Måndag. Seg start på ny vecka?

Inte alls. Jag ska luncha med Sanningen.

Och vem är det? undrar du nu. Vem vet sanningen? Sanningen kommer alltid, eller åtminstone ofta, med en modifikation.

Det ligger något i det. Men det finns också, vare sig du gillar det eller ej, formella sanningar, nämligen samhällets. Bland annat dem som kommer från rättsväsendet.

Jag är en privilegierad författare. Sedan jag började skriva kriminalromaner har jag haft förmånen att få lära känna en rad poliser inom olika områden, experter på Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL), rättsläkare, advokater, åklagare, domare och personal inom kriminalvården.

Jag fattade nämligen tidigt ett beslut: Mycket av mina historier kan vara påhittat. Men allt som rör polisens och övriga rättsväsendets arbete, ska vara korrekt återgivet.

Varför? I Sverige har vi 20 000 poliser och flera tusen människor inom det övriga rättsväsendet. Alla vet hur irriterad man blir när ens yrkesroll blir fel återgiven i tidningar, tv-serier eller böcker.Alltså ska varje detalj vara så korrekt den kan bli.

Jag är gränslöst tacksam mot alla dem som under årens lopp har hjälpt mig, och fortsätter. Varje kapitel som innehåller något som har med polisen eller övriga rättsväsendet att göra, skickar jag ut på remiss innan det trycks i den färdiga boken.

Men det handlar inte bara om att till varje pris försöka återge något korrekt. Det handlar också om mitt intresse för brottslingens och polisernas psyke, detaljer i utredningen, jakten, förhören, åklagarens och rättens dilemma, domen och vad som till sist händer i fängelset – fascinerande.

Alltså – lunch med Sanningen (en av dem) i morgon.

Ingen dålig start på veckan.

Det är intressant med texter. Ibland, när jag läser något jag skrivit för flera år sedan så suckar jag, undrar vad jag tänkte, och raderar eländet.

Ibland visar det sig att texten fortfarande känns aktuell.

Därför här en repris ända från september 2009. Namn och platser är annorlunda i dag, men grundproblemen desamma. Texten publicerades på ledarplats i flera svenska dagstidningar.

NÄR BLEV EMPATIN EN LYXVARA?

Malmö för några dagar sedan: Grov misshandel, hat och hot. Sammandrabbningar och kravaller under falsk flagg, en anledning att slåss, misshandla, förstöra. Polisen tycker att det gick ”hyfsat” trots att några bilar brunnit och folk fått stenar i huvudet, slagits blodiga.

Våra gränser för vad som är ”acceptabelt” har sakta förskjutits. När vi sett och läst om tillräckligt mycket våld och övergrepp, tycks vi närmast tacksamma över att offren ens överlevt.

Förra måndagen berättade tidningarna om hur två tonårsflickor försökt ta livet av sig sedan den ena blivit gruppvåldtagen.  I finska Kauhajoki sökte 22-årige Matti Juhani Saari lösningen på att han ”hatade den mänskliga rasen” genom att döda tio av sina klasskamrater och därefter sig själv.

Om mördare ska få helsidor i tidningen bör de vara av Saaris kaliber. Ett ”vanligt” mord som förr uppmärksammandes stort får numera ofta en notis, något vi knappt reagerar över. En snabb rysning och vi övergår till nöjessidorna.

Empatin har blivit en sällsynt lyxvara som får stå tillbaka för en alltmer utbredd egoism och elitism, för förakt och makthunger.

För en tid sedan pratade jag med en man som arbetat på krogar i Båstad och Visby. Uppgivet berättade han om hur champagnen flödar över golven så att skorna blir förstörda, om hur väggar måste målas om varje kväll för att lyxigt klädda unga män sprutat den ädla drycken över allt och alla. Om hur killar i 25-årsåldern haft notor på 200 000 kronor på en kväll (tragiken blir inte mindre av att en del av dem finansierar sina svinerier med Finax-lån)! Han skildrade hur dessa män visar sitt förakt mot andra, inte minst mot unga kvinnor. Att det finns en officiell ”växelkurs” där den som bjuder på drinkar kräver sex i utbyte, anses i dessa kretsar som självklart. Ergo – den som sprutar mest champagne har störst makt, får flest tjejer.

Empatibrist kan naturligtvis uppstå av flera orsaker. I  en av mina romaner är huvudpersonen psykopat. I många andra fall vi läser om, är de bakomliggande förklaringarna helt annorlunda.

Danuta Wasserman, internationellt erkänd forskare, professor i psykiatri och suicidologi och chef för NASP, Sveriges första nationella centrum för suicidforskning och prevention, fick i somras ta emot Nordiska Folkhälsopriset för sitt arbete med att förhindra den största dödsorsaken i Sverige – självmord.

Professor Wasserman hävdar med emfas och med all rätt att pengar inte köper lycka, att tillhörighet i olika gemenskaper är en betydligt viktigare faktor samt att den enskilda människans kapacitet måste uppskattas och tas tillvara. I klarspråk: Livet måste ha en mening. Man kan lätt vara olycklig i ett rikt land om man inte möts med respekt och får vara delaktig.

Till exempel i hemmet, som barn.

Alltför ofta låter vi oss stressas av omgivningens och egna krav, istället för att ta oss tid att fundera över vad som verkligen är kvalitet. Var tog tiden för reflektion och filosofiska samtal vägen? Viktiga timmar som för många går åt till att arbeta ihop nettopengar till datorer, Thailandsresor, stora teveapparater eller nya mobiltelefoner – allt det där vi måste ha. För andra går arbetstiden åt till att skapa slantar för att överleva.

Många föräldrar saknar av olika skäl tid, ork eller förmåga att lära sina barn grundläggande principer för människovärde, respekt och empati. Många barn tvingas ensamma söka åsikter och tolkningar bland kamrater och på Internet, ett ocensurerat forum där kloka åsikter blandas med våldsfilmer och självmordsförhärligande sidor som tipsar om hur man tar sitt liv.

För en ensam sjuåring framför en skimrande skärm, är det inte lätt att välja rätt och förstå.

För ett olyckligt barn som känner ensamhet och utanförskap, blir nätet lätt en inspirationskälla till fel saker.

Vid datorn är det lättare att finna våld och mord, än medmänsklighet och empati.

