Efter lite tv-tittande känner jag en ovanligt stor trötthet över att se hur våra högt betalda politiker håller sig på en sandlådenivå som tycks mig strax under de svenska dagisbarnens.

De blå tycks vara överens om att Stygge Löfvén till varje pris ska hindras att bli statsminister, lite oklart varför.

Löfvén. En riktig stygging. Foto: Magnus Länje

De rödgröna tycks vara överens om att Stygge Reinfeldt till varje pris ska hindras att bli statsminister, lite oklart varför.

Reinfeldt. En riktig stygging. Foto: Martina Huber.

Det enda alla tycks vara överens om är följande:

Viktigare än miljöfrågor, försvarsfrågor, skolfrågor, äldrevårdsfrågor, infrastruktur, sjukvård, finansiering och utrikespolitik är att frysa ut ett av de åtta demokratiskt valda partierna, ett parti som dessutom enligt de senaste mätningarna har stöd av drygt tio procent av de tillfrågade svenskarna.

Jimmie. Styggast av alla, om man får tro de andra.

Det känns ju riktigt tryggt och bra att några av de här kvinnorna och männen bakom dessa slutsatser ska leda landet efter valet. Mitt säkra stalltips till dem:

Fortsätt kasta grus och skit på varandra, smutskastning är det enda vettiga politiska sättet att vinna valet. Och glöm för guds skull inte att frysa ut Stygge Åkesson. Lyckas ni med det så kommer också landets samtliga problem att försvinna omedelbart och vi kan alla leva vidare lyckliga.

PS: Min röst är, som alltid, till salu.

Fundera gärna en stund över anledningen.

Jag minns den tid – när jag var liten valp, alltså – när man kunde tro på politikerna eller det åtminstone fanns en hygglig chans att de menade vad de sa.

Jag minns den också som en tid när man kunde förstå varför de sa som de sa, eller fattade de beslut de fattade.

Det var då, det.

Nu, inte minst valrörelsen 2014, tycks vara överraskningarnas tid. Dels för att valrörelsen inleds med lamare budskap än jag någonsin sett. Folkpartiet kan inte ens stava rätt på sina affischer och de andra har heller inte mycket att komma med.

Året har präglats av en skräck för Sverigedemokraterna, inte minst efter partiets stora framgångar i EU-valet. Mycket har handlat om att vråla ”nazister”, ”fascister” eller något annat ”-ister” åt partiet istället för att a) bemöta dem sakligt och b) framföra ett eget, bättre, politiskt alternativ.

Resultat: SD växer. Och växer och växer. Är plötsligt det tredje största partiet i Sverige.

Motståndarna ryser. Svenskarna ryser (nyktra, på dagtid. Med kartongvinet i näven går snacket i andra riktningar vid grillen i villaträdgårdarna, när sanningen kommer fram).

I går gjorde statsministern ett uttalande som fick både de egna och motståndarna att sätta kaffet i halsen. Enligt Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19374579.ab) sa han bland annat:

”– Vår bedömning är att den väldiga hänsynslöshet i en trasig värld vi ser i vår absoluta närhet  är så pass allvarligt att allt fler människor kommer att tvingas fly till Europa och Sverige, säger Fredrik Reinfeldt.

Statsministern bad därför svenska folket visa sympati för de människor som flyr för sina liv och kommer till Sverige. Han säger att flyktingströmmen kommer att nå nivåer liknande de under Balkan-krisen på 90-talet.

– Det leder till diskussioner hemma i Sverige, vad kommer det kosta och jag kan redan nu säga att det kommer leda till stora kostnader, säger Fredrik Reinfeldt. De är så pass omfattande att det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad som finns utrymme för i offentlig finansiering. Därför lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen, det kommer inte att finnas utrymme för det.”

Vad han säger kan jag, som amatörpolitisk kommentator, bara tolka på ett sätt:

”Ledsen, tjejer och grabbar. Det blir ingen bättre skola. Det blir ingen vettig åldringsvård nu heller. Försvaret kan ni glömma. Snuten och brandkåren får klara sig med det de har. Vägunderhållet får vänta. Skattehöjningar, mja, det får nog bli så. Vi behöver nämligen ta emot 60 000 flyktingar till. Eller 100 000. Eller – ännu fler. Vi har visserligen ingen plan för dem, inga bostäder, inga jobb och inga pengar. Men det skiter väl jag i, det viktiga är att världen tycker att vi är duktiga. En humanitär stormakt, det är vad vi är, minsann. Ingen behöver ju veta att de får tugga cornflakes i träbaracker i fem, sju år eller så, eller hur?”

