Vad väntar bakom kröken? Osäkerheten om detta är en del av risken – och charmen – med att köra. Under utbildningen stressar lärarna just det här – vikten av att göra riskanalyser i trafiken, vara ett steg före, beredd på det oförutsedda.

Tänka.

Nu vill Volvo tydligen ta ifrån mig en del av glädjen. Och ansvaret. När verkstaden hämtar min bil för service får jag en lånebil och verkstadschefen meddelar med förlägen blick: ”Du kan väl ta det lite lugnt i början. Den har sånt där säkerhetssystem, du vet. Kan få för sig att tvärnita om den har en annan åsikt än du.”

En annan åsikt? Tvärnita?

Jag sätter mig i bilen och drar ut på motorvägen. Resan blir en skrämmande upplevelse. Inte på grund av trafiken, utan bilen.

Vad väntar bakom kröken?

Plötsligt börjar en orange lampa blinka vilt vid den vänstra backspegeln. I 110 kilometers fart försöker jag förstå vad som är fel. Jag hinner inte tänka tanken klart förrän en likadan lampa börjar blinka vid höger backspegel.

Förvirringen blir total när fyra orange lampor helt plötsligt speglas upp i vindrutan! Jag är nu övertygad om att både däck och bensintank är tomma och att motorn håller på att skära ihop. Min uppmärksamhet försvinner från trafiken och jag börjar koncentrera mig på instrumentbrädan för att finna en orsak till allt blinkande. Hittar ingenting. Och plötsligt bromsar bilen utan att jag rört pedalen!

Jag byter fil och nu kompletteras allt blinkande av kraftiga varningssignaler. Hade det varit en JAS hade jag inte tvekar utan skjutit ut mig direkt. Nu nöjer jag mig med att ta nästa avfart, parkera och låta kallsvetten dämpa sig innan jag försöker förstå.

Till sist inser jag att allt pipande, blinkande och tjutande är till för att göra körningen mer säker! Lamporna varnade mig för att jag blev omkörd till höger och vänster, samt meddelade att bilen tyckte at jag låg för nära framförvarande bil. Ljudsignalen varnade mig för att jag bytte fil. Jo tack, jag vet. Jag var där.

So gimme a break, Volvo. Är det något som får mig att tappa koncentrationen och tankeförmågan så är det pip, blink, tjut och lampor. Fattas bara att det kom bananoljerök ur friskluftsintagen också och att stereon började vråla ut La Cucaracha.

Det tar en bra stund innan jag hittar ett sätt att koppla bort eländet. Och när jag väl startar bilen igen efter ett uppehåll, börjar hela cirkusen om igen. Man kunde tro att George Orwells spöke jobbat på Volvos designavdelning och skapat ett rullande 1984, för dagen kamouflerat i silvermetallic.

Tanken på säkrare vägar, bättre bilbälten, krockkuddar och deformationszoner är säkert alldeles utmärkta.

Men rätten att koncentrera mig och tänka, vill jag förbehålla mig själv.

Om ni dessutom vill ha vänligheten att meddela hur jag blockerar det helvetes oljud som uppstår när säkerhetsbältet inte är på, är jag er evigt tacksamma. Det händer ibland att jag måste ta av bältet i några sekunder.

Av en anledning som jag tänkt ut alldeles själv.

Festival i Stockholm, Ung 08.

Ungdomar samlas, bland annat för att hylla olika subkulturer. Min 16-åriga dotter går dit utklädd till Jack Skellington och i det Jack-huvud hon lagt massor av timmar på att tillverka och vunnit flera priser för.

Avunden sticker upp sitt tryne, representerad av ett invandrargäng. Dottern får en smäll på käften, gänget kastar saker på henne, försöker riva av henne huvudet för att förstöra det. Dottern och hennes vänner kontaktar vakterna som tittar bort och säger att de ”inte kan göra något”.

När en människa får på käften och blir hotad medan andra vänder ryggen till, är vi illa ute.

När en ung människa får på käften och blir hotad medan vuxna vänder ryggen till, är vi ännu sämre ute.

