängdsskillnad?”

Dick vände sig om och gav honom en road blick. ”Det är bara bra för dig med lite power running, Tom. Häng på nu!”

Sedan gick allt fort. De hann knappt runda hörnet till Sjätte Avenyn förrän de hörde
larmet. Ett trettiotal meter fram låg en Chase Manhattan-bank och det var
därifrån oljudet kom.

De tre rusade framåt och stannade bara några meter från ingången. Dobermann gav
Schanuzer en snabb blick av samförstånd.

”Som vanligt?”

”Ett ben till mig, ett ben till dig”, nickade Sam. ”Tom, håll dig lite bakom så att
ingen trampar på dig.”

”Okej.” Taxen backade snett bakåt på det sätt som bara taxar kan, och satte sig lydigt
vid husväggen.

Mindre än en minut senare kom tvåbentingarna farande ut genom bankens dörr. Båda hade pistoler i händerna och den ene kånkade på en stor bag.

Dick Dobermann tvekade inte. Med några hotfulla skall satsade han, tog ett rejält
språng och högg den ene i strupen, allt medan Sam Schnauzer kastade sig över
mannen med bagen och bet honom i skrevet.

Båda tvåbeningarna föll skrikande omkull på trottoaren. Dobberman var blixtsnabbt
över sitt offer, öppnade käftarna och stängde dem lagom hårt kring mannens
strupe. Han hörde det metalliska ljudet när mannen släppte pistolen på
trottoaren.

Lika bra gick det för Schnauzer. Tom Tax var snabbt framme och använde nosen för att
putta in pistolerna till husväggen.

Männen skrek och en av dem försökte rikta ett slag mot Dobermann, men det räckte att
han pressade på en aning med tänderna för att båda tvåbeningarna skulle bli
liggande stilla och kvida av smärtan.

En uppskrämd folkmassa hade redan samlats på behörigt avstånd från dem och på
avstånd hördes sirener. I ögonvrån noterade Dobermann att bagen den ene mannen
hållit hade vält och att några buntar med dollarsedlar ramlat ut.

Trettio sekunder senare var den första radiobilen på plats och två poliser hoppade ut
med dragna vapen. De skulle just rusa fram men hejdade sig när de såg
Dobermanns tänder över mannens hals och hur Schnauzer hade sina käkar i ett
stadigt grepp runt den andre mannens ben.

Jesus, Mick! Törs fan gå fram nu. Vad ska vi göra, skjuta jyckarna?”

”Nej för fan, ta det lugnt, jag hörde att det är en K 9-bil på väg.”

”En hundpatrull? Tack gode gud.”

Dobermann och Schnauzer höll sina positioner medan Tom Tax bevakade pistolerna på marken. Några minuter senare bromsade en stor Chevrolet Suburban med texten ”K 9-unit” in, en uniformerad snut hoppade ut och öppnade bilens bakdörrar.

Hunden där bak hoppade ut och sprang raka vägen fram till Dick. ”Hej, Stone Schäfer
från New York-polisen. Vad har hänt?”

Dobermann skällde snabbt fram historien och Schäfer nickade. ”Bra. Stort tack, grabbar, ni kan släppa nu.”

När Schäfers uniformerade förare klev fram puffade Tom Tax honom på benet, och
ledde honom till pistolerna på marken.

Vid det här laget vimlade trottoaren av snutar. Schnauzer och Dobermann hade satt
sig bredvid Tom Tax på trottoaren och alla tre pratade med polishunden.
Samtidigt hörde Dobermann hur hundföraren sa:

”Tja, jag vet inte riktigt vad vi ska göra, ringa hundfångaren, kanske?”

Stone Schäfer puffade sin husse på benet och skakade på huvudet när mannen tittade på honom.

”Ehh … okej. Inte det? Ska de åka med oss, menar du?”

Stone nickade.

Fem minuter senare hoppade Dobermann, Schnauzer och Tax in i lastutrymmet på New York-polisens Suburban. Under färden till stationen på trettioandra gatan
pratade de lugnt med Stone Schäfer som förklarade att de hade goda utsikter att
bli släppta om han lade ett gott skall för dem.

Med tillfredsställelse noterade Dick Dobermann att den ene av rånarna hade små,
blodiga märken på halsen efter hans huggtänder, när han iförd handbojor leddes
in på polisstationens skitiga linoleumgolv. Den andre linkade och beklagade sig
högljutt medan han gav hundarna en blick full av hat.

Dobermann, Schnauzer och Tax satte sig på rad bredvid Stone Schäfer. Tio minuter senare kom Schäfers husse ut, satte sig på huk och tittade på dem.

”Bra jobbat, grabbar. Det låg trettiosextusen dollar i den där bagen och patrasket
ni tog kommer att få mat och logi på statens bekostnad i många år framåt. Men …
” han gav dem en fundersam blick ” … vad i all världen ska vi göra med er? Jag
är ju faktiskt skyldig att ringa till Hundfångaren. Det här är hans område. Vi
kan inte ha en massa lösa hundar springande på Manhattan och … ”

Som på kommande lade Dobermann, Schnauzer och Tax sina huvuden på sned och tittade på honom med stora ögon, medan Schäfer gav hans hand en puff med nosen och sedan skakade på huvudet.

Mannen skakade på huvudet och himlade med ögonen.

”Okej, då. Vänta här.”

Trettio minuter senare tog de farväl av Stone Schäfer och lämnade polisstationen. Efter viss tvekan hade de omorganiserat innehållet i de tre påsar hundföraren kommit tillbaka med. Köttbenen vägde flera kilo och det var ganska uppenbart att Tax inte skulle
orka bära sin del, och att påsen skulle släpa i marken och gå sönder.

