Polismannen pressar upp mig mot bilen, sätter på mig dubbla handbojor, tejpar ihop mina vader med silvertejp och vrålar i mitt öra:

”Du är underarresterad, rövhål! Allt du gör kommer motvilligt att användas och … ”

Jag, med snäll röst:

”Du tittar för mycket på Cops, raring, och du borde kanske ta en kvällskurs i engelska.”

Ett befäl närmar sig med raska steg. Han suckar och ger mig en vädjande blick och nickar mot den unge mannen som gripit mig.

”Han är nyutexaminerad enligt Löfvens senaste paradtrick om att bekämpa polisbristen med enkla jobb. Han hade tvåkommafyra i snitt när han gick ut åttan och därefter har han fått två dagars utbildning på den nya polisskolan. Tja, inte Löfven, alltså, utan den här tomten.”

Befälet drar efter andan och fortsätter:

”Vad pågår här?! Vad heter du?”

(Jag tänker genast film):

”Mitt namn är Öhrlund. Dag Öhrlund.”

Polisbefälet (ryter):

”Sveriges polisvänligaste skribent, släpp honom genast!”

Han vänder sig till de 16 poliserna runt omkring:

”Tre patruller, hämta genast glass, cigariller och en stol år farbror! Bekväm ska den vara om ni inte vill börja jobba på hittegodsavdelningen. Och lite leverpastej och en Piggelin till Sigge. Och fort som fan ska det gå!”

(Ljud från sirener blir allt svagare när tre polisbilar kör mot rött).

Befälet sätter sig på huk och torkar bort mina tårar.

”Såja, allt ska bli bra nu. När du har ätit glass kör vi hem dig i en av de där fina bilarna du gillar. Om du vill kan vi köra med tut-tut och blink-blink. Bra, va?”

Jag nickar:

”Mo-mo-motorcykeleskort också … ”

Befälet ler vänligt.

”Klart du får! Men nu ska vi leka sanning och konke. Förklara varför du hade fyra kilo kokaintabletter i fickan och tre crackpipor.”

”Det … det är Antidummamin och nässpray.”

Befälet (lägger huvudet på sned):

”Really?”

Jag:

”Mmmm … ”

Han:

”Du narras inte med mig nu, väl?”

Jag:

”Skulle hellre skjuta min farmor.”

Och så börjar jag berätta (nu går vi alltså över till en sann historia som utspelade sig strax innan Statoil blev Circle K – för övrigt ett av de fånigaste namnbyten jag sett).

Jag hade korsat storstaden för att äta lunch med Busige Benke bakom fiendens linjer (alltså i Farsta). Med mig hade jag min trogne vapendragare, nakenhunden Carl Sigvard ÖhrHund.

I Farsta Centrum blev vi förnedrade och diskriminerade på fem lunchrestauranger som alla vägrade Carl Sigvard tillträde, trots att han satt tyst och snäll i sin lilla väska.

Alltså stod Busige Benke och jag i ett parkeringsgarage och utbytte viktigheter i en halvtimme, innan vi skildes åt. Jag insåg att jag sannolikt skulle dö av svält om jag körde den långa, gropiga och allmänt mödosamma vägen hem (också farofylld eftersom jag söder om stan sannolikt skulle bli beskjuten med blåspilar av infödingar i höftskynken med Hammarbymärken på).

Jag parkerade vid en Statoilmack, tog Sigge-väskan i handen och gick in.

Bakom disken stod en ung man med halvöppen mun och tom blick. Jag grävde fram en tia och sa:

”Jag skulle vilja ha en kokt med bröd, tack.”

Han stirrade på Sigge.

”Du får inte ha hund härinne.”

Jag (tänkte serier):

”Det är ingen hund, det är en varg.”

Han:

”Va?”

Jag:

”Kan jag få korven nu, lite snabbt? Här är en tia.”

Han:

”Du får inte ha hund härinne.”

Jag:

”Varför?”

Han:

”Man får inte ha hund på restauranger.”

Jag:

”Du har otur när du tänker. Det här är, såvitt jag förstår, en bensinstation. Men jag är på mitt mest generösa humör så om du vill kalla det för restaurang så gör vi det. Då säger lagen att man får ha hund inne på en restaurang. Den får dock inte vara i köket.”

Den unges haka föll ner ytterligare en bit och jag förstod att hans hjärnceller nu simmade runt i flytvästar och ropade Mayday i mörkret.

”Men man får inte … ”

”Lyssna, min vän”, sa jag. ”Så här är det, om du nu vill leka restaurang. Du står i köket, jag står i restaurangdelen – där ni inte ens har ett bord. Mellan oss finns det en mucho grande disk. Om du ger mig korven nu så är jag ute härifrån som skiten ur en kanin!”

Han skakade på huvudet.

”Man får inte ha hund härinne.”

Vid det laget hade han kunnat göra iordning tre mosbrickor, fyra french hotdogs, tre superduper-meals, tvätta golvet, peta näsan och strypa fyra bensintjuvar istället för att tjafsa.

Men det är viktigt att hålla på principer.

Rätt ska vara rätt.

Hur fan skulle det se ut om folk fick köpa korv hur de ville?

Sannolikt skulle hela samhället rasa ihop som ett politikerlöfte.

Jag blev iskall när jag insåg att den unge mannen förmodligen

1. hade rösträtt och
2. kanske körkort och
3. att han till och med kunde tänkas uppfostra små barn till huliganer.

Huvva.

Jag gjorde ett sista försök.

”Vilket lagrum refererar du till nu?”

Han pekade tafatt på ett klistermärke på dörren.

En hund i en röd cirkel. Ett rött streck över hunden.

Huvva.

”Folk kan va allärgäskla”, sa han.

Ujuj. Ingen idé att förklara det där med nakenhundar, allergi och så.

Jag nickade allvarligt.

”Vad tycker du att jag ska göra då?”

”Äh, eh, va?”

Jag pekade tydligt med fingret på mig själv:

”Jag är allergisk mot dumhet, så jag kan snart inte gå in någonstans.”

Jag betraktade hans ansiktsuttryck, sökte efter ett tecken men förstod att hårddisken inte hade någon mapp för ironi.

Alltså lämnade Carl Sigvard och jag Statoils restaurangetablissemang och styrde mot city. Efter fyra blåspilsattacker nådde vi stadens södra sida där det imaginära, polisiära ingripandet alltså ägde rum.

De tre patrullerna, i två Volvokombis och en Mercedesbuss, kom rusande tillbaka i dödsföraktande hastighet, med sirener och blåljus. De tvärnitade framför oss och i nästa sekund satt Carl Sigvard och jag bekvämt parkerade i varsin Chesterfieldfåtölj.

Jag åt Top Hat och rökte Bellman Guld, Sigge åt ett halvt kilo leverpastej och slickade i sig en Piggelin.

Efteråt fick vi välja vilken bil vi ville åka i. Sigge pekade med tassen mot Mercabussen som var störst och dessutom fick fåtöljerna plats i den.

Det blev tut-tut och blink-blink och motorcykeleskort och Sigge och jag var fett stolta.

I bussen sa det snälla befälet.