De flesta av oss är överens om att Internet är ett fantastiskt medium, arbetsredskap, informations- och nöjescentrum. Den som trodde att nätet var en tillfällig fluga hade fel, både vi och våra barn kommer att – på gott och ont – vara beroende av Internet varje dag för resten av våra liv.

Men som förälder innebär det också att ytterligare ett ansvarsområde, en aktivitet, har kommit in i livet. Något som varken skolan eller samhället kan ta ansvar för, utan bara vi föräldrar. .

Att inspirationen till mycket av empatilösheten och det vansinniga våldet sprids via olika media råder det knappast något tvivel om.

När blev det accepterat att sparka någon i huvudet med kängor?

När blev gruppvåldtäkt en sport?

Varför får man poäng för att filma och publicera en misshandel istället för att försöka förhindra den?

När blev ett människoliv värdelöst?

Att sucka och rycka på axlarna räcker inte, om vi ska kunna se oss själva i spegeln på morgonen. Ytterst handlar det om saker det alltid handlat om, och grundstenar varje fungerande samhälle måste få vila på:

Respekt.

För andra och för dig själv.

Numera återfinns Etik på skolschemat. Alltfler skolor kompletterar med Livskunskap och i dessa ämnen blir moral och empati naturliga diskussionsämnen. Möjligen finner du det märkligt, till och med tragiskt, att man schemalägger ämnen som borde vara självklarheter.

Men någonstans på vår resa mot framtiden har en del av självklarheterna försvunnit.

Som att man inte får trakassera sina klasskamrater, gruppvåldta flickor eller sparka människor i huvudet.

Att skolan schemalägger ämnen som tar upp samtida problem och åtgärder mot dem, är utmärkt.

Men till sist är det dig, mig och allas våra barn alltihop handlar om.

Det gemensamma ansvaret vi har, för oss själva och mot varandra, har inte förändrats.

Inte alls.

I mitt förra blogginlägg varnade jag för att det kunde bli ett av de längsta du läst. Här är jag tvungen att upprepa varningen, för det här blir ännu längre. Det består av tre delar:

1. Makt

Efter skottlossningen i Uppsala för några nätter sedan, då poliser sköt ihjäl Fadime Saindahls 34-årige bror Mesut sedan han hotat dem med kniv och de försökt stoppa honom med andra medel, skrev jag ett Facebook-inlägg i vilket jag förklarade att jag är oerhört trött på hur de poliser som sliter på gator och torg kritiseras, när kritiken istället borde vändas mot beslutsfattarna inom polisen, och politiker.

Jag postade inlägget kring midnatt. När jag vaknade nästa dag hade det setts av 18 000 människor. När detta skrivs, snart två dygn efter publiceringen, har inlägget delats 5 393 gånger, fått 1 183 kommentarer och setts av 411 776 personer. Och det är inte slut än.

För mig tyder detta på att ämnet var synnerligen angeläget. Men det visar också vilken enorm styrka och makt det ligger i sociala medier.

2. Den ”svåra” konsten att tycka om polisen:

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag är positivt inställd till polisen. Precis som jag beundrar hjältinnorna och hjältarna i sjukvården – underbetalda undersköterskor och sjuksköterskor som vårdat mig under många sjukhusmånader – beundrar jag dem som orkar vara poliser.

Under mina drygt 40 år som reporter har jag gjort en stor mängd polisreportage, åkt med patruller i Sverige och andra länder, gjort nattpass i slumområden, hamnat i farliga situationer. Jag har sett poliser bli hotade, strypta, slagna och få flaskor i huvudet. Jag har hört hur glåporden haglat över dem och sett rånare sikta på dem med vapen. Jag har sett dem gå av passet på morgonen med blod, spyor och urin på uniformen. Jag har sett dem slå människor med batonger, sikta med pistoler och jag har sett dem med tårar i ögonen när de vaggat barn som farit illa. Jag har sett en av dem hålla en knivskuren, döende tonåring i famnen och krama honom medan han dog.

Dessa samhällets sopgubbar och -gummor, som vi ställer enorma krav på, har en ingångslön på 21 300 kronor i månaden, vilket är ett hån för en människa som också kan komma att riskera livet, sitt eget och kanske för någon annan, under vilket arbetspass som helst.

”Men bli inte snut då, för fan!”, säger du kanske då.

Många av mina vänner är poliser. På gatan, på krim, på SÄPO, Tekniska Roteln, Trafikavdelningen, i tunnelbanan. Jag hör deras berättelser, jag får följa med, jag ser vad de gör.

Jag är tacksam för att någon vill bli polis.

Under mitt händelserika liv har jag haft förmånen att samla vänner från många läger. Några är människor med märkliga sysselsättningar, en del vistas i samhällets gråzon, några är kriminella. Variationen har lärt mig massor.

Av de över 400 000 människor som läste mitt förra inlägg finns det naturligtvis en del som är av motsatt uppfattning när det gäller polisen. Framförallt när det handlar om de sex fall under året och förra året, då polisen skjutit ihjäl någon. Debattörerna anför att polisen är till för att skydda oss, inte för att döda oss. Det är alldeles rätt. Men det är också så att vi inte är till för att skada eller hota vare sig andra medmänniskor, eller poliser. Något som lätt glöms, liksom att merparten av svenska poliser aldrig avlossar sitt vapen under hela sin karriär, utom på skjutbanan.

Tänk så här: Du är ganska ung den där natten då en – möjligen påverkad – människa som redan hotat eller skadat andra, gör utfall mot dig och dina kolleger med en kniv. Eller två. Ni har fått lära er hur ni ska gå tillväga i en akut situation. Ni försöker tala honom tillrätta, förmå honom att lägga ner kniven. Han lyssnar inte. När han gör utfall tar ni till pepparsprayen men han rusar ändå framåt.

En sekund. Två. Ett avgörande. Stå kvar, få en kniv i kroppen. Kanske i bröstet. Kanske dö. Eller?

Jag hade skjutit.

I radhussofforna tycks alla vara skytteexperter och det talas om hur och var verkanseld ska sättas. I ben och fötter, förstås. Få verkar förstå hur svårt det är att träffa en framrusande människa i benet och det finns det en kallt logisk anledning till att mina amerikanska polisvänner har direkta instruktioner om att sikta mot bröstet – där är chansen att träffa störst.