Typ.

Jag kan, också som amatörpolitisk bedömare, bara tolka bakgrunden till uttalandet på följande sätt:

a) Reinfeldt har, över natt, i hemlighet blivit en slug Sverigedemokrat

b) Han har fått hjärnsläpp och tror att vänstersympatisörer plötsligt ska bli moderater

c) Han är en desperat, synnerligen taskig skytt och sköt sig i foten istället för att träffa Löfvén

d) Han har akut börjat sniffa enorma mängder kokain

Jag gissar på alternativ c. Men oavsett vilket, kan jag se hur Jimmie Åkesson och hans medarbetare gnuggade händerna av förtjusning och i dag meddelar partiet mycket riktigt att de ändrar kurs för skutan i valrörelsen för att nu be herr Reinfeldt redogöra för finansieringen av det hela.

Jag tror minsann att herr statsministern bjöd Sverigedemokraterna på ett par procent till i valet.

Tänk så det kan gå.

Nu är ju herr statsministern inte ensam om självstympning. När sossarna lyckligt meddelar att de fått partiets klokaste kvinna, Margot Wallström, att komma tillbaka, ropar de i nästa sekund på mannen som fick henne att försvinna med en rysning, Göran Persson.

Och Persson har en enda viktig fråga innan han meddelar om han återvänder:

”Får jag ta korna med mig?”

Ibland önskar jag att jag vore religiös.

För nu behöver Sverige hjälp från ovan.

I konstens namn har människor låtsats vara självmordbenägna, krupit runt nakna på golvet, skällt på folk och försökt bita dem. Blottat sig, sprungit nakna genom stan. Smort in sig med färg eller något annat. Gapat och skrikit, gråtit, svultit och … tja, vad har inte gjorts?

Om några veckor är det val i Sverige. Var går gränsen mellan ett konstnärligt inlägg i personvalsdebatten, politisk satir och – reklam? Vad händer om man låter huvudpersonen i en roman ge sig in i svensk politik på ett högst oväntat sätt?

Buthler & Öhrlund testar nu gränserna med ”Erövraren”, den senaste boken om Christopher Silfverbielke!

Fundersam över rubriken? Om du börjar med att läsa det blogginlägg min älskade dotter, en ut i fingerspetsarna äkta humanist (då, inte efter det hon utsatts för) skriver, så kanske du sedan förstår mitt inlägg bättre:

http://stardustchild.blogg.se/2014/august/att-vara-lite-mindre-stark.html

Det Bella skriver river upp såriga minnen som börjar blöda igen, och mitt raseri växer på nytt. Mot elaka skitungar. Mot idiotföräldrar som lät barnen bli aggressiva och elaka för att de inte hade tid med dem. Mot tandlös skolpersonal som med halvöppna munnar hänvisade till värdelösa antimobbningplaner utan att för en sekund överväga vad sunt förnuft är. Något så simpelt som rätt och fel. Hur svårt kan det vara?

När jag skriver det här är vi, tack och lov, förbi den period då vår underbara dotter fick stryk fysiskt och psykiskt av idioter, indirekt påhejade av karriärsidkande föräldrar och menlös skolpersonal.

Därför skriver jag inte det här enbart för mig själv, för Isabell eller vår familj. Utan för att jag känner minst en av mina läsare som gråtande brukar mejla mig och berätta samma historia. Nu handlar det om ett annat barn, i en annan stad. Men om samma idiotföräldrar och samma tandlösa skolpersonal.

Jag kräks när jag läser. Och jag blir rasande igen.

För dig som inte förstår, kommer här en snabblektion: Det går alldeles utmärkt att sitta hemma i soffan och vara humanist och förstående till allsköns korkade jävla beteenden, från både ungar och deras föräldrar, oavsett om de försvaras av ”bokstavssjukdomar” eller något annat.

Tills det drabbar ditt eget barn.

På en sekund förvandlas du till lejon eller lejoninna, för att försvara din avkomma. När du dessutom kommer på att en händelse inte är isolerad, då är saken enkel.

Det är krig.