”Vet du vad? Jag har en överraskning till dig. Du ska få en sån här också. Som minne.”

Han öppnade handskfacket och tog fram en leksaksbil.

Polisbil förstås.

Jag nickade och sa.

”En till Sigge också.”

Jag tyckte mig höra en djup suck men Sigge fick faktiskt en liten piketbuss (jag har försökt byta mig till den efteråt, mot en gris som piper, men han vägrar).

Med den här lilla historien – alltså delvis sann, delvis uppdiktad – vill jag

1. återigen hylla svensk polis för att ni orkar jobba för skitlöner och
2. adressera pollenallergiproblemet eftersom det just i dag är en helvetesdag.

Därmed en fråga till mina mest vapenkunniga gillare:

Kan man skjuta ihjäl pollen med – exempelvis – en BMG 50? ;o)

https://www.youtube.com/watch?v=5LjGgWro658

 

 

 

 

Sista rättegångsdagen är, efter tre månader över.

Rakhmat Akilov har erkänt mord på fem människor samt mordförsök mot en rad andra.

Enligt samstämmiga juridiska bedömare kan straffet – trots den mycket skicklige försvararen Johan Erikssons dribblingar om huruvida attentatet var ett terroristbrott eller ej – knappast bli annat än livstids fängelse. Enligt SVT:s juridiske expert kommer Akilov att sitta inlåst i minst 30 år. Därefter ska han utvisas.

Jag tänker här inte gå in på Akilovs intelligens eller andra faktorer som påverkat hans handlande. Han har erkänt att uppsåtet var att mörda de svenska medborgare som för tillfället befann sig på Drottninggatan. Han har orsakat hundratals, om inte tusentals människor ofattbart lidande genom sina handlingar, ett lidande som aldrig kan räknas i pengar. Du har säkert en bestämd uppfattning om honom och vad straffet borde bli.

Men låt oss bara för en stund se Akilov som nationalekonomi. I en tid när regeringen berättar att vi som medlemmar i världens största socialbidragskontor EU, är ”nettobetalare”, konstaterar jag snabbt att du som skattebetalare också blir nettobetalare åt Rakhmat Akilov.

Irriterande, eller hur?

Jag har gjort några mycket försiktiga överslagsberäkningar och kommit fram till följande:

Enbart rättegången har kostat minst tio miljoner kronor (sanningen ligger nog snarare närmare tolv miljoner). Då har jag kalkylerat med både Akilovs advokat och de advokater som representerar de 149 målsägandena. Här ingår också löner och arvoden till tingsrättens ledamöter samt kostnader för bevakning, etc.

Då återstår skadestånden och om dessa vet vi ännu inte mer än att de blir många och förmodligen – med all rätt – ovanligt höga. Låt oss för enkelhetens skull räkna lågt och säga totalt åtta miljoner.

Om Akilov ska sitta på Kumla i 30 år, så kommer det att kosta skattebetalarna minst 32 850 000 (3 000 per dygn och intagen enligt dagens kostnader, vilka bör komma att öka under de 30 kommande åren).

Summa Akilov, lågt räknat: 50 850 000 kronor. Femtio miljoner (plus reparationerna på Drottninggatan, förstås).

Och du betalar. De (svarta?) tusenlappar Akilov fick för att medverka vid renoveringen av det hus som Özz Nûjen äger tillsammans med sin syster, lär inte räcka långt här.

Efter avverkat fängelsestraff ska Akilov utvisas (om hans hemland då tar emot honom, annars blir han socialfall i Sverige)! 

Det är frestande att göra en jämförelse med näringslivet. Vilket sunt företag skulle satsa över femtio miljoner kronor på ett projekt som man visste skulle skrotas så fort det var klart?

Svaret är enkelt.

Att göra en annan jämförelse är frustrerande: Hur många sjuksköterskor, poliser eller lärare skulle vi få för femtio miljoner kronor? Hur många bra platser på äldreboenden? Hur mycket sylt till pensionärernas pannkakor?

Jag antar att man får en jävla massa sylt för femtio miljoner.

Outsourcing är ju den nya tidens melodi. Företag outsourcar tillverkning för att den är billigare utomlands. Privata taxibolag som kör färdtjänst för dina skattepengar maximerar vinsterna genom att lägga telefonväxlarna i låglöneländer så att tant Agda inte förstår vad telefonisterna säger när hon försöker beställa sin rullstolstaxi (och det ser staten mellan fingrarna på och låter skattebetalda arbetstillfällen försvinna utomlands).

Så – varför inte outsourca Akilov och hans gelikar?

Snabb överslagsräkning igen: En plats på Kumla kostar alltså i dagens läge 3 000 kronor per dygn. Jag antar att vi skulle kunna köpa motsvarande plats i ett fängelse i Thailand, Vitryssland eller Kazakstan för max en tiondel, alltså 300 kronor per dygn, och att alla skulle vara nöjda med affären. Kostnaden för Akilovs 30-åriga fängelsetid skulle alltså minska från 32 850 000 kronor till 3 285 000 – en ren besparing på över 29 miljoner kronor.

Jag antar att man får en jävla massa sylt för 29 miljoner. Eller sjuksköterskor. Eller lärare. Eller poliser. Eller något annat nyttigt.

Att detta – sunt förnuft rent ekonomiskt – inte kommer att ske vet dock både du och jag. Våra skattsedlar kommer att belastas med de där drygt femtio miljonerna som Akilov har kostat och kommer att kosta. Därefter kommer nya kostnader för verkställandet av utvisningen. Det är bara att bita i det sura äpplet.

Men – detta leder ofelbart till andra tankar. Häromdagen gjorde SÄPO ett lyckat tillslag och grep tre män för förberedelse till terrorbrott. Minst en av dem har haft kontakt med Akilov.

För en tid sedan meddelade SÄPO att antalet misstänkta människor i Sverige med något slags kopplingar till terrorism och/eller terrororganisationer har ökat från 300 till   3 000 (och det är inte orimligt att tänka att det finns ännu fler. Jag törs inte ens tänka på vilka kostnader SÄPO har för att kartlägga och spana på de misstänkta). Varje polis kan räkna ut att det skulle behövas minst 30 000 poliser för att hålla koll på de här tomtarna dygnet runt. Bortsett ifrån att det är en utopi – eftersom vi inte har tillnärmelsevis så många poliser och inte kommer att ha det inom rimlig framtid – så skulle det kosta sinnessjukt mycket pengar.

Vad jag för mitt liv inte kan förstå, är följande: Hur svårt kan det vara, att raskt uppdatera en lag till att säga följande:

Om det kan visas att en person haft något slags kopplingar till terrorism eller terrororganisationer – oavsett hur – så åker vederbörande ut ur landet med buller och bång. Om han eller hon har fått svenskt medborgarskap så förverkas detta omedelbart. Personen ifråga förbjuds för alltid att återvända till Sverige och brott mot detta leder till en köpt fängelseplats i Långtbortistan, där servicen och sängen inte är lika mjuk som på Kumla.

Rationellt och bra.