Så pratas det om elchockvapen, tazers. Jag har sett dem användas en hel del i USA och av det jag sett fungerar det bra. Men här anser Rikspolisstyrelsen svårbegripligt nog att det inte finns belägg för att användningen av såna skulle minska antalet dödsoffer.

Min konklusion: Jag tror inte att det är lätt att vara polis. Drömmen om att hjälpa, skydda och ställa tillrätta grusas lätt under de första nattpassen i Stockholms tunnelbana och att hjälpa tanter över gatan är det inte tal om. Det handlar om att ta skit både på arbetstid och fritid, att få mobilkameror uppkörda i nyllet så fort man försöker göra ett ingripande. Om att ibland vara jävligt rädd när man blir hotad, men att ha krav på sig att i varje sekund vara en empatisk, samtidigt kallsinnig och analyserande övermänniska. Om att bli hotad, bespottad, stalkad, uthängd på nätet och kallad nazistsvin.

För 21 300 i månaden. Jo tack.

Förstå mig rätt. Naturligtvis finns det rötägg i kåren, på sina håll rätt gott om dem och några få har jag personligen smärtsamma erfarenheter av. Men i vilket annat företag med 20 000 anställda är alla perfekta? Och majoriteten av de där rötäggen upptäcks och avpolletteras förr eller senare. Deras kolleger orkar inte med dem.

Jag tycker att vi ska diskutera och kritisera polisen, ofta och mycket. Ingen organisation är perfekt och det är ingen hemlighet att polisen har stora svagheter, framförallt när det gäller oförmågan att klara upp vissa typer av brott.

Men vi ska komma ihåg att de – ofta unga – poliser som skickas ut på gatorna arbetar med de verktyg de har. Och att vi inte ska kritisera dem utan de politiker och polischefer som inte ger dem bättre verktyg, om det finns bättre verktyg att tillgå.

3. Ordet jag egentligen inte vill ta i min mun

Hedersvåld. Hedersmord.

Nej, jag kommer aldrig att kunna förlika mig med begreppen. Möjligen är jag alldeles för primitiv men för mig är det enkelt:

Heder är ett vackert ord. Våld är fult. Mord är vidrigt. Kombinationen fungerar inte för mig. För mig finns det ingen heder i att slå ihjäl någon, allra minst sitt barn eller ett syskon.

Det var ju det här alltihop började med. Att jag skrev om Fadime några gånger, och sedan om hur Fadimes bror sköts ihjäl (jag fick dessutom mycket kritik för att jag nämnde hans långa straffregister).

I kväll fick jag ett viktigt och värdefullt svar på mitt blogginlägg. Jag visar det här i sin helhet:

”Hej Dag,

Först och främst vill jag tacka dig för ditt blogginlägg och för att du har valt att lyfta frågan Fadime. Självklart förstår jag att du och alla ni som reagerar hårt på begreppet ”Heder” gör det i all välmening, men vill gärna förtydliga att det Fadime ville och vad hennes ”kamp” egentligen gick ut på var att få oss svenskar att förstå vad hederskulturen handlar om och att det ÄR skillnad mellan våld och hedersrelaterat våld, mord… och hedersmord.

Inte när vi pratar om själva akten i sig, utan den problematik, system och händelser som föreligger det fruktansvärda dådet. Hon ville få oss att förstå de skillnader som finns mellan våra olika kulturer, att vi skulle våga prata om ”hederskultur” och att vi skulle se situationen från både hennes OCH hennes familjs synvinkel.

Om vi inte gör det ökar vi risken för att polisen, åklagaren och socialtjänsten inte kommer att hantera frågan rätt, offren får inte den hjälp, stöd och skydd de behöver och de verkliga förövarna riskerar att slinka undan lagens nät. Då är vi tillbaka på ruta ett igen och hennes död var verkligen förgäves.

Snälla… våga lyfta och prata om skillnader och sätt er in i vad hederskulturen går ut på. Bidra inte till att stjälpa det budskap som Fadime ville föra fram…. utan hjälp henne och hennes medsystrar!

Jag vill också be er alla att skänka Fadime, hennes lillasystrar och hennes mor era tankar och er kärlek, men även att ni stöttar de poliser som tvingades släcka en annan människas liv. De behöver alla ert stöd i en stund som denna!

Malin Ström, Fadimes väninna”

Tack, Malin! Det du skriver är tänkvärt och tro mig, jag har ägnat några hundra timmar åt att fundera över problematiken. Naturligtvis förstår jag att det finns skillnader i tankegången mellan olika kulturer och gudarna ska veta att mycket av den svenska hedern på olika sätt dessvärre gått förlorad under de senaste decennierna och att det finns en hel del i vårt uppträdande vi borde skämmas över.

Heder, moral, medmänsklighet, uppförande, omtanke, empati – ämnen som vi borde diskutera mer eller mindre oavbrutet i kampen för ett bra samhälle, en bra värld, för möjligheten att orka leva vidare.

I Sverige är vi inte så bra på det där. Mina många invandrarvänner är betydligt bättre filosofer och där har vi något att ta efter.

Men diskussion är en sak, felaktig handling en annan. Jag kommer aldrig att acceptera att en far trakasserar, hotar eller mördar sitt barn för att han eller hon väljer att leva på ett sätt som inte passar familjens värderingar. Det hör inte hemma i en demokrati 2014. Här citerar jag ur ett blogginlägg som jag skrev förra året, efter att ha lyssnat på en gripande föreläsning av Fadimes advokat Leif Ericksson:

”Jag har just läst färdigt Du ska dö – en dokumentär berättelse om mordet på Fadime Sahindal, flickan som för alltid ska förbli en martyr efter det svineri hon utsattes för. Boken är skriven av Uppsalajournalisten Ulf Broberg och Fadimes advokat Leif Ericksson och under tiden jag läst den har jag också hunnit bli bekant med de båda och haft flera samtal med Leif om hans roll och Fadimes liv.

Du ska dö… är välskriven, öppenhjärtig och får mig att pendla mellan förtvivlan, raseri och förvåning när jag ser de svagheter i vårt samhälle som gör att vi inte förmår skydda de här flickorna och pojkarna så att de får leva ett tryggt liv.

Redan 2009 publicerade Ungdomsstyrelsen en rapport som visar att 70 000 unga (och ingen vet hur stort mörkertalet är) i Sverige är oroade över att de inte ska få gifta sig med vem de vill. Ungdomsstyrelsen skriver: ”Omkring 70 000 ungdomar riskerar att bli gifta mot sin vilja visar Ungdomsstyrelsens kartläggning Gift mot sin vilja. Det är främst tjejer som oroar sig över att inte själva kunna välja partner. Många av de unga tror också att de skulle bestraffas av föräldrarna om de vore homo- eller bisexuella.”

