Jag har skrivit om mamma förr och gör det igen.

Nu, för att någon stulit hennes smycken. Sannolikt någon från hemtjänsten.

Jag skriver för att hemtjänsten inte tar något ansvar och för att polisen inte inleder en förundersökning.

Ty vem bryr sig om en 93-årig, halvblind kärring i rullstol? Det finns ju så många andra som är viktigare i vårt nya samhälle.

Svar: Jag.

Bakgrund: Mamma är född 1921 och började jobba vid 16 års ålder. Hon är en av dem som byggt det här landet och har en gedigen utbildning. Hon har bland annat jobbat åt FN-organ, Flygvapnet och SEB, bland andra. Hon startade mot alla odds eget företag när hon vid 56 års ålder blev änka och har varit revisor åt några av Sveriges mest framgångsrika artister, bland andra ABBA och Lill-Babs. Nu vet du det.

Mamma bet tänderna i skrivbordet tills det sista av den behövliga synen försvann för två, tre år sedan. Hon deklarerade fortfarande åt människor och skrev framgångsrika överklaganden vid 90 års ålder. Vi kanske kan vara överens om att hon under sina 76 yrkesverksamma år har betalt in den skatt hon ska, och lite till?

Tidigare i år ramlade mamma några gånger när hon halkade i tvättstugan. Fram till dess hade hon helt klarat sig själv och inte legat samhället till last. Efter den senaste sjukhusvistelsen krävde jag att hon skulle få hemtjänst och cirkusen kunde börja. Eftersom mamma bor i en kommun som privatiserat allt, fick hon en tjusig katalog och nu skulle en 93-årig kvinna välja mellan en rad företag som alla förklarade hur fantastiska de var. Det var bara att blunda och peka, ty kommunens representant förklarade att hon hade yppandeförbud (!) när det gällde de företag kommunen sålt ut till!

Jag tänker inte trötta dig med all turer som varit sedan dess, bara önska både dig och mig att vi aldrig hinner bli gamla och sjuka nog att få leva under de synnerligen förnedrande förhållanden som råder när man till varje pris ska ”vårdas” i hemmet – detta av stressade, underbetalda människor som måste räkna minuterna vid varje besök. Mamma har bland annat fått veta att hon inte kan få kokt potatis utan enbart snabbris, just av tidsskäl. Detta vid den enda riktiga måltiden under dagen. Häpp.

Viktigt att påpeka, innan jag berättar resten: Trots sina fysiska tillkortakommanden är mamma helt klar i skallen och har ett ruskigt gott minne, vilket alla som känner henne kan intyga. Hon har också råkoll på vilka som är i hennes närhet och vad som händer runt omkring henne. Kanske är det just därför som den här historien blir så skrämmande.

Mamma upptäckte att någon, under perioden 20 – 28 juli 2014, hade stulit två guldringar, ett silverhalsband och ett par silverörhängen ur det plåtskåp där hon förvarar sina smycken. Till saken hör att de enda som vistats i lägenheten förutom hon själv under denna tid, var åtta olika assistenter från det privata hemtjänstföretaget. Till saken hör också att en av dessa åtta visat ett ohälsosamt stort intresse för att diskutera smycken med henne och krävde att mamma – som normalt sett aldrig sover middag – skulle sova middag just under den stund hemtjänstkvinnan var där. Till saken hör vidare att samma person försvann utomlands på semester i tre veckor ganska snart efter tiden för stölden.

Mamma anmälde stölden till hemtjänstföretaget som ”förhörde” de aktuella assistenterna. Efter hemkomsten hördes också den kvinna som varit mest på plats, visat intresse för smycken och förmått mamma att ligga i sängen mitt på dagen. Inte otippat nekade alla inblandade till att ha tagit så mycket som ett dammkorn från mammas lägenhet. Hemtjänstföretaget meddelade därefter att deras försäkring dessvärre inte ersätter stöld om det inte kan bevisas att det är deras anställda som stulit. Mammas försäkringsbolag betalar inte heller ut ett öre eftersom hon lämnat ut lägenhetsnycklar till ”främmande personer”, det vill säga hemtjänstföretaget.

I ett sista desperat försök att få upprättelse och dessutom fullfölja sina medborgerliga skyldigheter – något som mammas generation växt upp med kanske mer än någon annan – polisanmäler hon händelsen. Jag sitter nu med en femsidig anmälan i min hand, ett slag i ansiktet på en kvinna som begått misstaget att tro på det samhälle hon betalat uppbyggnaden för.

Jag utläser att en stackars nybakad polis fått ägna massor av tid åt att teckna ner en mycket korrekt och detaljerad anmälan. Denna har därefter skickats vidare till högre ort där en ”inspektör” snabbt och tydligt meddelat:

”Beslut: Förundersökning inleds inte. Skäl: Det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Motivering: Förutsättningar för att styrka brott mot någon viss person föreligger inte.”

Det ligger naturligtvis en tragik i allt det här, inte minst i herr inspektörens syftningsfel i sista raden. Att brott begåtts mot någon viss person är nämligen synnerligen styrkt, herr inspektör´n.