Om du är med på tåget här, föreslår jag ödmjukast att du mailar till det parti du funderar på att ge din röst, och fråga vad de konkret vill göra för att

a) slänga ut samtliga med terroristkoppling ur landet och därmed bespara SÄPO både miljoner och besvär

b) visa att terrorism inte belönas med en varm säng, god mat, gym och 15 kanaler på färgteven i cellen (jo, så är det på Kumla)

c) därefter göra en konkret beräkning över besparingarna och överföra samma belopp till sjukvården, åldringsvården, skolan, polisen, räddningstjänsten och andra nyttigheter

Jag tror inte att du får några vettiga svar.

Men kul vore det.

 

 

Påsken är min favorithögtid alla kategorier och trots (eller kanske just på grund av) feberyra dansar mina tankar runt som påtända, vilt färgade fjädrar (syntetiska, förstås). Jag tänker att påsk är ägg som är höns och ja – du ser den viktiga kopplingen, va? Vi pratar viktiga frågor här, frågor som av outgrundliga anledningar hamnat i skuggan av #metoo, ryska giftattacker och Donald Trumps sexliv.

Påsken aktualiserar för mig den för Sverige livsviktiga frågan om hur Löfven, speciellt under valår, tänker i den så viktiga hönsfrågan.

Nu menar jag inte de höns som sitter i Riksdagen. Det är ju helt uppenbart att de är frigående med tanke på hur många stolar som gapar tomma varje dag (jobb utan närvaroplikt = mumma).

Jag menar Var Mans Höna (eller för er pk-are: Var Hens Höna).

Ju mer jag googlar, desto mer förvirrad blir jag. I vanlig ordning är Sverige en härva av regelverk som får ett indiskt elskåp att se välorganiserat ut. I vissa kommuner måste man ha hönstillstånd om man bor innanför detaljplanerat område, i andra behövs det inte. Dessutom tycks vissa kommuner vilja kapitalisera på hönsinnehavet medan andra är mer generösa. Enligt vissa uppgifter måste en stolt skåning som står rakryggad i tollor (trätofflor; översättarens anm) och med dynggrep i näven betala hönsavgift medan en vanlig sillstrypare i Göteborgsområdet klarar sig utan avgift (säkert en kompensation för statens dåliga samvete över de nerlagda varven). Detta är i så fall djupt odemokratiskt, ojämlikt, kränkande och på sikt en samhällsfara*.

Med Tupperi är det ännu värre. Tydligen kan man hålla (åtminstone en) tupp i sin trädgård. I Stockholm är det till exempel tillåtet att ha tupp, dock är villkoret att den hålls inomhus mellan klockan 21.00 och 07.00 och på helger ska den hållas inne till kl 09:00. Allt detta för grann- och hönsfridens skull. Däremot är det tillåtet att yla ut böneutrop från sin minimoské på taket dygnet runt tills grannarna kastar gräsklippare på varandra och tar livet av sig själva och varandra i ren desperation. De här reglerna bör enligt min mening justeras en aning.

I andra länder (exempelvis Ulan Bator, Azerbadjan, Tibet, Nordkorea och Danmark) löser man ofta problem (som med en vrålande tupp eller alltför många galna höns) genom att gå över till grannen och exempelvis hota med fysiskt våld (en tydlig markering) eller bara slå honom på käften rakt av (en mycket tydlig markering). Men Sverige är, som vi alla vet, ett mycket finare och tjusigare och modernare och mer välorganiserat land, och vad man än vill klaga på (förutom petitesser som rån, mord och gruppvåldtäkt) så finns det alltid en vänlig myndighetsperson som är villig att lyssna. I hönsfrågan vänder man sig med förtroende till Miljöförvaltningen i sin kommun. Denna gör en utredning som leder till ett beslut. Men eftersom Sverige är ett mycket finare och tjusigare och modernare och mer välorganiserat land än alla andra så kan man alltid överklaga beslutet och därmed dra ut på tramset i det oändliga. Alltså synes den metod man använder i andra länder (exempelvis Ulan Bator, Azerbadjan, Tibet, Nordkorea och Danmark) betydligt mer effektiv.

Nu: Jag gillar snabba, fasta beslut som ger klara resultat. Alltså fylls jag, när jag sitter på anrika Café Kärven (nä, här säljer man inte underhettad sojastänkt havrelatte med glutenbefriad kanelbulle utan vanligt, underbart fulkaffe och härliga leverpastejfrallor) och bläddrar i Dagens Industri, av en enorm glädje när tidningen rapporterar om Uzbekistans handfaste president Shavkat Mirziyoyev.

Mirziyoyev vet liksom jag att det bara finns två språk som precis alla människor på jorden förstår – smärta och pengar. I det här fallet har han låtit det första klä sig i det andra. Presidenten är nämligen jävligt trött på lata uzbeker som låter sina trädgårdar förfalla istället för att göra något vettigt – som att hålla höns – av dem. Han säger att hans folk har slutat att arbeta hårt och väljer att köpa sina livsmedel istället för att själva producera dem.

Ergo – räfst och rättarting, en ny doft i bageriet! Från och med nu kommer varje hushåll att få besök av en speciell, statlig inspektör en gång i halvåret. Den late uzbek som inte har utnyttjat sin trädgård eller bakgård effektivt till odling och/eller djurhållning, kommer att få fastighetsskatten höjd med upp till tre gånger pengarna. Aj!

Herr Mirziyoyev förklarar stolt att han är en hönsälskare av rang och kaliber. Han har över 100 kycklingar och tillsammans med sina barn städar han hönshuset varje helg. De ägg han får, byter han mot kött och youghurt i sin hemby. Ordning och reda. Självhushållning (och en gnutta uzbekisk skatteplanering, förstås).

Som jag ser det finns det absolut ingen anledning att inte följa det uzbekiska exemplet med omedelbar verkan. Dels kan Löfven låta den svenska, gigantiska byråkratin svälla ännu mer i form av statliga hönsinspektörer. Dels kan vi genom självhushållningen frigöra oss från onda makter såsom EU, Donald Trump, Putin, Kim Jong-Un, The Kardashians och i bästa fall även Wahlgrens Värld.

Jag går omedelbart ut i trädgården med tumträ, snören och pinnar och drar upp riktlinjerna för grunden till hönshuset.

Trevlig påsk!

*Utvecklat resonemang i korthet:

Sverige 2020:

Landet plågas av inbördeskrig sedan alla invandrargrupper börjat tala allvar med varandra med knivar i nävarna, Djurgården har förlorat mot Björklöven, Lotta Engberg har gått i strejk, Åmål har stängts helt, Socialdemokraterna har beordrat att all blodpudding måste vara Halal-märkt, man har infört dubbdäcksförbud i Hjoggböle, människor som säger sig vara allergiska mot blåbär har stämt staten på miljardbelopp och stöds av gruppen ”vita medelålders hen”, kränkta skånska bönder marscherar taktfast mot huvudstaden för att i akt och mening störta regeringen med högafflar och tv3 har börjat sända program med innehåll. Regeringen säger att den är ”i stabsläge” men vet inte riktigt vad det betyder.

Sverige har inte tillräckligt med höns = vi får inte tillräckligt med ägg = samtliga män förlorar sin potens = inget halli-galli på lördagskvällarna i folkhemmet = inga befruktningar = inga födslar = befolkningen dör ut = samhällsproblem.