Längre fram i rapporten kan man läsa: ”Tvångsäktenskap är kopplat till normer om kvinnlig oskuld och används för att styra flickors och kvinnors sexualitet. Flickorna begränsas i sitt handlingsutrymme och pojkarna fostras till att kontrollera sina systrar. Det här påverkar ungdomarnas hela livssituation. För vissa av dem är tillgången till utbildning, arbete, inflytande, delaktighet och fritid starkt begränsad. Flera av dem är utsatta för mycket psykiskt och fysiskt våld.”

Något som hör hemma i Sverige 2013? Naturligtvis inte.

Fadime Saindahl, som mördades av sin pappa Rahmi på kvällen den 21 januari 2002, bröt mot en massa oskrivna regler i släkten. Hon levde efter svenska normer, krävde att få vara en fri kvinna, hade svensk pojkvän, uttalade sig i tidningarna och höll föredrag för riksdagens ledamöter. Allt det där skulle hon enligt släkten – med undantag av systern Songül – inte ha gjort.

Du ska dö är ett skakande dokument som alla borde läsa. När jag för en tid sedan lyssnade på Leif Erickssons föredrag om hans vänskap med Fadime och hans roll som hennes advokat blev han så rörd att rösten bröt, trots att det gått nästan tolv år sedan Rahmi utan att tveka satte två kulor i sin dotter. I boken säger Leif bland annat:

”Jag har varit advokat i många år och haft många ärenden, men hon var nog den moraliskt mest modiga klient jag haft någon gång. Hon var absolut bergfast i sin övertygelse och hon ville leva sitt eget liv. Hon var ju den i familjen som skaffade sig en utbildning och ville ut i det svenska samhället.”

Långt före mordet hade Fadimes pappa Rahmi och brodern Mesut dömts för olaga hot mot Fadime – Rahmi till 120 dagsböter och skadestånd, Medut till skyddstillsyn med övervakning, och skadestånd för att han mordhotat Fadime per telefon och kallat henne ”jävla hora”.

Bara en dryg månad senare, när Fadime kommer gående över Stora torget i Uppsala, får Mesut syn på henne, skallar henne och knäar henne i ansiktet så att hon blir liggande på marken, där han sparkar henne i huvudet och på kroppen.

Leif kan berätta att Mesut, långt efter mordet på Fadime, upprätthållit sina våldstraditioner och fortfarande betraktas som den man som upprätthåller familjen Sahindals heder. Dels har han varit delaktig i en gruppvåldtäkt på en 14-årig flicka, dels har han dömts för att ha skjutit sin egen, svenska flickvän.

Jag hävdar att allt våld är lika illa. Men lika envist påpekar jag att våld och mord inte för en sekund ska få försvaras med ordet heder. Vad sägs om tvärtom – att den gärningsman som nämner ordet heder under förhör eller i rättegång får en extra straffmoms på fem eller tio år?

Leif Ericksson har en lång och gedigen erfarenhet när det gäller att försvara våldsverkare, mördare, rånare och pedofiler. Men när jag frågar honom om han skulle kunna försvara en pappa som har mördat sin dotter svarar han:

”Aldrig. Inte efter det som hände Fadime.”

Så långt mitt dåvarande blogginlägg. Efter det och efter dödsskjutningen i Uppsala för några dagar sedan, känns det mesta som upprepningar.

Men viktiga upprepningar.

Lika lite som jag kan acceptera att man slår eller mördar någon i hederns namn, kan jag acceptera att 70 000 ungdomar (eller många fler) ska behöva leva i rädsla för sina föräldrar, för att de själva vill ha rätten att bestämma vem de vill leva tillsammans med.

Det hör inte hemma i ett land som vill kalla sig demokratiskt, 2014.

Vi tiger alltför mycket om problemen istället för att prata, vädra, ventilera, vända på dem och försöka hitta lösningar. Och problemen när det gäller skolmaten, invandringen, polisen, åldringsvården, kvaliteten på utbildningen och det trisslotteri flyktingpolitiken utgör, försvinner inte för att vi tiger medan vi tittar på Let´s Dance. Det enda resultatet blir att Jimmie Åkesson till allas stora förfäran kommer att skörda stora framgångar i valet i september.

Låt oss göra som danskarna säger och ”kalla en spade för en spade”. Låt oss erkänna att vi har en hel del problem som behöver ses över. Alltifrån hur hot på Internet ska bekämpas, hur våra barn och gamla ska få bra mat och trygghet, vilka vapen poliser ska ha och att män och kvinnor ska ha lika lön för lika arbete – till att de människor som kommer hit från andra länder ska ha goda möjligheter att komma in i samhället, men också att skyldigheter följer med rättigheter.

Låt oss prata. Innan det är försent. 

Läs Ungdomsstyrelsens rapport här:

http://www.ungdomsstyrelsen.se/att-bli-gift-mot-sin-vilja

Boken Du ska dö hittar du bland annat här:

http://www.adlibris.com/se/bok/du-ska-do-en-dokumentar-berattelse-om-mordet-pa-fadime-sahindal-9789187319051

1: Varning: Det här kan bli ett av de längsta blogginläggen du har läst hittills. ;o)

2: Bakgrund 1:

I morse möttes vi av nyheten att polisen i Uppsala skjutit ihjäl en 34-årig man. Mannen – vars identitet inte nämndes i de tidiga sändningarna, hade trots kontaktförbud sökt upp sin tidigare sambo och deras gemensamma barn och hotat dem först på förmiddagen, sedan åter på kvällen. Efter att ha blivit gripen av polis, förhörd och släppt av jouråklagare på natten, sökte han upp sin mamma och lillasyster och hotade dem. När poliserna kom till platsen attackerade han dem med två knivar. Poliserna avlossade varningsskott, använde pepparspray och sköt mannen i benet, vilket inte hjälpte. Han fortsatte att attackera dem med två knivar. Svaret blev till sist dödande skott.

Så var debatten igång. Inte så mycket om mannen, vem han var och vad han hade gjort. Utan om polisens övervåld, brutalitet och att poliser borde använda elpistol stället. Politiskt korrekt, i vanlig ordning.