Sverige 2014: Mamma platsar bra in i den kategori ”mängdbrott” som Leif GW Persson brukar prata om när han dessutom berättar att uppklaringsprocenten är ungefär fem. Dock handlar det här inte om en cykel som stulits i mörkret, utan om saker som försvunnit i en lägenhet där det, förutom lägenhetsinnehavaren, befunnit sig åtta kända personer under den aktuella perioden.

Jo, jo, jag förstår att det här inte är ett Sherlockfall som upprör större delen av befolkningen. Och jag struntar i örhängena, halsbandet och den ena guldringen. Saker är saker.

Men: Den andra guldringen hade en helt annan betydelse.

För mamma. För mig.

När cancern tog pappa, tog mamma hans vigselring och smälte ihop den med sin egen som ett tecken på deras decennier långa kärlek och trohet. Nu har alltså något as stulit detta kärleksbevis och omsatt det i pengar och jag vill inte höra en enda, jävla förklaring till varför det på något sätt skulle vara okej. Hemtjänstföretaget tänker inte gå till botten med saken och polisen anser det omöjligt. Jag tänker inte heller göra det, av ett enkelt skäl: Om jag skulle kunna få en människa att erkänna sig skyldig, så skulle jag därefter hamna i så mycket trassel att mina barn inte fick se mig på många år.

Senast i kväll frågade mamma bedrövat mig om det inte finns något mer vi kan göra. Hon kommer från en generation som till stora delar präglades av ärlighet och stolthet, även bland de fattigaste.

Vad skulle jag svara henne? Det är en annan tid nu, ett annat land. Jag skämdes när jag sa nej.

Avslutningsvis, om du nu läser det här: Jag vet vem du är. Jag vet hur du finansierade dina sommarlekar i Afrika. Ett gott tips: Håll dig långt, långt borta från min mamma i fortsättningen.

Och till det samhälle som sålt ut våra äldsta, svagaste och sjukaste:

Fuck you! Oavsett vilken partibeteckning ni bär.

Mina vänner, i morgon är det dags.

De som känner mig bäst vet att jag inte är speciellt bekymrad över vem som än vinner i morgon – det blir lika sorgligt oavsett och det mest tragiska är att tomtarna som kostar oss en kvarts miljard om året enbart i löner inte vill samarbete över gränserna, kavla upp ärmarna och göra sitt jobb.

Däremot är det något jag inte riktigt har förstått. Jag har hört hur fult och förfärligt det är med vinster i välfärden och också förstått att de tidigare underbetalda kvinnor som nu startat egna städbolag och fått ett rimligt liv, tydligen borde steglas på torget. Jag förstår inte riktigt feminismen eller logiken i detta, men det är så mycket jag inte förstår.

Nu undrar jag följande: Varför är det fult med privata vinster i välfärden, men helt okej att privata företag tjänar hundratals miljoner på flyktingförvaring? Ta en titt på bifogade dokument från SvT och märk väl att Bert Karlssons företag är med på listan. Missa inte heller rörelsemarginalerna till höger – i vissa av dessa företag är varannan krona ren vinst.

När nu våra politiker gapar och skriker om hur humana de är, att Sverige är en ”humanitär stormakt” och hur duktiga vi är på att ta emot och integrera (ha!) flyktingar – vore det då inte rimligt att de som gapar högst också se till att göra jobbet själva istället för att andra håvar in miljoner på det?

Jag förutsätter att de politiker som vinner från och med måndag påbörjar arbetet med att förstatliga flyktingförvaringen.

Dessutom vore det – i humanismens namn – kanske på tiden att uppfinna ett system som gör att flyktingarna får besked om sin framtid, innan det hinner växa skägg på deras barn i barackerna.

Kort sagt, att ha en plan.

Bara en tanke, liksom. 

Slutspurt före valet i Sverige 2014 och med sorg i hjärtat konstaterar jag att det är den mest sjuka, patetiska, förljugna, barnsliga och – förutom detta – innehållslösa valrörelse jag sett i hela mitt vuxna liv.

Innan vi går vidare är det viktigt att förstå följande: 349, av alla de politiker som käbblar i valrörelsen, är riksdagskvinnor och -män. Förutom statsministern och talmannen som tjänar 156 000 vardera i månaden, tjänar riksdagsmännen 59 800 vardera. Då har vi inte räknat med mobiltelefoner, sekreterare, ”basutrustade” tjänsterum, ersättning för dubbel bosättning, resekostnader, livvaktsskydd etc, etc. Enbart lönerna utgör över 21 miljoner kronor i månaden.

En kvarts miljard om året.

Dessutom – hämtat direkt från riksdagens hemsida: ”En ledamot som avgår före 65 års ålder efter minst tre års sammanhängande arbete i riksdagen har rätt till inkomstgaranti. Det innebär att riksdagen garanterar en före detta ledamot en viss inkomst varje månad.”

Bara så att du vet. För säkerhets skull nämner man ingen summa. Eller – hur lång ”pensionen” är efter tre års arbete.

Pengarna är inte det största problemet här. Jag har alls ingenting emot att bra och kompetenta ledare har en bra lön. Bekymret utgörs till stor del av att de här människorna tycks ha glömt vem som är deras chef, vem som betalar lönen.

Nämligen – du. Just du.