En t-shirt med text på ryggen förvandlar inte en ynkrygg till vakt.

Arrangörerna av Ung 08 har några mail att vänta. Dock förväntar jag mig inga vettiga svar.

När jag började min journalistiska bana fanns det i tidningshusen dels generösa budgetar, dels en osviklig tro på att god journalistik i längden skulle betala sig och ge ännu mer pengar tillbaka. Redaktörerna var äldre och trygga, hade decenniers erfarenhet, lärde med glädje och tålamod upp nya journalister till duktiga hantverkare. Förlagen tjänade pengar på att sälja tidningar, annonser var ett nödvändigt ont och något slags bonus.

35 år senare är det så här: Få tror att många vill betala för god journalistik. Tidningarna delas ut gratis och det är annonsörerna som betalar kalaset. Inte sällan är redaktörerna i 25-årsåldern och arbetstempot är orimligt. Det journalistiska tänkandet får ge efter för det kommersiella.

Tragiskt, tycker förstås vi legitimerade gubb- och kärringjävlar som var med när det begav sig. När någon ville betala för att en journalist lade ner tid på något.

Mitt i journalistikens stressade, hårt budgeterade och nedskurna decennium får jag ett märkligt uppdrag. Chefredaktören för Sveriges största kulturtidskrift Voltaire, Boris Benulic, – www.voltaire.se – vill att jag tillsammans med den eminente skribenten Jerker Jansson ska resa runt i Sverige och hälsa på företrädare för olika religioner, i jakten på Gud och tro.

Jerker och jag – två ateister eller agnostiker, allt lite beroende på dagsform – hoppar i jeansen. Vi flyger och kör runt i Sverige, antikrist i hyrbil. Träffar Laestadianer, syrianska ortodoxer, Jehovas vittnen och en underbar präst i svenska kyrkan, förvisad till en isolerad del av Öland på grund av sina okonventionella åsikter och metoder.

Resultatet blir inte bara ett minne för livet utan också ett långt, ingående reportage i Voltaire.

Vare sig du tror eller tvivlar – läs och låt mig veta: http://www.voltaire.se/sv/blogs/56.1249/gud/gud-runt-pa-80-timmar

Jerker och jag fick 80 timmar på oss att hitta Gud. Jag ger dig lika mycket tid för att läsa texten och kommentera.

Må just din gud vara med dig.

Spännande, det här.

När en legitimerad gubbjävel börjar blogga kommer De Goda Råden farande som tse tse-flugor, i allmänhet från folk som själva inte bloggar.

”Ahmensådärkandujuintegöraförfa-an!”

”Du måste skriva kort, annars orkar ingen läsa.”

”Skit i att uppdatera så ofta, läsarna kommer igen i alla fall!”

”Men det fattar du väl, du måste ju uppdatera hela tiden!”

”Länka bara, länkaförfan, till allt och alla.”

”Skit i att blogga, bloggarna är döda. Du måste Twittra! Har du köpt en Padda än?!”

Tack alla goda vänner, för absolut ingenting.

Jag inser att jag kan exakt lika mycket om bloggande som majorieten. Ingen sitter med nyckeln. Alla gissar. Den som haft facit hade sedan länge varit rik på mycket.

I detta publicistiska Vilda Västern gör jag därför för första gången på 40 år bara det som passar mig. Här finns ingen redigerare, inga redaktionschefer eller chefredaktörer, inga lektörer eller bokredaktörer, inga förläggare. Jag kan sova länge, strunta i lämningstider, fika när jag vill, spola världsangelägna ämnen och filosofera över småsaker. Jag kan göra vad fan jag vill och det är roligt.

Eller – vet du något som jag och alla de andra inte vet?

Jag glömmer aldrig när Katten hade flyttat hit och ringde till vårdcentralen för att få hjälp. Ett förtydligande är på sin plats här: Katten är min fru och bördig skåning, alltså den blattaste av svenska blattar och någon man ostraffat kan hoppa på, förnedra och mobba in absurdum.

Om man inte är alltför intelligent.