Men för att hedra Fadime Saindahl, en ung modig kvinna, göra henne och det hon stod för rättvisa, känns det angeläget att framföra bland annat det här:

Mannen som polisen sköt ihjäl var Fadimes bror Mesut Fahindahl, nu 34 år gammal. Mesut var allt annat än okänd av polisen. Hans kriminella bana inleddes när han var 16 år. Långt innan hans pappa sköt ihjäl sin dotter Fadime hade Mesut blivit dömd för att ha kränkt, hotat och misshandlat henne, bland annat för att ha skallat henne och sparkat henne i huvudet på Stora Torg i Uppsala, Han hade kallat henne för jävla fitta och jävla hora och hotat med att det inte var ”slut med det”.

Han såg sin syster som en hora för att hon hade en svensk pojkvän.

Mesut var en aktiv ung man. Innan nattens händelser hade han blivit ställd inför rätta för för olaga tvång, tillgrepp av fortskaffningsmedel, förberedelse till rån och vapenbrott, misshandel, våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av två 15-åriga flickor, olaga hot och övergrepp i rättssak. 2010 pistolhotade han en författare till en bok om hedersmord och dömdes för bland annat försök till grov utpressning och försök till grovt olaga tvång. 2011 fick han tre års fängelse för grov misshandel och grovt vapenbrott sedan han skjutit sin dåvarande fru. Bland annat.

Är du med? Bakgrund 2:

Nu, ett tidshopp. I november 2013 skrev jag ett blogginlägg som jag skulle få mer stryk för än vanligt. Så här såg det ut:

Vi som kallar oss författare har en fantastisk möjlighet som vi kanske alltför sällan utnyttjar – konsten att i ett skönlitterärt verk infoga funderingar om och kritik mot det vi tycker är fel och orättvist. Många av mina kolleger tycker att tanken är obehaglig, för mig som gammal journalist vore det direkt tjänstefel att låta bli när jag har chansen.

I min nya roman ”Besökaren”, är huvudkaraktären Tristan Heckscher och hans fru Ann föräldrar till en gravt utvecklingsstörd pojke – Roman. Roman är oförmögen att kommunicera, han sitter i rullstol och är beroende av hjälp 24 timmar om dygnet.

Besökaren är grundad på en verklighetshistoria om hur en författare (jag) blir utsatt för en kvinnlig stalker. Den är lika mycket grundad på en verklighet om hur föräldrar till ett utvecklingsstört barn får slita ihjäl sig, medan samhället lägger tyngden på dem.

Min goda vän Lena har varit förebild i historien. Som kämpande mamma har hon förklarat och visat för mig hur den oändliga och dagliga kampen mot myndigheter och samhälle fungerar när man har ett barn som inte kan gå, stå, prata eller uttrycka sig. Lena har visat hur samhället kräver att hon ger upp sitt liv för att tvingas starta ett företag, anställa assistenter som ska bo hemma hos henne dygnet runt. Hur hon ska lära sig och förstå arbetsgivarens alla skyldigheter, vara ansvarig för arbetsscheman, utvecklings- och lönesamtal och semesterplaneringar.

Allt för att hon inte fick ett barn som var lika friskt som ditt eller mitt.

Sverige är enligt alla undersökningar ett av världens bästa länder att vara medborgare i, bo och vistas i. Vi är en så kallad demokrati, vi har ett – om än nu kraftigt urholkat – socialt skyddsnät och ingen ska behöva känna sig rädd eller osäker, enligt våra gamla normer.

Men – ingen är bättre än vad man presterade dagen innan, ingen kan leva på gamla lagrar. Numera ser vi dagligen frusna tiggare på våra gator, vi möts av alarmerande rapporter om hur barnen har det på dagis och i skolor, hur gamlingar får sår av svidande kissblöjor på privata äldreboenden där vinst går före allt.

Sverige är inte vad det har varit.

Förr kunde föräldrar till svårt sjuka barn, med kval och dåligt samvete, lämna dem till hem där de blev väl omhändertagna.

I dag förväntas dessa föräldrar ge upp sina liv för att bli vd:ar för företaget Sköt mitt barn. Och om de stampar med fötterna kan de någon enstaka gång få avlastning i form av ett korttidshem, så att de kan få resa bort över helgen och vara som alla andra.

Men bara över helgen. Inte mer.

För många blir konsekvenserna ödesdigra. Det egna livet får stå tillbaka för kampen för barnet, mot samhället. Många orkar inte, resultatet blir skilsmässa och den ena parten blir ännu hårdare belastad.

Vi lever i en tid med många problem. Det är en orolig värld, för första gången ser vi på allvar tiggare på våra gator, torg och bussar. Tevenyheterna informerar oss om varför och att det hela är ett EU-relaterat problem.

I skuggan hamnar bland andra föräldrarna till de skadade barnen, de som fått ge upp allt för att försvara ett sjukt barn de älskar.

Värt att tänka på.

”Jag förstår mig inte riktigt på dig, du jobbar ju hårt för att skaffa dig fler konkurrenter.”

Orden kommer från en svensk författarmästare, min gode vän Kjell E. Genberg. Kjell innehar så vitt jag vet svenskt rekord i bokpublicering – han har gett ut 250 romaner och över 600 noveller. På den internationella marknaden är han inte störst, men på hemmaplan är han värd all aktning och applåder.

Och Kjell undrar varför jag jobbar för att skaffa mig konkurrenter.

Vad han refererar till är dels att jag coachar en liten grupp ytterst ambitiösa människor som kämpar för att bli författare, dels att jag håller kurser i skrivande.

Och varför gör jag det, när jag kunde ägna ännu fler timmar åt det egna skrivandet?

För att det är så förbannat kul!

Jag har fått en gåva i livet – att kunna skriva. Jag har försörjt mig på det, och fotograferandet, under ett helt yrkesliv. Jag kan inget annat, vill inget annat. Att skriva är det roligaste som finns i min lilla värld.

Att få dela med sig av en kunskap, att få inspirera andra, är också en gåva. Och glädjen man får tillbaka på olika sätt, är ovärderlig. Jag lär mig av mina coachingelever och av deltagarna på skrivarkurserna. Jag möter nya människor och öden, får höra nya historier – och föder nya tankar, idéer.

Jag känner författare som ser andra som ett hot. Det gör inte jag. Tvärtom.