Integriteten då: När jag var liten valp bad jag min far förklara för mig vad de olika partierna stod för. Det var inga problem. Högerpartiet företrädde företagarna/kapitalisterna/de rika. Centern var böndernas parti. Folkpartiet var lika obegripligt då som nu. Sossarna var arbetarnas parti och kommunisterna ville helst göra revolution.

Det var vattentäta skott mellan partierna och inte nog med det – de stod för sina åsikter och program även i motvind.

Det var då, det.

När mina döttrar i dag frågar mig detsamma som jag frågade min far, är jag svarslös. Om jag tejpar över partimarkeringarna så kan jag inte skilja på moderaternas och sossarnas partiprogram. Moderaterna påstår sig vara jobbarnas parti och den så kallade vänstern – mest en tandlös kärring som tävlar med moderaterna om vem som mest svikit sina väljare – påstår sig stödja småföretagarna. Det är ingen ordning på någonting.

Det där med val och valrörelse är viktiga grejor. Det handlar trots allt om vem som ska styra skeppet Sverige under de kommande fyra åren och även om det aldrig kommer att kantra mer än några grader åt höger eller vänster på mellanmjölkens hav – ty vi är ju alltid så världsbäst och mest lagom i världen, vi svenskar – så kan de där graderna ha en viss, eller stor, betydelse. Inte minst för de barn, sjuka och äldre som vi nu skiter i till förmån för en hel del annat.

Årets valrörelse har fått ungarna på vilket dagis som helst att framstå som raketforskare jämfört med de sorgliga figurer som tagit på sig mikrofoner i tv:s direktsändningar. De etablerade politikerna har försökt gömma åttio procent av sin handlingsförlamning genom att skylla allt på den som – om jag förstått saken rätt – har förstört Sverige sedan urminnes tider och kommer att svara för vår undergång. Om Åkesson får bestämma kommer vi tydligen omgående att börja bygga koncentrationsläger i Sverige.

När det tricket inte längre fungerade, började blocken kasta grus på varandra istället för på Åkesson. De rödgröna deklarerade att de minsann skulle ordna en misstroendeförklaring mot Reinfeldt om han försökte styra en minoritetsregering. Alliansen kontrade genast med att de skulle fixa en misstroendeförklaring mot Löfven om han hamnade i samma situation.

Sedan kom Schyman ångande och förklarade – efter att ha presenterat ett helt osannolikt paradisprogram – att hon inte ville prata om finansiering och pengar. Ty så ”fyrkantig” fick man inte vara som människa.

Jodå, Gudrun. Alla vi som betalar räkningarna istället för att som Sahlin ljuga för vår partner och gömma dem i en kökslåda tills de går till indrivning, vet exakt hur jävla fyrkantigt livet och räkningarna är. Det finns en verklighet och den måste vi leva i. Förvånad?

På toppen av detta kommer ett gäng – med blöta fingertoppar i luften och i sista hand ihopsnickrade – valaffischer och partiprogram som kan få vem som helst att gråta. Eller – bli förbannad.

Det förvånar mig inte ett dugg att 65 % (!) av väljarna (enligt en av alla undersökningar) två dagar före valet inte vet vem de ska lägga sin röst på. Själv skulle jag helst just nu se åsnan från Shrek-filmerna som statsminister. Han är inte helt obegåvad och skulle åtminstone få mig att le. Fiona kommer garanterat att få en ministerpost.

En vän till mig uttryckte den kloka åsikten att den som inte röstar omedelbart ska bli av med sin rösträtt.

Det tycker jag också.

Men om det inte finns något att rösta på, då?

Gör som jag. Rösta blankt. Uttryck ditt missnöje, men gör din plikt.

Sannolikt kommer de fega skitarna som styr oss att göra som de försökt förr – att mörka blankrösterna eftersom de blir för många och eftersom de utgör det värsta misstroendevotum som finns.

Men så länge ingen av de egenkära i partierna kan presentera en egen vilja, och så länge de inte klarar att bilda en regnbågsregering som kavlar upp ärmarna och tar itu med de verkliga problemen i Sverige, får de leva med missnöjet.

Ha det så kul på söndag. Det handlar om – ditt liv!

För några år sedan inbjöds jag som flera gånger tidigare att tala vid Bokens Dag, denna gång i Lysekil. Vi var tre författare och efteråt mailade en kvinna till mig:

”Först kom Herman Lindqvist in och då viskade jag till min gubbe att Herman kan vara lite träig. Sedan kom Katerina Janouch in och då viskade jag att hon är ju kul. Sedan kom du in och då viskade jag’vad fan gör Jack Nicholson i Lysekil’?”  

Lik Nicholson?

I förbigående kan jag för övrigt berätta att Herman är allt annat än träig. Efter framträdandet drack vi en del whisky och Herman visade en humor som få kan slå.

Men Lysekil handlade om något helt annat. I förväg hade vi fått instruktioner om att tänka ut det vackraste ord vi visste, och kunna motivera det på scenen. Nu så här i efterhand minns min ruttna hjärna inte vad de andra svarade, men jag sa:

Världens vackraste ord är – respekt.