Frågor på det?

Det är som bekant valår i år. Några ska slängas ut ur riksdagen, andra ska in. Kanske du? Fördelarna är många.

Förstå mig rätt, jag tycker att tanken med att folket ska representeras i riksdagen är utmärkt, även om jag har lite svårt att förstå att det ska behövas 349 stycken.

Men – när jag surfar in på riksdagens hemsida blir jag lite förvånad och lite bekymrad samtidigt.

Att vara folkvald är ett fint och viktigt uppdrag, Lönen är därefter.

Men det finns ingen närvaroplikt! Kan du ge mig exempel på ETT annat jobb där lönen är 65 400 i månaden utan att man behöver gå dit?

Under några månader har jag ägnat mig åt att titta på tv 2:s direktsändningar från riksdagen på förmiddagarna. När jag ser hur många stolar som står tomma blir jag förfärad. Knappt tjugo procent av dem jag ser i bild är fyllda, och jag hoppas för riksdagsledamöternas skull att inte åttio procent av dem har kronisk rabies eller så.

De citat du läser här nedan är saxade direkt från riksdagen.se. Kanske något att tänka på när du går till valurnan i höst:

”Arvodets storlek beslutas av Riksdagens arvodesnämnd som är en myndighet under riksdagen. (I praktiken klubbar de alltså sina egna löner, min anm) Ledamöterna har ett grundarvode på 65 400 kronor i månaden som är skattepliktigt. Talmannens arvode är lika stort som statsministerns, 168 000 kronor i månaden. De vice talmännen får grundarvodet som riksdagsledamot plus ett tillägg som är 30 procent av grundarvodet. Den ledamot som är ordförande i ett utskott har ett tillägg på 20 procent och vice ordföranden ett på 15 procent.”

Om du är riksdagsledamot OCH ordförande i ett utskott, landar alltså lönen på 78 400 kronor i månaden.

Nästa rad utgör den mest anmärkningsvärda:

”Det finns inga formella krav på närvaro i riksdagen.”

Det nämns på hemsidan att riksdagsledamöterna är i tjänst dygnet runt, sju dagar i veckan året runt och att de inte har någon ”semester”. Men om jag minns rätt stänger riksdagen under de soliga sommarmånaderna och har ingen större brådska med att öppna igen till hösten. Det nämns heller inte med ett ord hur hårt ledamöterna eventuellt jobbar på helger och nätter.

”De resor ledamöterna gör i sitt riksdagsuppdrag betraktas som tjänsteresor. Ledamotens bostad på hemorten betraktas som tjänsteställe. Det innebär att ledamotens resor från hemorten till riksdagen i Stockholm räknas som tjänsteresor.”

I vilket annat jobb då?

”Ledamöterna bestämmer själva vilka tjänsteresor de ska göra inom Sverige och vilket färdsätt som är lämpligast med hänsyn till kostnader, tid eller miljö.”

I vilket annat jobb då?

 ”Det är möjligt för ledamoten att komma tidigare eller stanna kvar längre på en plats i samband med en utrikes tjänsteresa om resekostnaderna kan minskas och om den privata delen av vistelsen står i rimlig proportion till tjänstgöringstiden.”

I vilket annat jobb då?

”Alla ledamöter har rätt till ett årskort på SJ. Alternativt kan en ledamot få ett så kallat destinationskort på flyg om han eller hon har långa resvägar eller om det finns andra särskilda behov.”

”Det finns också en möjlighet för ledamöterna att få bidrag för enskilda tjänsteresor utomlands. Bidraget är maximalt 50 000 kronor under en mandatperiod.”

I vilket annat jobb då?

”En riksdagsledamot som har mer än 50 kilometer från sin privata bostad till Riksdagshuset har rätt till en övernattningsbostad i Riksdagsförvaltningens bostadsbestånd i Stockholm eller rätt till ersättning för en privat övernattningsbostad i Stockholm.I de övernattningsbostäder som Riksdagsförvaltningen tillhandahåller bor ledamöterna avgiftsfritt.”

Jag känner flera människor som pendlar mer än tio mil om dagen och får nöja sig med några futtiga reseavdrag. De här människorna får alltså ett gratis rum eller en gratis lägenhet i Stockholms innerstad – en utopi för de flesta.

”Riksdagsförvaltningen förser ledamöterna med sådan teknisk utrustning som är viktig för riksdagsuppdraget. Ledamöterna erbjuds  tjänsterum med basutrustning,  bärbar dator, mobiltelefon och pekplatta,  skrivare, bildskärm och tangentbord i bostaden. Riksdagen betalar abonnemang och samtalskostnader för ledamöternas mobiltelefon samt ersätter kostnader för mobilt bredband. Ledamöterna betalar privatsamtal själva.”

Tjohoo! Sånt bjuder väl alla arbetsgivare på, eller?

Och så till avgångsvederlagen. Medan du får en spark i häcken på grund av ”arbetsbrist” ser det ur så här om du har suttit i riksdagen: 

”För ledamöter som slutar i riksdagen efter sammanlagt sex år eller mer beror garantitidens längd på hur gammal ledamoten är när han eller hon slutar. Till exempel, om riksdagsledamoten vid avgången har haft sitt uppdrag i sammanlagt sex år eller mer och samtidigt har uppnått 50 års ålder, behåller han eller hon inkomstgarantin till 65 års ålder.

Lön i 15 år, alltså!

”Inkomstgarantin baseras på ett garantiunderlag som är beräknat på det arvode och eventuella tilläggsarvoden ledamoten haft vid avgången. Under det första året är inkomstgarantin 80 procent av garantiunderlaget. Från och med det andra året reduceras garantin beroende på antalet år i riksdagen. Som mest uppgår garantin till 66 procent av garantiunderlaget och det efter tolv års tjänstgöring. Från det sjätte året beräknas inkomstgarantin enbart med ledamotsarvodet som underlag.”

Jag ber att få gratulera dem som suttit sex år i riksdagen och beklaga att jag inte gav mig in i politiken på ett tidigt stadium. Vid närmare eftertanke undrar jag dock om jag då hade kunnat se mig själv i spegeln på morgnarna.

Det är val i år. Se till att du röstar fram rätt ledamot för de är, oavsett parti, dyra i drift. ;o)

 

 

 

 

 

 

 

På Öhrlundskt vis gick det ju inte riktigt som vi tänkt oss, när vi skulle äta middag på Alla Hjärtans Dag, min fru Katten och jag.

Naturligtvis borde vi ha frågat oss varför just den här restaurangen hade ett ledigt bord klockan 19, när inga andra anständiga etablissemang tycktes ha det. Men vi bokade och var glada.

Cavan, förrätten (lax och löjrom) var utmärkta.

Sedan kom biffen.

Det dröjde inte länge förrän de första bitarna fastnade i halsen på Katten och hon fick tillbringa resten av restaurangtiden på toaletten med att försöka få upp dem. Under tiden satt jag vid bordet med en köttkniv. Tillsammans slogs vi mot biffen, vilket var ett hopplöst företag. Jag tackar min lyckliga stjärna att det inte var den fyrbente Carl Sigvard ÖhrHund som fått köttet – hans små kindtänder hade utan tvekan fastnat i det sega och dragits ut.