När Katten flyttade hit hade hon ett efternamn som påminde om ett turkiskt, trots att hon är ursvensk och född i Eslöv. I telefonkonversationerna med vårdcentralen bemöttes hon som en turk och blev chockerad över den nedlåtande tonen. När hon väl kom dit och de såg att hon var blond och svensk blev behandlingen hastigt en annan.

Men trots allt var hon ju skåning. Och blev snart mobbad av var och varannan stockholmare.

Det är intressant, det där. Det är i lag förbjudet att kalla någon för turkjävel, grekjävel eller somaliskt svin. Då är man rasist och får ta de lagliga konsekvenserna av sitt handlande. Men ”jävla skåning” går alldeles utmärkt. Det kostar ingenting.

Nu är det så att en stor del av stockholmarna har för sig att de a) alltid har rätt och b) att de pratar ”rikssvenska”. Det senare, tror de, innebär inte bara en rätt utan också en skyldighet att mobba människor med andra dialekter än stockholmskan.

Tack och lov har jag hört relativt få östgötar, norrlänningar, smålänningar och värmlänningar berätta att de blivit trakasserade. Däremot kan i stort sett varenda skåning berätta en historia om hur han eller hon trakasserats, tvingats försvara sitt ursprung och sin dialekt.

I Kattens fall har mobbingen nu pågått i mer än 20 år. Både hon och jag har sedan länge fått kväva konstlade skratt över stockholmares imbecilla kommentarer. Katten är vid det här laget uppgiven. Den glädje och värme hon förde med sig från Skåne till Stockholm har förvandlats till ett djupt förakt mot människor som dömer folk efter hur de pratar.

Jag håller med. Det är alltid lika tragiskt när Dumheten sticker upp sitt tryne ur något hål.

Vid en finräkning har det visat sig att människor som orkar ödsla tid på att trakassera andra för hur de pratar, inte är särskilt intelligenta. Kanske borde vi sitta ner, ta en titt på lagstiftningen och börja lagföra de korkade. Samhällsekonomiskt vore det spännande. Om vi ska börja lagföra korkade människor kommer det omedelbart att behövas hundra, hundrafyrtio nya jättefängelser. Det blir hundratusentals arbetstillfällen men bekymrade rynkor i Borgs panna eftersom Dumhet alltid måste skattefinansieras.

Till dess står skåningen stolt och stark (alltid i träskor, med en spade i handen och en rova i häcken, tillägger nu den djupt tänkande stockholmaren). Och generellt sett är jag inte orolig för skåningar. De klarar sig och har många fördelar, inte minst geografiskt, gentemot oss i Stockholm.

Fast – vem vore jag själv att vara helt fri från fördomar? Snart 50 års vistelser i Skåne till och från har lärt mig ett par saker. Bland annat att skåningar har ett osunt intresse för grannarnas inkomst och mer än gärna betalar för att få ett eget exemplar av Taxeringskalendern som de läser sönder på ett par kvällar.

Men – så mycket mer har jag inte att klaga på.

Han var den förste jag hört beklaga sig över det jag undrat över.

Han proffs, jag amatör. In Memoriam – tack, Sven O Bergkvist!

Som nybliven medlem i Sollentuna Författarsällskap fick jag för många år sedan förmånen att träffa och prata med författaren Sven O Bergkvist, en av de sista i sitt skrå som hängt på krogarna i Klarakvarteren.

Sven O var inte bara en varm och humorístisk person utan också en synnerligen produktiv författare som publicerade ett fyrtiotal verk: http://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_O._Bergkvist

Hans historier när vi regelbundet sågs på krogen över stearinljus och många glas rödvin var fascinerande och skratten var många. Men det som fick mig att stelna till, lyssna och nästan bli rädd var hans beskrivning av de små jävlarna, de som plågat också mig sedan länge. Var hans jävlar och mina desamma som hoppade mellan oss i natten? Eller – fanns det små släktingjävlar som jobbade lokalt? Vilka var de, var kom de ifrån? Varför?