Min motivering var, och är fortfarande följande:

Om precis alla människor på hela jorden hade visat respekt i ordets yttersta bemärkelse, så hade vi inte haft några problem.

Inget hat. Ingen rasism. Inga krig. Ingen svält.

Ingenting.

Nu kommer det här naturligtvis – och tragiskt nog – aldrig att ske, av en hel massa skäl som du själv kan räkna ut.

Men håll med om att det är en väldigt vacker tanke.

Trevlig helg!

Förstå: Min fru Katten och jag har inofficiellt världsrekord och Nobelpris i mögelskador, vattenläckor och all skit du kan föreställa dig när det gäller ett hus. Det senaste rekordet slog vi när vi under två år hade hantverkare hemma varje dag under elva och en halv månad. Tro mig – det finns inget som att vakna av att någon bilar bredvid din säng klockan sju en bister vintermorgon, när du jobbat till två på natten innan.

Men nog om de stora frågorna just nu, låt mig ägna mig åt en skitsak som är nog så viktig:

Toalettsitsen.

Under den senaste av alla badrumsrenoveringar köpte vi en toalettstol av märket IDO.

Det skulle vara kvalitet, försäkrade säljaren på K-Rauta, där vi köpte allt till badrummen. Möjligen trodde han på vad han sa, vad vet jag? Det finns ju folk som tror på brinnande buskar också.

Låt mig göra en lång historia kort. På sju år har vi bytt ut fem trasiga sitsar till IDO-toaletten på grund av att de är skräp med bristfälliga plastdetaljer. Det hade väl varit okej om vi fått betala de priser IDO sannolikt betalar barnarbetarna i Kina, men eftersom tillverkaren envisas med att varje gång klå oss på 649 kronor för några små plaststycken, så känns det för femte gången inte okej. Det hade varit billigare att köpa en ny, komplett toalettstol av annat märke, inser vi nu.

Men K-Rauta kan man lita på. Eller? Förra gången jag kom dit och betalade 649 kronor försäkrade säljaren med seriös uppsyn:

”Spara bara kvittot, hörru, så här får det inte gå till! Kom hit om den går sönder så ska vi reda ut det här!”

Det gjorde vi i dag, med den trasiga sitsen och kvittot i handen. Den nye säljaren tittade bekymrat på oss:

”Ni skulle ha varit här för en timme sedan.”

”Varför det?”

”Då hade IDO en representant på plats. Och det är klubbdag i dag. Vi bjuder på varm korv och saft. Och kaffe.”

”Vi vill inte ha varm korv. Vi vill bara ha en hel toasits.”

”Tråkigt. Ni skulle ha varit här för en timme sedan. Då var han här. Och vi bjöd på varm korv och …”

”Men er säljare sa ju att … ”

”Så du har inte hans namn uppskrivet?”

”Nej.”

”Det var ju tråkigt. Ni skulle ha varit här för en timme sedan.”

Och så vidare. Förmodligen känner du igen jargongen från en massa diskussioner med en mängd människor på många företag. Kommer någon ihåg en uppgörelse med ett handslag? Nej. Kommer någon ihåg någonting? Nej. Vill någon ta ansvar för något? Helst inte.

Det här är en av anledningarna till att jag älskar WalMart i USA. Jag kan inte minnas hur många gånger under de senaste åren jag stegat fram till bytesdisken med en trasig, misshandlat vara i en bruten förpackning och börjat komma med en förklaring, men direkt blivit avbruten av ett leende och:

”Do you have the receipt, sir?”

Jag har varje gång lämnat butiken med ett leende och pengarna tillbaka. Därför att WalMart – till skillnad från IDO, K-Rauta och en hel massa andra företag – fattat galoppen med att hålla kunden nöjd, glad och leende.

Inte minst när man försökt sälja på kunden skit. Och misslyckats. :o)

Dagens historia slutade med att säljaren på K-Rauta rekommenderade en helt annan, fantastisk toasits med starkare fästen. Eftersom det var klubbdag och vi fick rabatt, lämnade vi butiken rånade på mindre än 500 kronor. Detta visade sig dock vara en klen tröst eftersom två normalbegåvade personer inte, trots säljarens garantier, lyckades montera sitsen på toalettstolen.

I det globala perspektivet är det här naturligtvis något man inte ens ska knysta om, då miljoner människor önskar att de hade tillgång till en toalett.

I det lilla perspektivet gör det vardagen till ett helvete. Är du med? ;o)

Under den senaste månaden har jag skrivit ett antal blogginlägg som det blivit liv om. Om polisen. Om det politiska klimatet i landet. Framförallt om vikten av åsikts- och yttrandefrihet.

Som tack för detta har jag huvudsakligen fått positiva kommentarer, en del neutrala, rätt många negativa och ett och annat hot.

Det som förvånar mig och gör det hela tragiskt, är hur många människor som under anonym flagg orkar ödsla energi på negativa eller hatiska kommentarer, istället för att på ett positivt sätt propagera för sina åsikter under egna bloggar eller fb-sidor.

Det direkt skrämmande är att – många till synes intelligenta – människor som inte kan respektera en annan åsikt än sina egna. De låtsas representera en vidsynt grupp men påminner mer om hur människor i bruna stövlar en gång försökte förbjuda andras åsikter. Sverige 2014.