I vårt fall såg vi en underbar, alldeles för snäll och förlåtande flicka förvandlas från en liten livsglad varelse till ett skadat, gråtande, skrämt vrak som inte längre tordes gå till skolan. Vi pratar om en flicka som blev spottad i ansiktet, slagen blodig, kallad för ”jävla hora” vid åtta års ålder! Om en flicka som dagligen blev hånad för sina kläder, fick tidningsbuntar kastade i ansiktet och blev utfrusen. Av ett gäng snorungar som inte hade föräldrar värda namnet.

Kampen, striden, nervositeten, klumpen i magen blev flera år lång. Jag lärde mig mycket, alldeles för mycket. Förutom att jag satt i olika föräldraråd i nio års tid och mötte både föräldrar och skolpersonal, mötte jag nu mobbingförövarnas föräldrar, och skolpersonal jag föraktar djupt än i dag.

För att de inte vågade vara vuxna. Visa sunt förnuft. Säga ifrån.

I dag är kampen, sedan många år tillbaka, tack och lov över. I det sista fallet blev det svidande dyrt för skolan som fick betala skadestånd sedan Skolverket hotat att dra den inför Tingsrätten, med massiva bevis i fickan.

Men det ligger ingen glädje i att vinna. Det ligger ingen tillfredsställelse i ett ekonomiskt skadestånd. Ty, som du kan läsa i Isabells blogg – såren finns kvar. Såren kommer alltid att finnas kvar. Utom hos förövarna, idioterna, ungjävlarna, föräldrarna, antimobbingteamen, rektorerna som kom undan skadeslösa.

Jag minns två rektorer och en högst ansvarig skolpolitiker, alla tre kvinnliga (för det finns ju av båda könen) kärringar som inte tordes stå för sitt ansvar och som darrade på rösten när jag frågade om jag fick kalla dem horor, spotta på dem eller slå dem blodiga. Det fick jag inte. Jag förklarade då att vi hade samma uppfattning och att barn i skola omfattas av arbetsmiljölagarna. Jag gav upp när den i kommunen högst ansvariga moderatpolitikern, Maria Stockhaus, med gnällig röst sa:

Stockhaus. Tycker att mobbarna kan få vara kvar i lugn och ro. Nu siktar hon på en högre politisk karriär. Gud bevare oss.

”Men vad tycker du att vi ska göra då, Dag, tycker du att vi ska flytta på mobbarna?”

Just det. Fuck you, Stockhaus, för att du inte tordes stå upp!

Förövarna, kretinerna och deras retarderade föräldrar, åker leende vidare i sina dyra tjänstebilar mot vidare karriärer, glatt förnekande att de skitit i sina barns uppväxt, aldrig varit där för att uppfostra barnen att bli vettiga varelser. För att suv:en, banken eller klänningarna var viktigare. Och för att de skiter i hur det gick för offren för deras skitungars framfart. Eller, i Stockhaus fall, för att hon dessvärre tycks ha en politisk framtid – gud bevare oss väl.

Till alla er – och ni vet alldeles förbannat väl vilka ni är, ty större är inte det lilla skitområdet vi bor i – har jag bara en sak att säga:

Fuck you! Fuck era värdelösa skitungar och fuck era värderingar!

Det finns någonting era krympta ärthjärnor hittills inte kommit fram till. Bland annat att vi möts igen. På något sätt, någonstans. Där rollerna är omvända. Där ni måste ta ansvar.

Det blir ingen rolig dag.

För er.

Titta noga på ordet i rubriken.

Respekt.

Det vackraste ord jag vet.

Jag blev inbjuden att, tillsammans med några andra författare, tala på Bokens Dag i Lysekil. Jag tackade ja.

När jag sedan såg att de övriga bestod av Katerina Janouch och Herman Lindqvist blev jag nervös. Skulle jag dela scen med två synnerligen etablerade, och i var sin genre, kända författare? Tydligen.

Inför uppträdandet fick vi frågan om vilket det vackraste ord vi visste, var.

Jag svarade: Respekt.

Jag kommer nu, långt efteråt, inte ihåg exakt vad Katerina och Herman svarade men vill minnas att det var något i stil med ”Kärlek” och ”Fred”. Vackra ord, de också.

Det var kul, det där i Lysekil, av flera skäl (ja, det här är en avvikning, så håll ut – jag kommer till poängen): Jag hade aldrig varit där förut men superproffsiga PR-chefen på mitt dåvarande förlag Bra Böcker, Eva Ahlkvist, hämtade mig i Göteborg och körde mig till Lysekil (tack, Eva!) där hon tog hand om mig tills allt var över.