Restaurangbesöket tog naturligtvis slut där och krogen hade vett nog att inte ta betalt för maten.

Vi beslöt att gå tvärs över gatan för att ta en Irish Coffee i baren på Scandic Hotel Anglais istället. Vi ställde oss vid disken, ögnade igenom menyn och bartendern undrade vad vi ville beställa. Vi kom plötsligt på att vi borde hälsa på en vän på andra sidan gatan, och gick.

En halvtimme senare kom vi tillbaka till baren på Anglais. Medan jag gick på toaletten ställde sig Katten på samma plats där vi stått tidigare, för att beställa. Bartendern (som vi nu kan kalla X) kastade surt åt henne en meny men när hon sa vad vi ville ha skakade han på huvudet och viftade nonchalant åt henne att gå till en annan del av lokalen.

Ensam, blond kvinna vill beställa sprit? No no …

Jag hittade henne vid ett fönsterbord, blev rätt irriterad och gick till en annan bartender. Berättade vad som hänt och frågade om jag kunde få beställa.

Det gick alldeles utmärkt.

Bartendern gick till X och frågade uppenbarligen vad som hänt. Jag hörde inte samtalet men X tittade åt mitt håll och hånskrattade.

Det gjorde han inte en stund senare när jag tog bilder av honom.

En stund senare kom han skyndande rakt mot oss. Jag upplevde situationen som hotfull och ställde mig framför min fru. X tvärstannade, glodde och låtsades sedan rätta till en stol som inte behövde rättas till. Sen lommade han iväg.

Vi hade fått nog. Innan vi gick frågade jag i receptionen efter bartenderns namn. Det fick hon inte lämna ut av säkerhetsskäl, förklarade receptionisten. Hur det var med vår säkerhet var mera oklart.

I taxin blev jag övertygad om att vi var utsatta för dolda kameran. Det var lögn i helvete att sätta fast bilbältena men detta bekymrade inte chauffören. Han var nämligen fullt upptagen med att titta på en fotbollsmatch i mobilen – medan han körde! Vi påpekade olämpligheten i detta vilket han inte brydde sig om. Vi påpekade då högljutt att det är förbjudet att titta på tv medan man kör bil. Han suckade då ljudligt och stängde av.

Sedan var det dags för hämnd och jävlar, vad det blev åka av i ishalkan. Hastighetsskyltar såg han tydligen mest som en komisk rekommendation och 30-sträckor som ett rent hån. Jag längtade efter whisky, en störthjälm och bad till den gud jag inte tror på.

Obegripligt nog kom vi hem levande. Chauffören hade bråttom att slå på matchen igen.

När jag ringde till Taxi Kurirs växel för att påpeka det olämpliga i att ha chauffören i trafik, fräste de åt mig att det inte var deras problem. Och det är klart, en rejäl utskällning är väl det bästa sättet att behålla en kund. Kundvård 2018.

Scandic var roligare. Som svar på mitt mail och mina frågor meddelade de naturligtvis att allt var ett missförstånd. Min fru hade ju haft den dåliga smaken att ställa sig vid en avlastningsyta och därför hade bartendern pekat att hon skulle gå någon annanstans. Varför hon överhuvudtaget hade fått en meny vid avlastningsytan var mera oklart, liksom varför vi en halvtimme tidigare hade varit välkomna att beställa vid avlastningsytan. Varför bartender X senare hade kommit skyndande mot just oss fick vi inget svar på. Däremot försäkrade Scandic att de minsann har både värdegrunder och uppförandekoder enligt vilka alla – alltså även min fru – ska behandlas med lika värde.

Och det är klart. Vad ska de säga?

 

 

 

Favorit i repris från 1999:

 

Statistiskt sett kan de komma och ta dig när som helst.

Efter det blir inget som förut, om man får tro dem som varit med!

En dag för knappt trettio år sedan såg min bäste vän Micke och jag en spännande annons. Vi var unga, tvivlande, nyfikna tonåringar och bestämde oss för att ta reda på Den Stora Sanningen.

Vi tog bussen från Solna till Sundbyberg. Två kilometer eller så. När vi klivit av försökte vi lokalisera oss. Vi upptäckte att vi inte var ensamma vid hållplatsen. En skum gubbe i trenchcoat smög fram till oss, vände på rockslaget, blottade ett UFO-märke och väste:

– Jag förstod att ni var av rätt sort. Följ mig.

Det gjorde vi, obegripligt nog.

UFO-mötet var en parodi som John Cleese inte kunde utfört bättre. En förening visade suddiga bilder av skrivbordslampor – som skulle föreställa UFO:s – svävande ovanför Stockholms ström och amerikanska, grovkorniga svartvita filmer av skrikande människor som flydde från lysande föremål som snabbt närmade sig.

Folk i lokalen klappade, skrek och gapade euforiskt om ett enat universum, om att de gröna äntligen var här för att ta över.

Det såldes åt helvete för mycket hasch på den tiden.

Det finns fortfarande folk som envist visar liknande filmer. Det finns också en mängd mer och mindre vetenskapliga dokumentationer om liv i universum och besök av UFO:s. Det finns teorier om att den amerikanska regeringen gömmer ett kraschat rymdskepp med döda rymdisar i en hangar.

En del av det där är säkert sant. Du behöver bara gå ut en stjärnklar natt för att inse att du inte är mer än en knapp flugskit i universum och det vore absurt att tro att vi är de enda levande väsendena här. Men ändå.

Alla behöver något att tro på. UFO-fantasterna behöver tefat, de religiösa en Gud. Några tror på Mona Sahlin, några på sig själva och resten dämpar ångesten med sprit, sex, lögner och BingoLotto.

I en amerikansk skvallertidning läser jag om UFO:s, vad små rymdisar kan hitta på och att så många som en miljon amerikaner blir bortrövade av rymdisar varje år, utan att veta om det. Så följer några tips om hur du ska lära dig känna om du har varit bortrövad av rymdisar:

– Du vaknar på natten och känner att du nyss har varit med om något märkligt.

– Du känner dig konstant övervakad

– Du har konstiga sår men ingen aning om hur de uppkommit

– Du har plötsligt massor av nya kunskaper men inte en aning om varifrån eller hur du fått dem

– Saker i ditt hem försvinner, för att dyka upp igen några dagar senare.

– Du tycker dig se saker i ögonvrån, men när du tittar efter närmare finns ingenting där.

– Du tycker dig höra ljudet av smällare mellan ett och fyra på morgonen, vaknar plötsligt av dagsljus och förstår inte var natten tog vägen?

Eftersom minst hälften av det där händer mig åtminstone en gång i veckan, utgår jag ifrån att jag blir kidnappad av rymdisar i stort sett oavbrutet. Men det får jag väl försöka leva med, andra har det värre:

I en intervju berättar 34-åriga Connie Renblosser, ensamstående mamma i New York, hur hon en natt kidnappades och våldtogs av stygga rymdisar.