Oavsett vilket så är det från och med nu en ny doft i det här bageriet. Jag står för mina åsikter öppet, min mailadress och mitt telefonnummer är offentliga uppgifter.

Detsamma kräver jag nu från dig som vill kommentera. Om du inte som jag kan stå för dina åsikter med för-och efternamn och en gällande mailadress, behöver du inte bry dig om att skriva en rad hit, för den blir inte godkänd.

Om jag bedömer att din signatur och mailadress verkar bogus, blir ditt inlägg inte heller godkänt.

Gillar du inte de nya reglerna så skapa din egen blogg eller göm dig bakom de andra fegisarna på Flashback!

Och till dig som skickar nya, anonyma hot efter det här: Med den nya tekniken är du inte riktigt så anonym som du tror. ;o)

Det är några år sedan nu, tiden går alltför fort och jag minns inte dagarna alltid. Men väl händelserna. Min kära moster Solveig skulle, som alla de andra kvinnorna i släkten, dö i cancer.

Jag befann mig på bokmässan i Göteborg när jag fick beskedet att det var nära. Så jag bokade om min biljett och tog tåget till Malmö istället för att åka hem till Stockholm. Aldrig tidigare hade jag fått möjligheten att säga adjö i tid, och jag ville inte missa den.

Det blev två av de finaste dagar jag haft i mitt liv. Solveig låg på ett eget, stort, fint rum där höstsolen letade sig in mellan persiennerna och sökte sig till hennes vackra ansikte. Jag läste texter jag skrivit för henne, hon log och sa att hon tyckte om dem. Jag höll hennes hand, vi tog selfies när jag lade mitt huvud bredvid hennes på kudden. Solveig hade humor och skrattade in i det sista. Vi pratade om livet och allt, men inte om lidande. När jag till sist – ödmjuk, skrämd och tvivlande – frågade vad hon tänkte och hur hon kände, svarade hon:

”Jag är inte rädd. Jag har gjort upp med Gud. Jag är redo.”

Det kändes ärligt och jag minns att jag önskade att jag en gång skulle få dö med den känslan av – frid.

När jag dagen efter kramade henne och gav henne en puss på kinden, visste vi båda att det var sista gången. Att vi aldrig skulle ses igen. Att hon snart skulle dö.

Och vackert var det, lik förbannat.

Några dagar senare var hon död. Vi var förstås med på begravningen, våra små döttrars första, och jag minns hur flickorna i sina svarta kappor andaktsfullt trädde in i den skånska kyrkan med handbuketter i händerna, små inför det stora de inte riktigt förstod då, men som de i efterhand har hävdat var vackert.

Under begravningen kom mina minnen av timmarna, de sista timmarna med Solveig, tillbaka. Om våra samtal, tankar, att vi tillsammans kunde vara tysta länge i ro medan den där vackra höstsolen förde sin kamp mot vårdhemmets persienner.

Lycka. Stillhet. Tid. Reflektion.

Och det där som vi andra, mitt i livet, aldrig har en minut över för:

Eftertanke.

Många gånger, under mina kurser, har jag ställt frågan till deltagarna:

När ägnade du senast en timme i ensamhet och stillhet, åt dig själv? Åt att tänka över ditt liv? Åt att ha en förhandling med dig själv? När tänkte du senast över ditt liv, dina drömmar och önskningar, vart du vill och vart du är på väg? Hur kort livet är och vilka förändringar du kanske borde göra. Innan det är försent?

När kursdeltagarna slår upp ögonen brukar blickarna vara inställda på oändligt. Jag ser tunga, bekymrade ansiktsuttryck, sällan glädje.

Det har hänt att några brutit ihop och gråtit förtvivlat.

Är det så de är, våra liv? Så fyllda av stress, samhällets, egna och andras krav på oss själva, så fyllda av tvång att vi glömmer tänka? Karriär, utvecklingssamtal, löneförhandlingar, platt-tv, sommarhus, tjänstebilar, thailandsresor, datorer, internetuppkopplingar, nya mobiler, nyhetsflöden, trender, modetvång, tekniktvång och …

Kan det möjligen vara så att någon annan, några andra, tagit över så mycket att vi vid trettio, fyrtio eller värre, femtio års ålder inte tagit oss en enda timmes promenad i ensam stillhet för att reflektera över vad vi verkligen vill. Om livet blev vad vi tänkt och önskat. Eller vad vi kan göra för att förändra det.

Vi kan mycket mer än vad vi oftast tror. Men det kräver mod att frigöra sig från det vi tror är en nödvändighet.

Och det kräver en timmes promenad, med egna tankar. Minst.

Unna dig det.

Innan höstsolen tränger in mellan persiennerna mot den säng du ligger fjättrad i.

Jag har en vän, lite mer intelligent än jag, lite mer allmänbildad, lite mer snabbtänkt. Under våra långa diskussioner om hur samhället och världen omkring oss ser ut, visar det sig att vi tycker ungefär likadant i de flesta frågor. Men det finns en väsentlig skillnad mellan oss. Medan jag väljer att blogga och debattera, väljer han att vara tyst. När jag frågar varför svarar han lågmält:

”Det finns ingenting att vinna på att diskutera. Den fria debatten är borta i det här landet.”