Jag höll det där föredraget på scenen och insåg snart att varken Katerina Janouch eller Herman Lindqvist var farliga. Faktum var att bägge hade en enorm portion humor och att Herman och jag efteråt blev goda vänner över försvarliga mängder whisky.

Till saken hör också att jag någon vecka efteråt fick ett mail från en dam som suttit i publiken. När vi kom in hade hon först viskat något till sin man om Katerina, därefter något om Herman. Och när jag kom in hade hon viskat:

”Men herregud, vad gör Jack Nicholson i Lysekil?!”        

Nicholson?

Kul liknelse, tyckte jag och många andra.

Men – på scenen blev vi alla tre tillfrågade om vilket som var det vackraste ord vi visste och jag svarade:

Respekt!

Min tes: Om alla människor på jorden, oavsett tillhörighet, ras, religion, nationalitet, politisk övertygelse skulle visa alla andra respekt, så skulle vi inte ha ett enda krig eller en enda konflikt. Ty vi behöver inte gilla varandras övertygelser, eller ens förstå dem, bara respektera dem.

Enkelt, eller hur?

Tyvärr inte alls.

Jag tänker tillbaka på alla de gånger under mitt liv, både det privata och framförallt det yrkesmässiga, som jag träffat människor som till varje pris försökt köra ner sin övertygelse i halsen på mig.

Tråkigt. Jag har som journalistisk och/eller fotograferande observatör besökt religiösa sammankomster i olika trossamfund, lyssnat på politiker från extremvänster till extremhöger, bevittnat gruppsexorgier med 800 deltagare, varit på bikerfestivaler, miljöfestivaler, träffar för modellbyggare och gudvetvad.

Och alla har, på sitt sätt, försökt omvända mig. Talat om att vägen till lycka är Gud, Allah, gruppsex, modellflygplan, skogen eller något annat.

Mitt svar har alltid varit detsamma – att jag är nyfiken på vad de gör, lyssnar och lär, men att jag inte delar deras tro, fascination eller tillhörighet.

Det har de dessvärre inte kunnat respektera.

Kanske, kanske börjar och slutar världens alla problem med brist på respekt. Det vore ju så bra om du kunde tro på dina grejor och att jag respekterar det, medan du respekterar att jag tror på något annat – eller inte alls.

Men så enkelt blir det ju inte, vilket både förvånar mig och gör mig ledsen. Senast för några veckor sedan satt jag i ett samtal med en djupt troende, kristen protestantisk kvinna i USA. Jag lyssnade på henne, försäkrade att jag respekterade hennes tro, men påpekade också att jag inte är troende och att jag vill bli respekterad för det.

Det fungerade inte. Kvinnan var en värre fundamentalist än dem vi brukar använda som exempel. Långt fram på morgontimmarna förklarade hon att det fanns en räddning för mig också, om jag bara läste vissa stycken ur Bibeln eller ungefär tvåhundra sidor ur andra böcker som förklarade Sanningen för sådana som mig.

Inte undra på att det är krig och konflikter i världen.

Ska vi ta och lagstifta det där med Respekt och komma fram till följande:

Om du tror att Allah, gruppsex eller modellbyggande ger dig livslång lycka och ett liv efter detta, så kör på det.

Men – låt mig vara ifred. OK?

Det är valår i år och det finns en hel massa frågor jag skulle vilja se svaren på innan jag eventuellt stoppar en röstsedel i ett kuvert. Därför har jag i dag mailat följande frågor till alla riksdagspartier samt Feministiskt Initiativ och Junilistan.

Det ska bli oerhört spännande att a) se vilka som svarar och b) jämföra svaren, som ju rimligtvis borde vara identiska om alla har full koll och talar sanning:
Hej!
Inför höstens val har jag följande frågor till ert parti:

1. Hur stor var budgeten för försvaret (inklusive fredsbevarande insatser i andra länder) 2013? Hur stor var den faktiska kostnaden?
2. Hur stor var budgeten för skola/utbildning 2013? Hur stor var den faktiska kostnaden?
3. Hur stor var budgeten för vård/omsorg/äldreomsorg 2013? Hur stor var den faktiska kostnaden?
4. Hur stor var budgeten för rättsväsendet 2013? Hur stor var den faktiska kostnaden?
5. Hur stor var budgeten för utrikesdepartementet/svenska ambassader och konsulat utomlands/andra diplomatiska åtgärder 2013? Hur stor var den faktiska kostnaden?
6. Hur mycket kostade vårt medlemskap i EU 2013? Hur mycket fick vi tillbaka i form av EU-bidrag i olika former?
7. Hur stor var budgeten för immigration/asyl/flyktingmottagning (inklusive budgeten för Migrationsverket) 2013? Hur stor var det totala kostnaden för detta?
8. Vilken anser ni vara den absolut viktigaste frågan inför valet hösten 2014?
Tacksam för snart svar.
Bästa hälsningar,
Dag Öhrlund
dag@ohrlund.se

I går körde jag in till den stora staden och möttes vid infarten av rött ljus.

Plötsligt dök han upp från ingenstans, den unge mannen med käglorna. Framför våra motorhuvar framförde han en snabb och imponerande show som hade platsat på vilken cirkus som helst. Trots hettan, trängseln, köerna och rödljusen syntes alltfler leenden bakom rattarna omkring mig.

Killen bjöd på underhållning av hög klass.

Av naturliga skäl blev showen alltför kort. Jag grävde ivrigt i bilens förvaringsfack och lyckades skrapa ihop tjugofem spänn. Killen pratade ingen svenska och dålig engelska men hans tacksamma leende var internationellt.

Jag hoppas få se honom vid ett rödljus snart igen.

Samma eftermiddag, och i dag, passerade jag åtminstone åtta tiggare på olika platser. På trottoarer, på parkeringar, utanför affärer.

En förfärlig syn.

I Sverige tjafsas det oupphörligen om hur kränkta vi blir för skitsaker och hur förnedrande saker är för oss.

Käften.

Jag kan inte tänka mig något mer kränkande och förnedrande än att ligga på en trottoar och tigga pengar i en skitig pappmugg från McDonalds.

Ryktena är många, en del blir vandringssägner och vänner av ordning har naturligtvis en massa frågor som ingen väl har ett entydigt svar på:

Varför kom tiggarna så plötsligt, och så många? Är det sant att de är organiserade av ryska ligor? Stämmer det att de kan tjäna 230 kronor i timmen svart på att tigga?

Jag har inga svar, men jag tvivlar starkt på att genomsnittstiggaren åker Merecedes, surfar på kvällarna och tjänar tretton tusen svart på en sjudagars tiggarvecka. Lika lite kan jag svara på vem som betalade tiggarnas resor från Rumänien till Sverige.

Jag frågar mina polisvänner. De hävdar att vissa av tiggarna är slavar under ryska ligor som skjutsar runt dem, placerar ut dem och i slutet av dagen snor i princip allt stackarna har lyckats få ihop.

Och att andra är fristående och ”bara” – människor. Fattiga, olyckliga, förtvivlade människor. Som vi låter ligga på gatan i Sverige 2014. Som politikerna blundar för. Som ingen i landets ledning verkar vilja ta på allvar.

Skamligt.

Ingen – varken rumänska tiggare eller någon annan – ska behöva ligga på gatan mot sin vilja. Tiggarna ska bort från gatorna och det är statens ansvar, så enkelt är det. Vi lever i ett land där den typen av hjälpverksamhet finansieras av skattemedel och gudarna ska veta att det inte saknas skatter här, så öppna för fan plånboken och lös problemet!

Nu.

Så fort jag börjar diskutera icke-politiskt korrekta ämnen här eller på min Facebooksida Dag Öhrlund Författare, dyker det upp massor av nya gillare och kommentarer här.
Det är oerhört glädjande för mig men gör mig samtidigt djupt bekymrad. Vart är vi på väg om inte vi alla – i ett samhälle som kallar sig demokratiskt – kan diskutera precis ALLA ämnen och bekymmer utan att någon eller några ska riskera att bli kallade allt jag blivit kallad för under årens lopp – rasist, kommunist, nazist, bögälskare, homofob, fascist, anarkist, främlingsfientlig, liberalsvin, judeälskare, antisemit, idiot, snutälskare, batongbög,
Och lite till.
För min del får folk sätta vilka etiketter de vill på mig. Kanske är det ett tecken på deras egen osäkerhet, feghet, oförmåga att själv ställa sig upp i debatten under egen namn och tycka – något?
Och dessutom stå för det, även när det blåser motvind.
Jag tror att vi är inne på en farlig väg om vi i en demokrati bestämmer oss för att bara vissa ämnen ska debatteras, medan andra – och dess tyckare – ska tystas. Historien har visat hur det blir i totalitära stater och en sådan vill jag inte leva i.
Ergo = det är val i år. Maila de partier du är intresserad av. Ställ raka frågor och kräv raka svar, inget svammel.
Trist nog är det inte alls säkert att du får samma svar efter valet som före, men ändå.
Som en riksdagsman uttryckte det inför förra valet: ”Det är olyckligt att väljarna har en tendens att tro att vallöften är detsamma som riktiga löften”.
Ridå.