Det blev en långsam och tung vandring tillbaka till gården bakom Joey´s Diner, men
som Dobermann uttryckte det genom högersidan av käften medan han fortfarande
höll påsen i ett stadigt grepp:

”Vissa laster är lättare att bära än andra.”

Strax innan de vek av på tjugosjätte gatan kom Penelope Pudel gående på
övergångsstället i koppel. Som vanligt blinkade hon åt grabbarna och när
Dobermann betraktade hennes krullhåriga rumpas rörelser väste han:

”Can I have fries with that shake, babe?”

En stund senare var festen på bakgården i full gång. De två stora papperspåsarna innehöll saftiga köttben för ett mindre regemente, så Schnauzer och Dobermann lät
skallen gå tills Marty Mastiff, Mike Mops, Sheila Setter och några andra vänner
uppenbarat sig.

Joey själv stack ut huvudet från dinerns bakdörr, konstaterade att partyt var i full
gång och bidrog med lite chicken wings, hot dogs, fried eggs och skålar med vatten.

Schnauzer drog ett djupt andetag och tittade upp mot den grå himlen.

Han undrade om det skulle bli mer regn eller om eftermiddagen skulle bjuda på
uppehåll.

Oavsett vilket, såg det ut att bli en bra kväll på Manhattan.

Han kunde inte riktigt glömma åsynen av Penelope Pudel. Kanske, kanske borde han ta
en tur förbi hennes hus på västra tjugosjunde …

 

 

 

IKEA utlöser primitiva känslor!

Det börjar redan på parkeringen.

Du väntar tålmodigt på att mannen i den blå Passaten ska backa ut, du blinkar lydigt för att visa att du tänker svänga in, du tittar bort i en sekund och vips – där tryckte en mycket ung man med massor av guldlänkar runt armen in sin BMW på den lediga platsen innan du hann blinka. Eller en gubbe med hatt i Opel. Eller en kärring i Toyota.

Blåst blev du i alla fall.

Det fortsätter i den långa rulltrappan upp till varuhuset. Knuffar snett bakifrån, en och annan armbåge i sidan. Redan innan du snappar åt dig din gula plastkasse känner du adrenalinet pumpa.

Jag vet inte vad som händer med människor som går på IKEA. Jag hoppas av hela min själv att det är där, bara där, de omedelbart förvandlas till en bunt sinesslöa, primitiva idioter utan manér och med gapande munnar. Jag hoppas att det bara är där de tycker att det är tillåtet att snora, spotta, knuffas, trängas, stjäla saker från din kundvagn, klä sig i fläckiga träningsoveraller, säga ”dårå”, blotta urtvättade bh-band och kalsongkanter, äckliga tatueringar och prata barnspråk fast de borde vara vuxna.

Dessvärre vet jag att det inte är bara på IKEA. Men det känns värre här. Som WalMart i USA, ungefär. Huvva.

Naturligtvis är jag en fullblodsidiot som åker dit en söndag efter lönehelg. Men jag gör det av två skäl: Dels behöver jag akut prylar därifrån, dels vill jag försäkra mig om att min och Dan Buthler:s huvudkaraktär Christopher Silfverbielke reagerar korrekt när han blir illa behandlad i möbelvaruhuset.

Min bedömning är att Christopher gör helt rätt. Skillnaden är – som vanligt – att jag som de flesta andra svenskar väser och knyter näven i fickan när någon kör över min fot med en kundvagn, knycker något från min vagn eller nyser mig i ansiktet och ger mig fingret efteråt.

Silfverbielke agerar.

Och det får du läsa om i nästa Buthler&Öhrlund-bok, som kommer i September!

 

 

Med nosen i asfalten 10: Transporter

Voff, allihopa!

Det senaste dygnet har varit extremt energikrävande, men samtidigt intressant. Kul lunch i stan, shopping på Chic Dog, tonårsfest i går kväll (inte hundar alltså utan lillmattes kompisar – konstiga typer men schyssta och alla gillade mig!). I dag har jag varit lite trött och mest softat, men ändå ägnat mig en hel del åt filosofiska tankar.

I går när husse och jag promenerade i Stockholms city, funderade jag över en sak. Alltså, visst, jag har fyra tassar att gå på och ni är korkade nog att bara använda baktassarna, vilket ju förr eller senare leder till ryggbesvär, det vet till och med taxarna!

Men ändå.

Och sedan – alla de där människotyperna som inte använder tassarna utan envisas med att åka runt i stora plåtschabrak som gnisslar, smäller och luktar illa. Men okej, jag köper att de kan vara praktiska vid längre transporter.

Mina lillmattar tjatar och pratar om att de vill ta något som heter körkort, och åka runt i såna där konstigheter. Själv skulle jag förstås inte ha något emot ett fordon för lite längre transporter. Så jag googlade lite på min DogBookPro och hittade följande trevliga alternativ:

 

 

 

 

 

Vill ha! En ganska praktisk lösning. Man kan softa

inne i bussen medan husse sitter ute i ovädret och styr.

Lite limo-känsla, om du förstår vad jag menar!

Men, men – allt det där kollektiva är ju bra ibland och framförallt politiskt korrekt nu när vi pratar miljökompensering och så, men tassen på hjärtat – vill du vara beroende av andra eller ha din egen frihet? Den här kärran skulle vara helt perfekt för mig, och den är ju den perfekta brudmagneten – det finns inte en nakenkinesiska som skulle motstå den:

 

 

 

 

 

Vill ha! Ska ta ett allvarligt snack med husse…

Bortsett från det – läste senast i dag att alltfler restauranger i Stockholm välkomnar hundar eftersom de inser att de är rökta annars. Dogs rules – människor är tröga men kul att de fattar så småningom. Bättre sent än aldrig, kålhuvuden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

High tass!

/Sigge