Connie vaknade mitt i natten av ett starkt ljus, gick ut på balkongen på 23:e våningen och blev paralyserad av ljuset. Medan hennes treåriga dotter fortfarande sov i sängen, sögs Connie ut i luften. Hon svävade en stund högt ovanför New Yorks gator innan hon landade i Central Park, omgiven av små, muskulösa rymdisar. Fyra av dem tog tag i hennes armar och ben och bar in henne i ett stort, skivformat rymdskepp där hon först utsattes för ”hemska medicinska experiment” och därefter våldtogs av en liten typ med grått skinn och platta, svarta ögon.

Connie svimmade. När hon vaknade hade hon ärr och skärsår och åkte till akuten. Läkarna behandlade henne som ett våldtäktsoffer och föreslog att hon skulle anmäla händelsen till polisen. Connie valde att hålla tyst. Men nu vill hon ”tala ut för att hjälpa alla andra kvinnor som blivit våldtagna av rymdvarelser”.

Tja, vad ska man säga..?

De australiska ungdomarna Sandy Horner och Thomas Hannon är inte mycket sämre. De hävdar att de på sin andra träff överraskades av ett UFO som hovrade ovanför deras bil, sög upp dem i luften och in i skeppet. Efter att de ”opererats med elektroniska instrument av gråa varelser” beordrades de delta i en ”bisarr ceremoni”. Därefter tvingades de falla på knä framför skeppets kapten som genom telepati förklarade att de nu var en ”biologisk enhet”. Efter ”vigselns” avslutande förpassades de tillbaka till sin bil.

Paret har nu beslutat att ingå ett mer jordnära äktenskap fastän de anser att de inte känner varandra.

Avslutningsvis: Psykiatern James Gordon vid Georgetown-universitetet i Washington hävdar bestämt att människor som berättar om sina UFO-erfarenheter är mentalt friska, inte det minsta paranoida eller fixerade vid uppmärksamhet kring den egna personen. Huruvida doktorn själv har blivit kidnappad av rymdisar, framgår inte.

Om du själv har vistats i ett UFO kan du väl maila detaljerna lite kort.

Själv tar jag mig en extra whisky ikväll. För tänk om…

Dag Öhrlund

Krönikör, Jorden

Stefan Löfven vill förmedla bilden av Sverige som välfärdslandet nummer ett och pratar gärna om att vi är en ”humanitär stormakt” som tar emot fler flyktingar per capita än andra länder.

Men myntet har en baksida som varken han eller någon annan politiker gärna pratar om:

Tusentals barn har under de senaste åren försvunnit i landet. Varken Migrationsverket, polisen eller någon annan myndighet har en aning om var de befinner sig.

Dessutom tjänar människosmugglare miljarder och prostitutionen blomstrar.

Enligt Migrationsverkets siffror försvann under 2014 och 2015 totalt 448 ensamkommande asylsökande barn i Sverige. Under 2016 och första delen av 2017 försvann ytterligare 719 barn. Totalt 1 167 försvunna ensambarn under tre och ett halvt år. Var de finns, vad som hänt med dem och huruvida de utnyttjas eller ej, vet vi inte.

”Under samma period har ännu fler familjebarn, 2 770 stycken, avvikit från sina placeringar utan att någon vet var de är”, säger ”Eva” (som på grund av arbetet inte vill avslöja sin riktiga identitet), kriminalinspektör som arbetar mot människosmuggling på Underrättelseenheten vid polisens nationella operativa avdelning, NOA.

Nästan fyra tusen barn totalt.

”Flera familjebarn än ensamkommande barn försvinner spårlöst, men man pratar inte om dem på samma sätt som om de ensamkommande som försvinner”, säger Eva, som har varit polis i 40 år och tidigare har arbetat med intervjuer i samband med asylansökningar samt, på Sedlighetsroteln, med brott mot barn.

”Det här med att barn försvinner i Sverige är inget nytt”, fortsätter Eva. ”Sedan flera år tillbaka har vi regelbundet lämnat information till våra chefer, och även direkt till politiker, om det som sker. Ett försvunnet barn är ju ett för mycket. Men det känns som om vi inte får något gehör.

Att tusentals barn försvinner i Sverige är naturligtvis en het politisk potatis och inget man som politiker vill prata om i onödan.

Sverige transitland för smuggelbarn

Men det är inte bara under de senaste åren barn har försvunnit spårlöst. Långt innan den enorma flyktingströmmen kom till Sverige, anlände flera hundra ensamkommande, kinesiska barn. Några var i tioårsåldern men merparten runt femton år.

”Jag minns inte exakt hur många men det var som sagt flera hundra”, säger Eva. ”De kom i grupper och var fullt utrustade med nya kläder, fina ryggsäckar och mobiltelefoner som de skulle få order via.”

Det visade sig snart att de kinesiska barnen inte skulle stanna i landet utan att Sverige fungerade som ett transitland. Oavsett var barnen placerades så försvann de spårlöst inom någon vecka. Några lyckades polisen spana på, de försvann till Danmark och skulle förmodligen resa vidare därifrån.

”Det hela var oerhört välorganiserat”, säger Eva, ”och de som skötte smugglingen var väl förtrogna med vår lagstiftning. Jag minns att två stycken, som drev en sushirestaurang i Stockholm, dömdes för det.”

Utredningen visade att de kinesiska barnen flög från Kina till Moskva på äkta pass. I Moskva försågs de med falska pass och flög vidare till Sverige.

Men vilken som var slutdestination för barnen kan man bara gissa, liksom vad de skulle användas till.

”Det där med passbyte är ganska vanligt”, säger Eva. ”Istanbuls flygplats är en annan känd ’hub’ dit många flyger på ett äkta pass. I transithallen möter de sedan någon, betalar, får ett falskt pass och ett nytt boardingcard.”

Den europeiska polisorganisationen Europol ägnar stora resurser år att kartlägga den våldsamma människosmuggling som pågår. I en rapport från september 2016 konstaterar man att centrala Medelhavet fortfarande är den huvudsakliga resvägen till EU. Inom EU hittar smugglarna alltfler nya rutter med flyg, via sjö och land. Transporter av människor sker huvudsakligen i lastbilar och den största migrationsströmmen går via Italien, Schweiz och Österrike.

Människosmuggling – en miljardaffär

Människosmuggling – som ofta går hand i hand med trafficking och annan form av människohandel – är enligt Europol en mångmiljardaffär. Man räknar med att smugglare tjänade mellan tre och sex miljarder euro enbart under 2015. Hur stora summor som sedan omsätts genom slavarbete, barnprostitution och övrig prostitution, är okänt.

Att bli smugglad kostar och att resa från exempelvis Afrika till ett EU-land kan kosta tiotusentals dollar. Enligt Europols kartläggning har 64 procent av de smugglade människorna betalat kontant, 27 procent har betalat via ”alternativa” banksystem, fem procent har fått arbeta av kostnaden och i fyra procent av fallen är betalningssättet okänt.

Av de som söker asyl saknar majoriteten – hela 82 procent i genomsnitt – pass. Listan toppas av Syrien där 89 procent saknar pass, Afghanistan med 93 procent, Irak med 87 procent och Somalia med 70 procent. Till detta kommer flera tusen sökande som säger sig vara statslösa.