Ända tills under de senaste dagarna har jag, kanske väl naivt, varit övertygad om att han har fel. Sverige är en demokrati. I en demokrati ska man respektera varandras åsikter. I en demokrati bör man kunna diskutera alla problem – skola, vård, kommunikationer, invandring, utvandring, polis, försvar, rättsväsende, styre, administration, korruption, smittskydd, kriminalvård, miljö, jämlikhet, för att ta några exempel – som finns för att med gemensam kraft komma fram till en bättre lösning. Detta utan att bli inkastad i bisarra fack eller skälld för att vara kommunist, nazist, rasist, fascist, terrorist, kapitalist eller något annat på -ist.

Årets så kallade valrörelse, samt några få människor som skrämt skiten ur mig, har fått mig att börja förstå att jag har fel.

I valrörelsen har alla de problem som tidigare ansågs viktiga och allvarliga, mer eller mindre sopats under mattan, till förmån för en diskussion om invandring kontra rasism – en diskussion som initierats av högern (för att dölja – vad?). Vänstern, som inte på länge gjort skäl för sitt namn, tiger still (varför?).

Än värre är att den så kallade åsiktskorridoren smalnat av rejält och att jag nu förstått att det inte alls finns respekt för alla åsikter, eller rätten att framföra dem.

Det finns åsiktsstämplar och åsiktspoliser som osökt får mig att tänka på galna män och samhällssystem som straffade människor som inte lydde åsiktsreglerna.

I Sverige finns det, än så länge, bara några åsikter som kan leda till straff för dem som uttrycker dem. Men historien och erfarenheten visar tydligt att den som låter politiker eller diktatorer inskränka yttrandefriheten snabbt blir obehagligt överraskade över hur stora inskränkningarna kan bli.

Och vilket straffet blir för dem som bryter mot reglerna.

Att rädslan för att uttrycka sina åsikter och stå för dem finns även i Sverige, ser du tydligt om du granskar kommentarerna på min blogg. Hittar du, bland alla pseudonymer och fejknamn, en enda människa som törs stå för sina åsikter med hela namnet?

Nej.

Och det är skrämmande.

Under den senaste tiden har jag blivit först överraskad, därefter bekymrad och till sist skrämd av några personer som kritiserat mina blogginlägg. Förstå mig rätt – jag har alls ingenting emot kritik och jag uppskattar debatt. Men när jag får höra talas om åsiktsbegränsningar blir jag rädd på allvar. När någon kategoriskt talar om för mig vad som är rätt och fel, vad som är fakta och lögn i den gigantflod av information som sköljer över oss varje sekund. När någon tar sig rätten att veta bäst, och bestämma.

Jag skräms också av politiker som inte gör en min av att ta tag i alla de problem vi faktiskt har i samhället.

Eftersom jag i livet oftast blivit kritiserad och påhoppad av högermänniskor blev jag extra förvånad eftersom mina nya kritiker utger sig för att vara vänster. I min värld är vänstermänniskor för en öppen debatt och därför tog det en bra stund innan jag kände att något var fel, och slanten ramlade ner. Vänstermänniskornas åsikter var i själva verket extrema högeråsikter. Vid en finräkning visar det sig att de bor i sjönära mångmiljonvillor och har hushållsinkomster som vanliga människor inte kommer i närheten av. Och så vidare.

Vem kan du lita på? Vilka står för vad de är, vilka förvanskar sina agendor när de debatterar?

Jag får också en del direkta hot, naturligtvis från anonyma avsändare och av språket att döma tillhör de inte de mest begåvade.

Hoten skrämmer mig inte. Nu skräms jag av de intelligenta, de jag trodde var förespråkare för frihet, de som i själva verket vill inskränka yttrandefriheten i en demokrati. Jag trodde nämligen i min naivitet att att samma regler gäller för alla, men jag har nu förstått att det inte alls är så.

När den bruna, våta filten sänks över vår frihet och yttrandefrihet, tar det tyvärr ofta alltför lång tid innan man känner stanken. Inte minst om filten kommer från ett helt oväntat håll. De som håller i filten utgör den riktiga faran för demokratin. Och de finns inte ens på den politiska kartan utan gömmer sig bakom falska politiska hemvister och konstiga alias. På Facebook. På sajter. Överallt på nätet.

Därför att de inte törs stå för vilka de är.

Och för vad de verkligen vill.

Förmodligen har min gode vän och kollega alldeles rätt. Bäst att vara tyst innan man råkar riktigt illa ut.

Jag borde kanske lyssna, trots allt. Hålla käft.

Sverige är ute på en farlig väg nu.

Efter att ha tagit del av valdebatten i Sverige 2014 kan jag inte annat än tacka Jimmie Åkesson.

Ty om jag förstår saken rätt, är han det enda riktiga problemet i landet. Sedan hans parti fördubblade antalet sympatisörer (och för säkerhets skull vill ingen veta varför) har alla andra problem hastigt försvunnit och inget av dem debatteras i valrörelsen. Som en magisk drömfångare har Jimmie blivit det enda kvarvarande problemet och om han bara drar sig tillbaka kan vi leva i välstånd och lycka forever.