För tjugofem år sedan fick jag förmånen att under några år, som reporter och fotograf, arbeta som utrikeskorrespondent i Hollywood, Kalifornien. Mina reportage publicerades i magasin i tjugo länder över hela världen.

För att jag var på topp.

I Hollywood påmindes jag dagligen om hur många kreativa människor det finns. De skrev bättre än jag, fotograferade bättre. De producerade dagligen texter, bilder, konst, teater, film och kommersiell annonsering av toppklass. Kanske borde jag ha blivit rädd när jag styrde min Chevrolet förbi de otroligt kreativa billboards jag passerade längs Sunset Boulevard och Hollywood Boulevard, såg på teve eller läste tidningar.

Tvärtom – jag blev taggad.

Jag insåg att jag inte kan leva på rykten. Jag är inte bättre än det jag presterade i går, oavsett hur mycket jag har bakom mig.

Som kreatör, konstnär, författare – kalla det vad du vill – går det inte att gömma sig bakom myten om den svåra som sitter i ett mörkt rum med basker på skallen och ett glas rödvin i handen medan smärtan skär genom kroppen. Det handlar om att leverera något riktigt bra. Något som andra människor vill ha. Gång på gång på gång.

I den cirkeln är det absolut ingen nackdel att ha hungriga debutanter i bakhasorna och att hjälpa dem framåt – tvärtom. Konkurrensen tvingar dig att hela tiden tänka ”hur kan jag bli ännu proffsigare, skriva bättre, få fler läsare?”

Det är nyttigt. Så fortsätt jaga mig, det håller mig vaken.

Nu är det mindre än en månad kvar tills min nya bok ”Besökaren” släpps.

Här kan du bevaka boken:

http://www.adlibris.com/se/bok/besokaren-9789187301469

och här kan du läsa mer om den:

http://www.bokfabriken.se/index.php/bocker/kommande-bocker/item/bes%C3%B6karen.html

Innan jag går igång måste jag be att få förklara skillnaden mellan att vara vanlig gubbjävel och legitimerad (som jag) gubbjävel. Legitimerad är fint som fan. Man kan med den sures ålder ta sig rätten att tycka precis vad man vill och förvänta sig någon form av respekt. Inte så mycket för åsikterna, som för legitimationen.

Dessutom: Under årens lopp har jag kallats revolutionär, blatteälskare, sossebög, moderatjävel, kommunistsvin, homoas, idiot, främlingsfientlig, bögförsvarare och lite till. Om du, efter att ha läst det här, vill fylla på listan med nya invektiv så ska jag försöka leva med det.

Sisådärja. Vidare: För en tid sedan hade jag besök av en trevlig familj från ett ganska traditionellt område i sydsverige. Frun i familjen anförde en tes som jag omedelbart tog till mig:

I dag har vi tre partier i Sverige: Sverigedemokraterna till höger, Vänstern till vänster och så – Mitten

Mitten (M) består av resten, ett brett stim som simmar tätt tillsammans medan de håller varandra hårt i händerna, livrädda att tappa bort varandra och att råka komma någon grad för långt till vänster eller höger i Mellanhavet. Ty (M) vet hur svenskar röstar. 51 – 49. 52 – 48. Eller så.
Bara det är Lagom. Viktigt. I det ena av två länder i världen som har ordet lagom i sitt språk är det väldigt viktigt att inte kantra åt det ena eller andra hållet. Och sannolikt är det bra. Jag tror att Sverige har simmat i mellanmjölk alltför länge för att tåla något alternativ.

Så långt allt väl. Vi behöver inte ödsla tid och miljontals kronor på val utan kan bara vara överens om att (M) får regera, oavsett om de under en mandatperiod vill kalla sig Alliansen och nästa Socialdemokrater. Same shit, different day. En skattesänkning här, en skattehöjning där, big deal.

Ty något riktigt steg åt vänster eller höger kommer det inte att bli, tro mig.

När jag var barn hade partierna profiler. De hade ledare som stod för sina åsikter även när det blåste och som inte snodde politiken från någon annan så fort de vände sig om. Pappa förklarade skillnaderna mellan Högerpartiet, Centern, Folkpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna. Det gick att förstå sig på och det verkade vettigt.

När mina barn i dag ber mig förklara samma sak blir jag svarslös. Inte blir det bättre av de svårbegripliga händelser som sker i den så kallade demokratin.

Vi lever i ett land med större välfärd än de flesta i världen. Ändå är vi inte nöjda och sannolikt ligger det i människans natur att alltid kämpa efter lite mer, vilket möjligen är ett sundhetstecken.

I goda tider håller vi käften. Så fort vi upplever att något tas ifrån oss gror missnöjet enligt tesen att alla förändringar, om några, ska vara till det bättre.

Så föddes en gång Ny Demokrati med Ian och Bert som kom, segrade och – försvann när det blev bättre tider. Efter en tids lugn kom och segrade Sverigedemokraterna.

Viktigt att påpeka här, är att jag inte är speciellt intresserad av herr Åkesson och än mindre av de tomtar han har i släptåg. Men fenomenet är intressant. Enligt tidningen Expo, som rimligen bör ha granskat högerkrafterna i sömmarna mer noga än någon annan, fick Sverigedemokraterna 2,93 procent eller 162 463 av rösterna i valet 2006. 2010 gick partiet kraftigt framåt, tog hem 5,7 procent, 20 mandat och en vågmästarroll. På kommunnivå fick partiet 612 mandat i 245 kommuner. Värt att fundera över.

I den allmänna debatten säger sig de allra flesta avsky Sverigedemokraterna och dess ledare. Det är naturligtvis inte sant. Jag slår vad med alla som vill om en isglass att Åkesson och hans gäng i år stormar in i riksdagen med betydligt högre siffror än tidigare av ett enda skäl – att ingen annan vill diskutera det Sverigedemokraterna vill diskutera främst, nämligen invandringspolitiken.

Att nämnda politik är till stora delar misslyckad kan knappast någon invända emot. Men det är värre än så – invandringspolitiken är ett krasst och människoföraktande lotteri. Jag törs påstå att allt utom en fullständigt fri och obehindrad invandring är en orättvis, kränkande och rasistisk behandling av människor. I dag sorteras människor vid gränsen och vi kunde likaväl ha tanter och gubbar med Sverigeflaggor i händerna ståendes i Afrika och Mellanöstern för att dela ut trisslotter.