”Eftersom det är många som kommer till Sverige utan pass så vet vi inte säkert vilka de är”, säger Eva. ”Att ta fingeravtryck av dem är ett sätt att identifiera dem. Även bland de barn som kommer till Sverige är det många som inte har pass och här är problemet att vi i Sverige – i det här fallet Migrationsverket – inte får ta fingeravtryck av dem som är under 14 år, det är EU-reglerat. Om fingeravtryck fanns på de barn som försvinner så fanns det en möjlighet att kunna identifiera dem om man hittar dem. Men man brukar bland annat anföra att det vore en kränkning av barnens personliga integritet, att ta deras fingeravtryck.”

”Eftersom de inte har pass vet vi ju inte hur de har rest till Sverige”, fortsätter Eva. ”Anledningarna till att man inte vill visa pass kan vara flera. De kan ha en annan nationalitet än den de uppger, de kan ha bott i andra länder än sitt hemland, som de uppger att de flyr ifrån, i flera år och till och med vara efterlysta.”

Eva fortsätter:

”Allt detta tillsammans gör förstås att det är fullkomligt omöjligt för oss att hitta ett försvunnet barn, vilket är oerhört oroande.”

Hur kommer det sig då att fler familjebarn än ensamkommande barn, försvinner?

”Det kan finnas flera anledningar”, säger Eva. ”En del av de asylsökande har tagit med sig ett eller flera barn som i själva verket inte är deras egna. Smugglarna kan ha krävt att de tar med barnet eller barnen som en delbetalning för själva smugglingen.”

Barn utnyttjas för att få in vuxna i landet

”Andra barn används som så kallade ’ankarbarn’ för att få in så många vuxna som möjligt i landet”, berättar en tjänsteman vid Migrationsverket. ”Ett par dyker upp vid gränsen och meddelar att deras son har kommit hit som ensamkommande. Migrationsverket registrerar en återförening men när paret har fått sitt uppehållstillstånd ’upptäcker’ de att pojken i själva verket inte är deras son och lämnar tillbaka honom till myndigheterna. Efter någon månad dyker ett annat par upp och hävdar att pojken är deras son, och processen upprepas.”

Barnen utnyttjas alltså både av smugglarna och dem som blir smugglade.

”Och smugglingen går inte att stoppa med den lagstiftning och de regler vi har i dag”, säger Eva.

Ensamkommande barn från Marocko har varit föremål för stor debatt, eftersom de huvudsakligen lever på gatorna och försörjer sig på kriminalitet.

”De marockanska barnen utgör ett stort problem”, säger polisinspektör Christer Baad som arbetar i Stockholms city. ”De vistas i grupper och lever på allt kriminellt som genererar pengar, alltifrån butiksstölder till brutala personrån som utförs med hjälp av olika vapen. Allt tyder på att mycket av den verksamheten är organiserad av en grupp vuxna marockaner som redan finns i Sverige.”

Christer Baad fortsätter:

”Om vi griper barnen när de begått brott och tar in dem till stationen så hävdar de att de är under 15 år, och blir omedelbart släppta igen. Om vi överlämnar dem till socialtjänsten så avviker de direkt från sina boenden och är snart tillbaka i city för att begå nya brott. Socialtjänsten har ingen rätt eller möjlighet att försöka hålla dem kvar.”

Under 2016 och första halvan av 2017 har totalt 263 marockanska barn sökt asyl i Sverige, varav en tjej.

”Man läser ju aldrig om att tjejer har begått personrån, så vi kan ju bara spekulera i hur de utnyttjas”, säger Eva. ”Regeringen meddelade ju stolt att man slutit ett avtal med Marocko om att skicka tillbaka barnen, men vi ser tvärtom en ökning av de ankommande.”

Lagstiftningen måste ändras

Eva och hennes kolleger arbetar hårt för att få fram ändringar i lagstiftningen så att man bättre kan förhindra människosmuggling.

”Vi har nu fått en ny passlagstiftning. Förr kunde du få ut hur många pass du ville genom att påstå att du tappat dem. Nu kan du få ut maximalt tre stycken under en femårsperiod. Barn får treårspass istället för femårspass och om du begär ut ett tillfälligt pass på Arlanda så spärras ditt ordinarie pass automatiskt.”

Förhoppningsvis ska lagändringarna leda till minskad illegal handel med svenska pass vilket är behövligt eftersom de, tillsammans med franska pass, är de mest missbrukade i hela världen.

”Vidare behöver vår nuvarande utlänningslagstiftning ses över för att kunna åtala dem som hittat kryphålen. Det bästa sättet att smuggla in någon numera är genom att ge dem tillstånd att studera eller arbeta. Smugglarna startar firmor och utfärdar sedan intyg om att människorna de smugglar kan få jobb i Sverige.”

Eva fortsätter:

”För några år sedan var en stor advokatbyrå inblandad. De hjälpte smugglare att bilda svenska bolag och såg till att folk kom hit på falska arbetstillstånd. Bland annat fick kineser söka arbetstillstånd till höga befattningar med hög månadslön. Många av dem betalade bara för att finna att jobbet inte existerade när de väl kom hit. En del av dem fick sova på lager och jobba för slavlöner. En av dem berättade att han hade betalat en organisation för smugglingen, därefter fick han betala in skatt och sociala avgifter här för att det skulle se ut som han hade jobb. Totalt blev han lurad på nästan 500 000 kronor.”

Advokatbyrån i fråga uppmärksammades på det oetiska i förfarandet och verksamheten upphörde. Men det finns alltid nya människor som är kreativa när det gäller att tjäna pengar på människosmuggling.

”Enligt vår lagstiftning är det inte människosmuggling att göra på det viset, även om syftet är att mot betalning hjälpa folk som egentligen inte skulle få tillstånd att resa till Sverige. Lagen gör det möjligt att smuggla människor hit! I ett åtal nyligen, där man utfärdat massor av falska arbetstillstånd, hade åklagaren beslagtagit 13 miljoner kronor som kvarstad men blev tvungen lämna tillbaka dem för att handlingen inte betraktades som människosmuggling. Lagstiftningen måste ändras!” säger Eva.

Även när det gäller de försvunna barnen måste lagstiftningen ändras. Migrationsverket är ansvariga för de ensamkommande barn som placerats ut, men får inte låsa in dem. Så om ett barn avviker på egen hand eller blir hämtad av en vuxen, kan verket inte göra mer än att rapportera det till polisen, som alltså har minimala möjligheter att finna barnet.

Och så försvinner ännu ett barn i händerna på någon, vars syften vi inte känner till.

Länsstyrelsen arbetar mot människohandel

Patrik Cederlöf är nationell samordnare mot människohandel och prostitution vid Länsstyrelsen i Stockholm.

”Fyra tusen försvunna barn är en hög siffra och det kan finnas ännu fler som vi inte känner till. Förutom de registrerade vet vi att det kommer barn i familjekonstellationer där barnen inte reser med biologiska föräldrar och att det förekommer barnäktenskap. Det finns alltså många parametrar i det här – 2015 registrerades det 70 000 ensamkommande barn i Europa och 35 000 av dem kom till Sverige, en anmärkningsvärd situation som ställer höga krav på Sverige när det gäller hanteringen.