Att kvinnor får på käften av sina män tycks inte längre vara något problem, för tyst är det. Icke desto mindre dör, enligt statistiken (http://www.kvinnojouren.se/statistik-om-anmalda-brott-fran-bra) 17 kvinnor om året för att de får stryk av sin pojkvän/man. I Sverige. 2014. Patetiskt nog i en tid där samhället med lagstöd (besöksförbud) och modern teknik (fotboja) kan hindra dessa män att söka upp kvinnorna, och på fem meter när se var galenpannorna befinner sig. Hur svårt är det då att gripa dem och slänga dem i fängelse nästa gång de är på väg för att prygla kvinnan och barnen? Men – tänker samhället stå upp för de här kvinnorna och barnen i valrörelsen 2014?

Näpp. Jimmie är viktigare.

Att de äldre svälter ihjäl på ålderdomshem är inte heller något problem (http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vasterbottensnytt/aldre-svalter-ihjal). Att min 93-åriga mamma varje dag behandlas förnedrande efter att ha slitit i ett helt liv är inga problem. Inte att man räknar hennes blöjor, vägrar gå ut med henne eller inte har tid att koka potatis åt henne utan ger henne snabbris.

Jimmie är viktigare.

Jämlikhetsproblemet tycks vara undansopat. Att män och kvinnor med lika utbildning och i lika jobb får helt skilda löner känns inte längre viktigt. Fuck de underbetalda kvinnorna i tunga yrken.

Jimmie är viktigast.

Miljön, då. Vad hände med utsläppen, plåtburkarna, sopsorteringen, fabrikerna, gifterna i odlingar, luften på arbetsplatser, kemikalier i maten, asbest, dubbar i asfalten, partiklar, kärnkraft och allt det där?

Host, host, faran är över! Men Jimmie måste bort! 

Kriminalvårdens djupt misslyckade ”rehabilitering” behöver vi inte längre prata om. Att större delen av fängelsekunderna återfaller i brott känns inte bekymmersamt.

Ty Jimmie är roten till det onda.

Vilka problem som fanns före Jimmie låter vi bli att diskutera. Det blir enklast så.

2014 års valrörelse måste vara den mest patetiska i landets historia. Jag minnsnär jag var så vänster att jag tyckte att Kfml(r) var lite mjäkigt ljusblå. Men de stod för vad de tyckte. Det var innan de drog sig mot mitten och började hångla med kapitalisterna

Jag minns också en tid när högern stod för vad de tyckte. Innan de började leka sossar, alltså.

Jag minns när jag trodde på någon.

I dag rinner ryggraden ur dem alla och hamnar i en skamfläckig, sörjig å i mitten, där de hoppas att röstfisket går bäst. Som bibelns onanister tvingas svenska politiker raka handflatorna dagligen, för att ingen längre törs stå för någonting. Det enda mantrat är:

Snälla, ge oss fyra år till med 58 000 i månaden!

Hur det här hade gått i ett vanligt företag kan du räkna ut. Den som inte gör jobbet och tar sitt ansvar får en spark i häcken.

Politikerna slipper det. Alla från vänster till höger kan räkna med att få sitta hyfsat orubbat i Den Jättestora Mittenekan, även om den kommer att gunga till lite ibland.

Det ska de tacka Jimmie Åkesson för. Genom att projicera allt det onda i landet på honom och hans parti, har de tragiskt nog lyckats skjuta de stora och viktiga frågorna – som de borde ta ansvar för – in i mörkret.

Skickligt. Och – fegt som fan.

2014 års valrörelse handlar om brist på ryggrad. Om att inte stå för ens de egna värderingarna. Den handlar framförallt om att i första hand kasta skit på motståndarna istället för att föra fram ett eget, vettigt budskap.

Och så om att strypa Jimmie, Ondskan, förstås.

2014 års valrörelse handlar trist nog om att försöka leka politikens Joe Labero, utan att förstå att cirkuskonster kräver övning och att publiken faktiskt är vaken.

Och när det smärtsamma – för det blir det – resultatet av omröstningen är klart, är det försent att stå upp och vara ärlig.

Vänner, min röst är som alltid till salu men i år är utropspriset högre än någonsin. Pengarna går oavkortat till Läkare utan gränser, för där finns folk som törs stå för vad de tror på – med livet som insats!

Nämn en politiker som matchar det.

Varenda student som läst så mycket som ett par timmar psykologi på gymnasienivå känner till fenomenet projicering. Istället för att ta tag i sina egna problem, eller åtminstone de riktiga problemen, projicerar man över hela problemställningen på någon eller något annat.

Det är enklare. Och mindre smärtsamt.

Fenomenet aktualiseras efter de senaste dagarnas oroligheter vid Svenskarnas partis torgmöten i Malmö och Göteborg. Framförallt det i Malmö.

Alltså: Några förvirrade tomtar som knappast representerar en promille av folkets åsikter, begär – och får i demokratins namn – tillstånd att tala på offentlig plats. Om det stannat vid det, och alla som hade en avvikande åsikt hade stannat hemma och bojkottat nazisterna, så hade ingenting hänt och de förvirrade hade fått frysa ikapp med sina absurda budskap där i Malmö.