Men, säger du nu, vi kan ju inte släppa in alla! Nähä. Men (nu börjar det bli obehagligt) då kan vi åtminstone vara ärliga nog att erkänna att vi är – människosorterare. Vid gränsstationer och på Migrationsverkets kontor sitter det poliser och handläggare som sorterar människor:

”Du får stanna, du får åka hem. Jaså, du blir dödad då, det var ju tråkigt, det här.”

Människosortering.

Påminner det om ett parti som skrämde världen mellan 1939 och 1945? Jobbigt, va? Det är lätt att sitta i radhussoffan och vara politiskt korrekt, det är fan så mycket värre att se sanningen i vitögat.

Men vi svenskar är ju inte så hemska. Vi är ju (M). Eller?

Lura inte dig själv. Vi accepterar tortyr och död. Låt oss inte hyckla så förbannat, ok?

Häromdagen blev det liv i luckan. Försäkringskassans generaldirektör Dan Eliasson twittrade på Försäkringskassans hemsida:

”Normalt håller jag mig till socförsäkringen. Men J Åkesson i debatt gör att jag kräks!”

Intressant. Som privatperson ska Eliasson naturligtvis få uttala sig som han vill, inom yttrandefrihetens gränser. Som generaldirektör med en årslön på 1 764 000 kronor ska han inte utnyttja Försäkringskassans hemsida för privata åsikter. Därmed ska han omedelbart avgå (och om han gör det får han behålla sin miljonlön under hela anställningsperioden, till skillnad från vad som skulle hänt dig om du fick sparken), vilket naturligtvis inte kommer att ske.

Ty han är politiskt korrekt och – (M).

Lek nu en stund med tanken på att vända på steken. Vad hade hänt om – den demokratiskt valde – Jimmie Åkesson yttrat sig på samma sätt om generaldirektören?

Kanske tycker du att jag blir tjatig (kom då ihåg att jag är legitimerad gubbjävel och att du läser det här högst frivilligt) och undrar vart vill jag komma med det här. Enkelt:

1) Vare sig du vill det eller ej, är Jimmie Åkesson och hans parti invalda enligt alla konstens regler enligt det vi kallar demokrati. I en demokrati finns det inte utrymme för känslomässiga undantag, vi håller oss till reglerna och respekterar dem eller – erkänner att demokratin inte är en demokrati. Vad vi borde fråga oss och diskutera, är varför det parti som tycks skrämma så många, växer så starkt. I en riktig demokrati diskuterar vi alla frågor, inte bara de som är lagom behagliga.

2) Jag slutade rösta när de politiker som påstår sig försvara en demokrati, sopade blankrösterna under mattan för att de blev så många att det blev pinsamt, besvärligt och i högsta grad oroande. Men hav tröst – min röst är till salu! Auktionen börjar nu och du kan lägga bud per mail eller på min Facebooksida Dag Öhrlund Författare. Minimiaccept är 10 000 kronor, för du menar väl allvar? Dessutom är det så, att vartenda öre oavkortat kommer att gå till välgörande ändamål, och då menar jag inte att göda generaldirektören i en välgörenhetsorganisation, utan att se till att pengarna går till mat och filtar på gatan.

Så. Nu kan du slå på mig. Och – bjud!

Först: Av många skäl älskar jag Danmark. Jag har haft förmånen att arbeta tillsammans med danskar i tjugofem år, jag uppskattar bland annat humorn, rättframheten, maten och inte minst ordspråken och liknelserna. En av favoriterna:

”Kan vi inte kalla en spade för en spade?”

Det skulle vi må rätt bra av i Sverige också. Att bara säga som det är. Men det törs vi inte alltid. Och ibland får vi inte. Jag tror inte att det är bra.

Vart vill jag komma med det här? Till en hel massa, men nu – just i dag – till frågan kring anonymitet på Internet. Därmed kastar jag in en bensindunk i brasan:

Ingen borde få vara anonym på nätet. Alla ska tvingas att registrera sig, få ett personligt internetkörkort. Om du missbrukar rätten att vara på nätet genom att exempelvis stalka, trakassera, mobba eller hota någon, så blir du av med körkortet.

Naturligtvis är det, på grund av den tekniska komplexiteten, inte helt enkelt att genomföra det där. Men med rätt enkla medel skulle man komma långt.

Nu undrar du kanske varför jag, som normalt sett ogillar förbud och lagstiftningar, plötsligt är förespråkare. Svaret är enkelt: I anonymitetens mörka hålor trängs de fega som hatar, där frodas fånarnas stalking och trakasserier. Därför att det är riskfritt.

Ingen annanstans i samhället skulle vi tillåta att någon springer omkring och anonymt försöker skada andra. Varför ska vi tillåta det på Internet som är en normal och stor del av vår vardag?

Denna diskussion är säkert på intet sätt vare sig först eller unik, icke desto mindre förtjänar den att vädras och tas upp till diskussion med jämna mellanrum. Redan när den prisbelönte it-säkerhetsspecialisten Per Hellqvist och jag  för sju år sedan skrev boken Skydda ditt barn på Internet tog vi upp den här frågan ur många vinklar. Under de över hundra föredrag jag hållit sedan dess har jag haft all anledning att vädra den igen efter att ha hört historia efter historia om barn som mobbats, trakasserats, utsatts för förföljelser tills de blivit psyksjuka vrak.

Vem, i Sverige, har någon anledning att vara anonym på nätet?

Svaret är givet: Ingen, som törs stå för sina åsikter.

Jag surfar runt lite och finner inte helt oväntat att det är på fora där anonymitet godkänns, som dumheter frodas och växer bäst. Där sprids desinformationen värre än någonsin, rykten blir sanningar, bilder på och ”information” om privatpersoner och kändisar sprids vilt utan några som helst krav på faktakontroll eller källhänvisning.

I dessa digitala soprum träffas alla de som inte törs stå för vad de tycker. På riktigt. De som inte törs kalla en spade för en spade om de står öga mot öga med en människa.

Fegskitarnas paradis.

Jag tycker att det är dags att avskaffa de där soprummen. Vi lever i ett land där åsikts- och yttrandefriheten – måhända naggade i kanterna – fortfarande existerar och låter dig säga vad du tycker inom ganska vida ramar. Ingen riskerar att dras in på en polisstation, bli misshandlad med stålrör och därefter ”försvinna”, på grund av sina politiska eller religiösa åsikter.