Sven beskrev dem ungefär så här: När han hade lagt sig, fått kroppen till ro och just skulle till att somna in, började de. Hoppade på axeln och i värsta fall på huvudet. De var omöjliga att se men skrek, gapade och krävde uppmärksamhet!

Just det hade jag upplevt länge, men aldrig vågat berätta det för någon. Och så är det ofta än i dag: När sängvärmen sluter sig kring kroppen, smärtorna avtar och den där underbara dvalan äntligen infinner sig, sätter de igång:

”Upp, din late fan! Du har jobb att göra,upp och skriv! Berätta!”

Alltför många gånger valde jag att ignorera dem. Jag viftade, slog undan dem, de försvann till sist och jag var övertygad om att jag nästa morgon skulle komma ihåg den idé, det stycke, den enkla men genialiska formulering de kommit släpande på mitt i natten och kastat på min axel.

Jag hade fel. Och Sven O berättade om alla de gånger han haft fel.

Än i dag vet jag inte var de små jävlarna kommer ifrån, vem som skickat dem eller vilket syftet är. Men jag har lärt mig att respektera dem och lyssna. När de kommer släpande på säckar med ord, meningar, stycken eller ibland idéer till hela böcker finns det bara en lösning – att kasta undan täcket, slå fötterna i golvet, dra till sig blocket på nattygsbordet och börja skriva. Eller i värsta fall, starta datorn och gå igång på allvar.

Om inte, är allt borta nästa morgon och på avstånd kan man höra småjävlarna skratta över ens dumhet.

Vila i frid, Sven O. De små får härja fritt här nu.

Jag lovar att lyssna.

Normalt sett är skvaller inte ett prioriterat intresse för mig. Men det finns undantag.

Jag pratade i går, för första gången på länge, med vännen X som under de senaste åren på TV 4 överlevt på magsårsmediciner och alkohol.

X är en synnerligen ambitiös människa som bestämde sig för att bli journalist, trots en gedigen utbildning i en avancerade ämnen som hade kunnat ge X ett avancerat jobb på Utrikesdepartementet eller på något av våra större, internationella företag. X lyckades komma in på TV 4, jobbade sig upp, hamnade på nyhetsredaktionen och arbetade tidvis som ankare vilket ansågs som oerhört fint.

I går lät X trött och uppgiven. Och skvallrade.

X berättade att Lasse Bengtsson, som lämnade TV 4 för att jobba med humanistiska uppdrag i Afghanistan, ångrar sig bittert och beklagar sig över att han inte kan gå ut utan livvakter. Att väder-Tone har sagt upp sig. Att TV 4:s landsberömda röst Bengt Magnusson ska förpassas ut genom bakdörren via förtidspension tillsammans med ett gäng i samma ålder.

Samtliga TV 4-anställda är uppsagda till hösten och alla erbjuds att söka om sina tjänster. Samtidigt vet de att 30 procent av alla anställda (!) ska bort. Många har därför skjutit upp sina semestrar tills nu för att kunna söka nya jobb, eftersom deras hopp om att få tillbaka sin egen position är lika med noll. Lokalredaktionerna ute i landet ska läggas ned och allt material ska produceras från Stockholm. Några av kanalens mest populära program – Nyhetsmorgon och Kvällsöppet – ska inte längre produceras i det egna huset utan läggas ut på produktionsbolag där mediekåta 25-åringar jobbar gratis dygnet runt för chansen att få synas i rutan.

Mina mentala kugghjul snurrar lika fort som dina. Varför? TV 4 är en av de mest gyllene kassakorna i Bonnierkoncernen. Pengarna rullar in, allt är väl. Varför skära ner, förstöra det som växt till Sveriges största tv-kanal?

Svaret är förmodligen oroande enkelt. I det nya Sverige heter mantrat tillväxt. Vinsterna i kvartalsrapporterna förväntas öka vare sig det är hög- eller lågkonjunktur. Om det andra kvartalet inte ser bra ut, flyttar man pengar (siffror) som inte ens kommit in i kassan, från det tredje till det andra. Väx, tjäna, fuska.