I början av april skrev jag det här inlägget på Facebook. Det delades över 470 000 gånger innan FB tog bort det, uppenbarligen för att det inte var politiskt korrekt.

Skrämmande.

I yttrandefrihetens namn kommer här en repris:

JAG ÄR SKITTRÖTT PÅ KRITIKEN MOT POLISEN!

Låt mig göra två saker klart redan från början, så att du som inte håller med kan hoppa av här, spara din tid och energi:
*Jag är, med några reservationer, en stor polisvän och många av mina vänner i Sverige och USA jobbar just med att upprätthålla lag och ordning i olika myndigheter.
*Jag är trött på mellanmjölksgnället som drabbar de poliskvinnor och män som varje dag och natt sliter på våra gator för att vi ska kunna sova gott och ha en vettig tillvaro, därför att ingen av belackarna hemma i soffan orkar resa sig och kontakta de politiker eller polischefer som fattar beslut. Ergo – ta din kritik till dem som bestämmer, eller var tyst. Skjut inte på pianisten, okej? Dessutom är det alltid lätt att tycka till när man inte är drabbad själv. Så börja med att fråga dig om du tycker att poliserna skulle ha skjutit angriparen om det varit ditt barn, din älskade eller du som varit hotad.
Nya tankar där? Bra, då går vi vidare.
Alltihop startade häromdagen, när Fadime Sahindals bror Mesut blev ihjälskjuten av poliser i Uppsala.
Mesut Sahindal hade, förutom att han kallat sin syster för fitta och hora och bankat hennes huvud i Stora Torget i Uppsala innan pappan sköt ihjäl henne, ett straffregister långt som en gata. Mesut hade blivit dömd för bland annat våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande, utpressning, grovt vapenbrott, rattfylleri, narkotikabrott och olaga hot. Likaså för att ha skjutit (!) den sambo han har barn med – samma kvinna som han nu greps för att ha hotat i hemmet, trots att han hade kontaktförbud.
Det här handlar om vem som får skuld för något, och varför.
Enligt politiskt korrekta media var Mesut den sjätte som blev ihjälskjuten av svensk polis på drygt ett år. Men vi kanske ska komma ihåg att de som dog inte blev ihjälskjutna hemma i soffan när de matade katten eller skötte om sina barn. Var det inte för att de hotat andra människor till döden, viftat med vapen, gjort utfall med knivar mot poliser?
Det finns något som heter att ta ansvar för sina egna handlingar.
I dag skriver min författarkollega Lars Wilderäng kort och klokt på nätet:
”Några enkla tumregler för att undvika döden:
1.Bär inte vapen illegalt
2.Om du bär vapen, hota eller angrip ingen
3.Om du bär vapen eller andra livsfarliga föremål, angrip eller hota inte poliser
4.Om polisen säger till dig, släpp vapnet
5.Om polisen skjuter varningsskott, släpp vapnet
6.Om polisen skjuter dig, släpp vapnet
7.Svårare än så är det faktiskt inte.”
Och han har alldeles rätt.
I snart 40 år har jag till och från följt polisens arbete genom reportage i bland annat Sverige, Tyskland och USA. När jag bodde i Los Angeles följde jag specialstyrkor som jobbade i ghetton regelbundet i nästan sex månader. Efter varje slitsamt nattpass undrade jag stillsamt varför i helvete någon ville göra det jobbet för de pengarna?
Samma sak gäller här. En stor del av mina vänner är poliser. På gatan, på kriminalen, på tekniska roteln, på SÄPO och andra avdelningar.
Jag fattar inte hur och varför de orkar rota i misären på samhällets botten dag efter dag, natt efter natt. Jag förstår inte varför de inte för länge sedan tappat all tro på mänskligheten. Speciellt inte gatugänget som efter nattpassen kommer hem med piss, spyor och gulsot på uniformen efter att ha blivit slagna, hotade, mobilfilmade och kallade för mässingsbögar och nazistsvin.
Men jag beundrar dem och är djupt tacksam över att de finns därute när jag sover. För att de försöker skydda mina tonårsdöttrar, ta bort rattfyllona och svinen som tjänar miljoner på att våra barn knarkar ner sig.
Skydda, hjälpa, ställa tillrätta.
Och så ibland, som i all annan verksamhet, händer plötsligt en katastrof och något hamnar utanför all kontroll. Som häromkvällen, då en man med långt straffregister, som tidigare på dagen hotat den flickvän han tidigare skjutit, kommer emot poliserna med en kniv i varje hand.
