Varenda student som läst så mycket som ett par timmar psykologi på gymnasienivå känner till fenomenet projicering. Istället för att ta tag i sina egna problem, eller åtminstone de riktiga problemen, projicerar man över hela problemställningen på någon eller något annat.
Det är enklare. Och mindre smärtsamt.
Fenomenet aktualiseras efter de senaste dagarnas oroligheter vid Svenskarnas partis torgmöten i Malmö och Göteborg. Framförallt det i Malmö.
Alltså: Några förvirrade tomtar som knappast representerar en promille av folkets åsikter, begär – och får i demokratins namn – tillstånd att tala på offentlig plats. Om det stannat vid det, och alla som hade en avvikande åsikt hade stannat hemma och bojkottat nazisterna, så hade ingenting hänt och de förvirrade hade fått frysa ikapp med sina absurda budskap där i Malmö.
Istället begav sig hundratals motdemonstranter (uppgifterna om antalet varierar kraftigt) till platsen. Några av dem var maskerade. Någon hade med sig ett barn med skidmask på (värt att fundera över – vem i helvete tar med sig ett litet barn till en demonstration som i hög grad riskerar att bli våldsam?!).
Och så bröt helvetet loss.
Resten har ni läst om i tidningarna. Polisen anklagar demonstranterna för att ha kastat gatstenar, frätande ammoniak och gudvetvad. Några demonstranter blev överridna av polisens rytteri, en ung man blir påkörd av en polisbil.
Summering: Är resultatet av dessa möten det nazistvänliga partiets fel? Nej. Är det motdemonstranternas fel? Absolut inte.
Det är förstås, som vanligt, snutjävlarnas fel!
Om du regelbundet läser det jag skriver så vet du att jag generellt är mycket positiv till polisen (jag är den förste att erkänna att det naturligtvis finns idioter inom en organisation med 20 000 anställda och att de ska rensas ut, men vilket företag har inte idioter på lönelistan?). Under 40 år som journalist har jag vid det här laget gjort så många ride alongs i polisbilar i Sverige och andra länder att jag inte längre kan räkna dem. Däremot har jag förstått att man som yngre genomsnittspolis i storstad – oavsett land – lugnt kan räkna med att efter ett pass komma hem med en uniform befläckad av blod, urin, spyor, hepatit och lite annat smått och gott. Att man under sina åtta arbetstimmar inte bara blivit kallad för snutjävel, mässingsbög, nazistsvin och as utan också fått se sin beskärda del av trasiga människor, små gråtande barn i misär, misshandlade kvinnor, blodiga trafikoffer, narkomaner utan hopp, psyksjuka utan hem och allt annat vi soffsittare helst glömmer bort när vi ser på Idol. Dag efter dag, natt efter natt klarar sig snutarna med detta, om de har tur. Om de har otur får de på käften, blir hotade eller i värsta fall beskjutna. Under en vanlig arbetsmånad utsätts de för så många kränkningar att en vanlig anställd skulle ha fått sitt fackförbund att gå i taket och arbetsgivaren stenad och hängd.
Men – de är ju snutar. Så de kan minsann äta skit. Och glöm aldrig att de själva har valt, de dumma jävlarna.
De dumma snutjävlar som ingår i min vänkrets – och de börjar bli många numera – är några av de rakaste, schysstaste, vänligaste och mest hjälpsamma människor jag träffat i mitt liv. De har gjort sitt yrkesval – för att använda en klyscha – för att de vill göra skillnad, vill jobba för ett bättre samhälle (för halva lönen, eller mindre, av vad våra folkvalda kostymnissar har). Många av polisvännerna har fortsatt i yrket i fyrtio år utan att tappa tron på människor, vilket för mig är obegripligt. Efter att ha sett vad jag sett under deras arbetspass, hade jag gett upp efter en vecka eller så.
Jag ska avslöja en hemlis för dig: Poliser är också människor. Med tankar, filosofier, känslor, drömmar, tårar och barnbarn. Bland dem finns leksaksbilssamlare, hundälskare, amatörförfattare, centerpartister, vinprovare, golfspelare, grönsaksodlare, historienördar, korsordslösare och mopedister.
Människor, du vet.
Men – det finns en skillnad. Du, jag och många andra kan komma undan med misstag på jobbet. Vi gjorde lite för lite, lite för mycket, eller lite fel. Och kom undan med det.
Inte snutarna. Allting, inte minst i stressade och farliga situationer med våld eller hot inblandat, ska skötas perfekt, minutiöst och efter regelboken i varje sekund.
Mänskligt? Rimligt? Vettig kravspecifikation? Ja, om det gäller robotar. Inte människor med adrenalin, rädsla, skräck. Som du och jag.
Så här skriver en av mina polisvänner på Facebook efter kravallerna i Malmö:
”Upprörande hur vi poliser ljuger. Det var ju inte gatsten de stackars ’motdemonstranterna’ kastade mot polisen (i självförsvar?). Det var ju bara sten. Bara sten? Aha, jamen då är det ju okay. Eller?
Jag är så oändligt trött på smutskastningen av dem som sköter sitt jobb att försvara demokratin. Ska vi ha yttrandefrihet? Eller ska vissa, utvalda åsikter förbjudas? I så fall, vem bestämmer vilka? Låt höra, ni som vet allt?
Evelyn Beatrice Hall (inte Voltaire), skrev: ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det.” Precis så måste jag som polis tänka när jag skyddar nazister, anarkister, kommunister, islamister eller vad det nu kan vara för -ister som tycker annorlunda än jag.
För nästa gång kan det vara jag som tycker annorlunda än du och vill uttrycka min åsikt offentligt.”
Bättre än så kan jag inte uttrycka det. Tack, Bosse.
Och du som läser det här – läs Bosses sista rader en gång till.
Tack.
Och – en sista tanke: Vill du leva i ett samhälle när de inte kommer, snutjävlarna alltså, när det hänt dig eller ditt barn något?