Istället begav sig hundratals motdemonstranter (uppgifterna om antalet varierar kraftigt) till platsen. Några av dem var maskerade. Någon hade med sig ett barn med skidmask på (värt att fundera över – vem i helvete tar med sig ett litet barn till en demonstration som i hög grad riskerar att bli våldsam?!).

Och så bröt helvetet loss.

Resten har ni läst om i tidningarna. Polisen anklagar demonstranterna för att ha kastat gatstenar, frätande ammoniak och gudvetvad. Några demonstranter blev överridna av polisens rytteri, en ung man blir påkörd av en polisbil.

Summering: Är resultatet av dessa möten det nazistvänliga partiets fel? Nej. Är det motdemonstranternas fel? Absolut inte.

Det är förstås, som vanligt, snutjävlarnas fel!

Om du regelbundet läser det jag skriver så vet du att jag generellt är mycket positiv till polisen (jag är den förste att erkänna att det naturligtvis finns idioter inom en organisation med 20 000 anställda och att de ska rensas ut, men vilket företag har inte idioter på lönelistan?). Under 40 år som journalist har jag vid det här laget gjort så många ride alongs i polisbilar i Sverige och andra länder att jag inte längre kan räkna dem. Däremot har jag förstått att man som yngre genomsnittspolis i storstad – oavsett land – lugnt kan räkna med att efter ett pass komma hem med en uniform befläckad av blod, urin, spyor, hepatit och lite annat smått och gott. Att man under sina åtta arbetstimmar inte bara blivit kallad för snutjävel, mässingsbög, nazistsvin och as utan också fått se sin beskärda del av trasiga människor, små gråtande barn i misär, misshandlade kvinnor, blodiga trafikoffer, narkomaner utan hopp, psyksjuka utan hem och allt annat vi soffsittare helst glömmer bort när vi ser på Idol. Dag efter dag, natt efter natt klarar sig snutarna med detta, om de har tur. Om de har otur får de på käften, blir hotade eller i värsta fall beskjutna. Under en vanlig arbetsmånad utsätts de för så många kränkningar att en vanlig anställd skulle ha fått sitt fackförbund att gå i taket och arbetsgivaren stenad och hängd.

Men – de är ju snutar. Så de kan minsann äta skit. Och glöm aldrig att de själva har valt, de dumma jävlarna.

De dumma snutjävlar som ingår i min vänkrets – och de börjar bli många numera –  är några av de rakaste, schysstaste, vänligaste och mest hjälpsamma människor jag träffat i mitt liv. De har gjort sitt yrkesval – för att använda en klyscha – för att de vill göra skillnad, vill jobba för ett bättre samhälle (för halva lönen, eller mindre, av vad våra folkvalda kostymnissar har). Många av polisvännerna har fortsatt i yrket i fyrtio år utan att tappa tron på människor, vilket för mig är obegripligt. Efter att ha sett vad jag sett under deras arbetspass, hade jag gett upp efter en vecka eller så.

Jag ska avslöja en hemlis för dig: Poliser är också människor. Med tankar, filosofier, känslor, drömmar, tårar och barnbarn. Bland dem finns leksaksbilssamlare, hundälskare, amatörförfattare, centerpartister, vinprovare, golfspelare, grönsaksodlare, historienördar, korsordslösare och mopedister.

Människor, du vet.

Men – det finns en skillnad. Du, jag och många andra kan komma undan med misstag på jobbet. Vi gjorde lite för lite, lite för mycket, eller lite fel. Och kom undan med det.

Inte snutarna. Allting, inte minst i stressade och farliga situationer med våld eller hot inblandat, ska skötas perfekt, minutiöst och efter regelboken i varje sekund.

Mänskligt? Rimligt? Vettig kravspecifikation? Ja, om det gäller robotar. Inte människor med adrenalin, rädsla, skräck. Som du och jag.

Så här skriver en av mina polisvänner på Facebook efter kravallerna i Malmö:

”Upprörande hur vi poliser ljuger. Det var ju inte gatsten de stackars ’motdemonstranterna’ kastade mot polisen (i självförsvar?). Det var ju bara sten. Bara sten? Aha, jamen då är det ju okay. Eller?

Jag är så oändligt trött på smutskastningen av dem som sköter sitt jobb att försvara demokratin. Ska vi ha yttrandefrihet? Eller ska vissa, utvalda åsikter förbjudas? I så fall, vem bestämmer vilka? Låt höra, ni som vet allt?

Evelyn Beatrice Hall (inte Voltaire), skrev: ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det.” Precis så måste jag som polis tänka när jag skyddar nazister, anarkister, kommunister, islamister eller vad det nu kan vara för -ister som tycker annorlunda än jag.

För nästa gång kan det vara jag som tycker annorlunda än du och vill uttrycka min åsikt offentligt.”

Bättre än så kan jag inte uttrycka det. Tack, Bosse.

Och du som läser det här – läs Bosses sista rader en gång till.

Tack.

Och – en sista tanke: Vill du leva i ett samhälle när de inte kommer, snutjävlarna alltså, när det hänt dig eller ditt barn något?