Sätt dig nu i soffan och var duktig, för det var ju inte du som behövde fatta ett beslut på några sekunder.
Visst borde man ha kunnat prata honom tillrätta? Visst borde tre duktiga poliser ha kunnat hitta en annan lösning än att skjuta honom?
Jag är tacksam att jag inte var en av de tre poliserna. Om någon hade gjort ett utfall mot mig med två knivar i händerna så hade jag haft sekunder på mig att fatta ett beslut.
Få knivar i magen eller skjuta.
Jag hade skjutit.
Med facit i hand är det lätt att kritisera. Nu rasar både Leif G W Persson och tidningarnas kolumnister – som vanligt med korsade armar och övertygande blickar – mot polisvåldet som orsakade en mans död. Och i efterhand, när man dessutom sluppit att vara på plats, är det alltid lätt att ha rätt.
En av de värsta är Aftonbladets Oisin Cantwell, med yrket att till vardags vara världsmästare oavsett ämne. Med armarna i kors ryter han nu till och skriver att ”Nu är det hög tid att ta tag i det här på allvar”. Varför det inte var lika viktigt för honom i förra veckan eller månaden, framgår inte.
Cantwell inleder sin krönika med att kritisera: ”Bara några timmar efter den senaste polisiära dödsskjutningen är diverse experter och förståsigpåare ute i tidningar, radio och tv och har självsäkra åsikter om allt mellan himmel och jord.”
Därefter gör han omedelbart samma sak själv, allt medan han försöker jorda professorn i kriminologi, Jerzy Sarnecki, som sannolikt är aningen kunnigare i ämnet än den unge Cantwell. Och Cantwell spär omgående ut sin kritik med mellanmjölk. Istället för att stå för sina åsikter kryddar han sitt inlägg med gott om ”tänkbart”, ”möjlighet”, ”inte oproblematiskt”, ”möjligen rimligt”, ”jag har ingen aning om”.
Han avslutar med att myndigt påpeka att ”åtgärder måste vidtas”.
Tack, Cantwell. För ingenting.
Nu kommer vi nämligen till pudelns kärna.
Jag tillbringar en del av mitt liv i den amerikanska delstaten Florida, och där har mina vänner poliserna extremt tydliga och helt andra instruktioner än här: Om någon hotar en annan människas liv, så skjut. Och om du skjuter så skjuter du för att döda.
Värt att debattera, men omöjligt att missförstå.
De unga kvinnor och män som här kämpar sig igenom utbildningen på Polishögskolan i Sverige möts istället av ett yrkesliv där inte ens deras arbetsgivare ställer upp bakom deras rygg när något går fel, vilket är satans sorgligt.
Som jag tjatat tidigare: Det är lätt att sitta i radhussoffan, rapa öl och tycka till. Men om du är 27 år, nyutexaminerad polis och plötsligt blir knivhotad till livet av en påtänd dåre som nyss kört kniven i någon, finns det inte tid för rapningar och politisk korrekthet. Det är du eller han. Nu.
Så till den nuvarande debatten. Så kallade elpistoler, eller tazers, som används av mina amerikanska polisvänner, skickar 50 000 volt genom kroppen på en gärningsman och gör honom eller henne förlamad under en tillräckligt lång stund för att man ska kunna komma fram och sätta på handbojor.
I Sverige har Rikspolisstyrelsen hittills varit skeptisk till att utrusta poliserna med Elchockvapen. Huvudanledningen har varit att det inte finns tillräckligt med forskning som visar att en användning av tazers skulle minska det dödliga våldet.
Jag vet inte. Jag är ingen expert.
Men något vet jag: DEN debatten ska INTE föras av kvällstidningsjournalister, MOT de poliser som städar våra gator och torg varje dag och natt – till skitlöner. Den debatten ska föras mot och av dem som fattar beslut.
De tre poliser som häromkvällen avlossade de dödande skotten mot Mesut Sahindal mår sannolikt inte särskilt bra i dag. Inte bara har de dödat en annan människa, nu ska de också gå igenom en lång process av förhör och utredningar. Mina tankar går lika mycket till dem som till Mesuts stackars mamma Elif som inte bara förlorat Fadime, sett sin man bli mördare utan också nu förlorat sin son.
I den här tragiken finns bara förlorare.
Men sparka inte på de nattpoliser som kallades till platsen och hotades till livet.
Sparka på din politiker, om du orkar resa dig ur soffan.