Hur länge? Till vilken nytta?

Om en femtedel av det min vän säger är sant, ligger det naturligtvis en tragik i det här. TV 4 är den enda kanal som hittills kunnat prestera någon form av kombination av komersiell tv och konkurrens med SVT:s ”kvalitet”.

För min del spelar det mindre roll, eftersom jag nästan aldrig har tid att se tv.

Men många borde vara oroade.

Nyheterna tränger sig på trots att jag inte sökt dem. En avlägsen radioröst, löpsedlar på stan, prat bland folk på lunchrestaurangen.

Det räcker med några minuter för att bli deprimerad. En fyraårig flicka blir bombskadad på dagis. Någon har mördat någon igen, räntorna stiger, det är våldsamma kravaller i Götebrog, USA ska gå i konkurs och Kronofogden är på väg mot Saabs kontor.

Påverkar det där mitt liv? Krasst sett – nej. Mår jag bättre av att veta det?

Troligen inte.

Det var länge sedan de stora medierna publicerade något som ingav hopp. Sannolikt är det mer lönsamt att vältra sig i elände (man kan förmoda att Anders Behring Breviks aktioner gav pressen hyggligt klirr i kassan) men det finns ju alternativ för den som vill:

www.goodnewsmagazine.se

Frågan är vem som vill. Kan man tjäna pengar på goda nyheter, eller vill människor som mår dåligt bara se att det finns andra som har det ännu sämre? Är det en osund del av vår överlevnadsinstinkt att läsa om folk som svälter, blir kidnappade, skjuts och får cancer?

När jag bodde i Los Angeles i slutet av 1980-talet tittade jag varje kväll på Channel 7 News. Producentens linje var klar – efter allt elände avslutades varje sändning med en god nyhet. En döende människa hade mirakulöst blivit frisk. En kattunge hade gått 60 mil och hittat hem. Någon hade funnit sin bortadopterade syster efter 20 års sökande. Trots allt svart fanns det hopp.

Långt efter att jag flyttat hem berättade en vän som var producent på TV 3 att kanalen försökt med samma sak under sina nyhetssändningar, men slutat efter tittarprotester.

Ingen var intresserad av de goda nyheterna.

Sommaren 1994 beslöt jag mig för att ta en time out från nyheter i ett halvår. Jag läste inga tidningar, lyssnade inte på radio, såg ingen tv. Internet var knappt i gemene mans bruk så den vägen kom det inget.

Jag väntade. Undrade om jag skulle bli isolerad, gå under eller anses som efterbliven. Men ingenting hände. Absolut ingenting. Förrän på morgonen den 28 september.

Jag hade satt mig i bilen och var på väg till Stockholm. Fem minuter efter att jag lämnat hemmet kom det första samtalet, från min fru. Hon berättade att Estonia hade förlist och att hundratals människor dött. Under dygnen som kom informerades jag av vänner om varje detalj –  att fartyget sjunkit klockan 01.58, att 852 människor dog och 137 saknades, att olyckan berodde på en kombination av storm, undermåliga bogvisirlås och bristande sjömanskap.

Det där upprepades. Så fort det hände något som verkligen var viktigt, visste jag det inom tio minuter, via ringande vänner.

I somras kom en repris. Jag körde i befriande tystnad bil från Stockholm till Älmhult för att gå på fest. Hann knappt parkera bilen utanför hotellet förrän någon kom farande och berättade att en ”somaliska terroristster” sprängt halva Oslo. Inne i lobbyn kunde mer pålästa komplettera med alla uppgifter som fanns och en stund senare visste jag att det fanns något som hette Utöya.

Dagens nyheter har inte gjort mig gladare än gårdagens. Inte heller har de i någon mening påverkat mitt liv.

Jag kan alltså vara utan dem och koncentrera mig på något annat. Något givande, kanske till och med glädjande.

Jovisstja. Hörde att prinsessan är gravid. Grattis! Men är det inte bara, som man sa förr, nattagammalt?

Möjligen borde den nyheter ha fått vänta en aning.