Det där ska vi värna om. Bland annat genom att protestera varje gång en politiker vill pilla det minsta på yttrandefriheten genom lagändringar. I en demokrati värd namnet ska människor ha rätt att uttrycka sina åsikter, vilka blir grunden för en diskussion. Varje gång vi försöker förbjuda tankar och åsikter – vilket för övrigt är så urbota dumt att jag undrar vem som i den politiska korrekthetens namn kommit på det  – skapar vi fler mörka, underjordiska hålor där de med ”icke politiskt korrekta åsikter” samlas och tänder en ny brasa.

Inte bra. Låt alla diskussioner finnas öppet, på ytan, så att alla kan ta del av dem. Och bemöta dem. Demokrati, sa vi inte det?

I min värld kräver demokratin att vi vet vem som yttrar en åsikt. Bankerna förbjuder människor att ha mc-hjälmar med mörka visir, när de kommer in genom dörren. På samma sätt bör vi förbjuda de mörka visiren på Internet.

Om alla tvingas agera under öppen identitet, kommer en stor del av näthatet, stalkingen, brottsligheten och den allmänna dumheten att minska rejält.

Åter känner jag en frestelse att ge mig in i politiken. Lika snabbt inser jag att mitt parti inte finns och att jag inte orkar starta något.

Men – du kan väl ta det här som ett litet tips och kasta det till din lokala politiker. För – du sätter väl press på henne eller honom med jämna mellanrum? :o)

På tevenyheterna i går: Några girigbukar/kapitalister/entreprenörer/kreatörer (stryk det som ej önskas) har skapat en digital tjänst med det tjusiga namnet lexbase. Den som söker sig till sajten ska lätt kunna se om grannen är dömd för ett brott.

Inget nytt med den offentligheten. Absolut ingenting. Mer än möjligen storleken på avgiften, jämfört med vad domstolen tar.

Jag testade omedelbart lexbase. Slog in namn och personnummer på en person som jag vet är dömd. Jag vet för vad, jag vet var, jag vet vilket straffet blev.

Tomt i lexbase. Personen existerar inte. Lexbase fungerar inte i det här fallet. Huruvida det fungerar i andra fall vet jag inte. Kanske är alltihop en penningsmart bluff?

Med stort intresse studerar jag upprördheten kring fenomenet lexbase, som vore det något nytt och omvälvande. Det har funnits i Sverige tidigare, men då främst koncentrerat kring pedofiler. I USA är det sedan länge väl utvecklat. Pedofiler och andra hängs ut med namn, bild och adress på nätet.

Ty allmänheten, de oskyldiga har rätt att få veta, säger man. Och skydda sina barn.

Här är upprördheten stor. Argumenten är att människor som avtjänat sina straff har rätt till en andra chans. Att det finns människor som är oskyldigt dömda. Att våldtäktsoffer inte ska behöva hängas ut då de redan är straffade nog.

Allt det där är naturligtvis fullkomligt rätt.

Men vi glömmer en liten detalj, något som påminner om att sila mygg och svälja elefanter:

Allt det där som Lexbase nu påstår sig göra, har svenska staten gjort i evigheter, fast mycket värre. Jag pratar om den svenska offentlighetsprincipen.

I natt gjorde jag ett experiment. Jag mailade till två tingsrätter klockan 02.00 och ställde frågor om domar på den person som inte hade givit ”utslag” på Lexbase. När jag vaknade på morgonen låg svaren  snyggt och prydligt redan i min inbox. Listor över domar, målnummer, advokater, datum – allt. Gratis och franco. Allt det där som Lexbase inte kunde förse mig med.

Naturligtvis kommer det att kosta mig en liten peng att få tingsrätten att bränna domen på skriva och posta den, eller printa ut den (om den är större än tio sidor). Men principen är precis densamma. Jag frågar svenska staten – inte Lexbase – i ett enkelt mail och får svar med vändande mail.

Det är – med samma argument som framförs ovan – helt förfärligt. Men det stannar inte där. Staten är värre än Lexbase. På alla sätt.

För några månader sedan genomförde jag på kul ett liknande experiment. Jag valde på måfå en person, lås oss kalla honom X – i min bekantskapskrets. Jag kände till hans ålder och födelsedag, men inte de fyra sista siffrorna. Så jag började med att ringa Skatteverket, fick de magiska fyra sista och sedan fick jag skriva så att pennan glödde i takt med att flickan i andra änden berättade. Vem han var skild ifrån, och hennes personnummer. Hennes inkomst och skatteskulder. Vad hans barn hette, när de var födda och var de bodde. Namnet på hans nya fru och hennes före detta och hennes barn. Hur mycket alla dessa människor hade tjänat året innan och året dessförinnan och innan dess. Vem som var registrerad hos Kronofogden.

Jag ringde vidare. Till Kronofogden. Till Bilregistret. Till andra myndigheter och register. På ett par timmar hade jag ritat upp ett helt komplett träd som avslöjade hur hela X liv, omgivning och dess leverne såg ut. Jag kände nu till bilarna, konkursen, skulden till fogden, hur han blivit av med villan, vem huset han nu bodde i stod skrivet på. Och så vidare i (nästan) all oändlighet.

Lexbase. Fast finansierat av skattepengar. Öppet för alla. Gratis.

Alltså: Du kan tycka precis vad du vill om hur hemskt Lexbase är och jag kommer sannolikt att hålla med dig.

Men vi silar mygg och sväljer elefanter här!

Kan du förklara för mig, varför i helvete den svenska staten utan anledning ska lämna ut uppgifter till mig om ditt äktenskap, dina barn, din skilsmässa, dina inkomster, dina skatteskulder, dina affärer med kronofogden, din bil, ditt…

Nej. Trodde väl det.

Det är valår i år. Skrik inte på några töntar som av simpelt penningbegär har kopierat en affärsidé – så förbannat dum och enkel att staten våldtagit den för länge sedan. Fråga istället de tomtar du möjligen tänker rösta på, varför i hela världen hela ditt liv ska blottläggas för offentligheten.

DET svaret vill jag höra.

PS: När det gäller våldsoffer anser jag att samtligas namn ska sekretessbeläggas i förundersökningar, rättsprotokoll och domar. Det räcker med att bli straffad en gång. Man förtjänar inte att bli kränkt eller utsatt för allmogens misstro på toppen av det.