Plötsligt märker jag att Facebook – utan att informera mig – uppenbarligen raderat några av mina inlägg som inte var politiskt korrekta. Det första – publicerat i början av april och som delades över 470 000 (!) gånger – handlade om att jag var trött mot kritiken av den svenska polisen.

Det andra, publicerat bara för några dagar sedan, handlade om att vi nu ska belöna mördaren Doudou Ahoka med 20-miljonerkronorsvård och möjlighet till akademisk utbildning, som tack för att han torterade en 15-årig pojke och en 57-årig kvinna till döds med ett järnrör i Ljungsbro utanför Linköping.

http://www.expressen.se/nyheter/dom-mot-34-aringen-efter-mord-i-ljungsbro/

Skrämmande, alltihop. Inte minst Facebooks agerande. Jag upprepar min Facebookvädjan här: Jag har dessvärre inte kvar originaltexten till det polisvänliga inlägget från början av april, så om någon av er läsare har det är jag ytterst tacksam om du mailar det till dag@ohrlund.se.

Nog om detta, för jag är arg igen:

För några dagar sedan såg jag en dokumentär om ett svenskt äldreboende. Medan läkare drogat ner halva pensionärsgänget med antidepressiva OCH felaktiga mediciner, berättade den sönderstressade personalen att de på grund av eviga nedskärningar inte kan ge de gamla några minuters prat eller hålla handen.

Samtidigt minns jag med ilska hur jag – under några av alla mina år i föräldraråd i olika skolor – satt och tjafsade med en ryggradslös rektor i en friskola om varför ungarnas oätliga mat (jotack, jag provade, och inte ens en gris skulle ha ätit det som Kleins Corner levererade. Lärarna åt det inte heller.) inte fick kosta mer än 17 kronor (!) per portion. Men kom igen, för helvete! Våra barn behöver näring för att orka igenom skoldagarna och kan du klara att äta lunch för 17 kronor?

Då så.

Nu kommer belackarna naturligtvis att gapa om att det inte är en relevant jämförelse, men om man jämför landets budget med en normal, svensk hushållsbudget så är det i högsta grad relevant:

Vi vet alltså att det kommer att kosta cirka 23 miljoner att hålla Doudou Ahoka inlåst i de 20 år eller så, som hans ”livstidsstraff” kommer att utgöra. Till dessa miljoner kommer kostnader som jag inte har räknat in – rättegångskostnader, läkarbesök etc. Och ja – som alla andra har Ahoka möjlighet att studera i fängelset, från grundskolenivå till akademisk examen.

Låt oss runda av kostnaden oerhört snällt och lågt och säg att tortyrmördaren bara kostar oss 25 miljoner.

25 000 000 kronor.

Fundera lite över hur många portioner skolmat man kan styra upp näringen i för de pengarna. Hur många sjuksköterskor eller äldrevårdare man kan anställa. Hur många sjuka som kan få en bättre vård.

Till exempel.

Efter det här inlägget förväntar jag mig att bli kallad SD-anhängare, nazistsvin, kommunistarsle, facistgris, bögälskare, sosseas, moderatjävel, idiot, snutälskare, hjärndöd och allt det andra jag har fått höra tidigare.

Det är ok, ös på bara.

Vad jag vill ha sagt är det här: Fråga dig om du tycker att jämförelserna ovan är ok och relevanta. Fråga dig vilket samhälle du vill leva i och vad du vill betala för. Ställ skarpa frågor till ditt parti om vad de vill satsa pengar på, ty det är faktiskt val i september och det finns inte en politiker i Sverige som inte är svettig av nervositet redan nu.

Ställ frågor. Det är du som betalar. Vad får du för pengarna?

Och – vad VILL du betala för?