Men varför försvinner då så många barn?

”Hypotesen är att många av de ensamkommande inte har asylskäl”, säger Patrik Cederlöf. ”Det är viktigt för oss att försöka förstå när i processen de försvinner. Är det för att de får avslag på sin ansökan eller för att de är offer som ingår i en organiserad, kriminell verksamhet? Naturligtvis är det inte acceptabelt att vi inte har kontroll på barn som kommer till Sverige. Men vi kan inte låsa in barn för att vi är oroliga att de ska försvinna, socialtjänsten behöver mer på fötterna för att kunna omhänderta dem.”

Många av de ensamkommande barnen har flera identiteter. Eftersom EU-reglementet inte tillåter att man tar deras fingeravtryck, blir identifieringen svår. Barnet kan bli tilldelat boende i en kommun men avviker för att senare dyka upp i en annan kommun under nytt namn.

”Det pratas om att många barn försvinner frivilligt men jag tror knappast att det är barnets beslut att resa vidare, någon vuxen har ansvaret. Men många av barnen har levt ett liv där de fått klara sig själva, de är tuffa och har en annan förmåga än barn som kommer från tryggare förhållanden.”

Patrik Cederlöf fortsätter:

”Jag har i EU-sammanhang hårt ifrågasatt att barn kan resa genom samtliga medlemsstater utan att uppmärksammas. Men de kan naturligtvis ha blivit omhändertagna i ett annat land och avvikit. Jag tror dock att planeringen av deras resor handlar om människosmuggling eller människohandel. Det är otroligt svårt att komma åt och ur utredningsperspektiv krävs det att man har tillgång till en samarbetsvillig person som kan avslöja hur allt fungerar.”

Människosmugglingen har många olika syften.

”Det handlar inte bara om att få hit prostituerade utan också om organhandel, organiserat tiggeri och svart arbetskraft”, säger Patrik Cederlöf. ”Nu har vi sett de första domarna som gäller tiggeri där man haft minderåriga med sig som utnyttjats i tiggeriet. Och när det gäller exempelvis bärplockare från Bulgarien har det visat sig att barnen kanske inte utnyttjas, men att de inte får gå i skola eller leva under anständiga former.

Patrik Cederlöf är övertygad om att lösningen på problemet med försvunna och utnyttjade barn är tidiga insatser och ett tätt samarbete mellan olika myndigheter.

”Det är rörigt i världen och det kommer hit många människor som vi har ansvar att ta hand om. Det är ingen nyhet att det finns människor som gått under jorden för att de fått avslag på sin asylansökan. Det betyder också att det kan finnas helt oregistrerade barn som fötts i hemmet och naturligtvis är det oacceptabelt att vi har medborgare som officiellt inte existerar. Men vi kan inte kräva att polisen ensam ska bära hela den här bördan, det måste finnas ett bra samarbete mellan sjukvården, skolan och andra myndigheter och en central plats att samla informationen på.”

Patrik Cederlöf hävdar också att information, exempelvis till sexköpare, är en viktig del i förebyggande arbete.

Men tror du verkligen att sexköparna bryr sig om vad myndigheterna säger?

”Ja, till viss del. Många sexköpare känner inte till offrens bakgrund men kommer på bättre tankar när de får veta sanningen.”

Staten sitter inte med armarna i kors när det gäller att tackla de här problemen. Regeringen har gett Länsstyrelsen i uppdrag att undersöka hur man kan arbeta bättre och effektivare mot människohandel. Maria von Bredow vid Länsstyrelsens enhet för social utveckling är ansvarig för den rapport som ska lämnas in i mars 2018. Hon säger:

”Vi ska identifiera vilka riskgrupperna är, utsatta barns levnadsvillkor och belysa olika domar samt ärenden som kommit in till vår stödtelefon eller socialtjänsten. Den kunskap vi får ska användas till att förbättra stöd och skyddsmekanismer inom socialtjänsten och Migrationsverket, så att det fungerar bättre.”

Prostituerade blir kidnappade

Att många av de ankommande flyktingbarnen utnyttjas sexuellt på olika sätt, råder det knappast något tvivel om. Men den prostitution som bedrivs i Sverige är huvudsakligen en egen, kallt organiserad verksamhet.

Kajsa Wahlberg, kommissarie vid polisens nationella operativa avdelning, NOA, har bland annat i uppgift att rapportera till regeringen om domar som rör människohandel och därtill relaterad brottslighet, till exempel koppleri.

”När det gäller människohandel för sexuella ändamål fick vi förra året in 66 anmälningar rörande vuxna och 15 som rörde barn. Den övervägande majoriteten var kvinnor och flickor. Bara två personer dömdes för människohandel för sexuella ändamål under 2016 och det kan förstås verka lite, men man måste då förstå hur komplicerad en sådan utredning kan vara”, säger Kajsa.

Informationen som ligger till grund för en anmälan kan komma från många håll, bland annat Migrationsverket. Brottet kan ha begåtts i hemlandet, på väg till Sverige, här eller på samtliga dessa ställen. Men offret – flickan vet inte alltid vem förövaren är eller var övergreppet begicks.

”Vi inleder många gånger förundersökningen på lösa grunder och försöker utreda vilket brott som begåtts. Ibland slutar ett ärende med en helt annan brottsrubricering än den initiala, ibland med att vi inte lyckas få ihop tillräcklig bevisning för ett åtal.”

Kajsa Wahlberg fortsätter:

”Lagstiftningen om människohandel är komplex och det är många länkar som måste hänga ihop för att kunna bevisa brottet. Vi ser kanske fem – tio domar per år i fall där ärendet inledningsvis har handlat om människohandel, men att den inte kunnat bevisas utan man dömer för koppleri eller människorov istället. Samtidigt blir det kanske bara en handfull domar per år där man verkligen har kunnat bevisa just människohandel.”

För att någon ska kunna bli dömd för människohandel krävs till exempel att åklagaren kan påvisa ett exploateringssyfte, att syftet redan vid rekryteringen av flickan var att utnyttja henne för sexuella ändamål.

”Eftersom rekryteringen oftast sker i andra länder kan det bli svårt för oss att bevisa syftet med rekryteringen, likaså att människohandlarna eller hallickarna har tvingat, lurat eller vilselett kvinnan eller flickan. De har oftast ingen omvärldskunskap utan är lätta att skrämma till tystnad.”

Men det som börjar som ett människohandelsärende kan i enstaka fall leda till en dom för grövre brott.

”Vi hade nyligen ett ärende som förvandlades till människorov, eftersom förövarna hade fört bort en flicka rent fysiskt och låst in henne, vilket är mycket allvarligt. En liknande dom föll också 2015”, säger Kajsa Wahlberg.

Eftersom förutsättningarna för fällande dom ofta är att flickan berättar sin historia, är det till stor hjälp om polisen dessförinnan kunnat arbeta underrättelsestyrt, spanat, avlyssnat och på andra sätt dokumenterat vad som hänt.

”Vi är som mest framgångsrika när vi spanar innan ingripanden. Om vi först berättar vad vi vet, är det mycket lättare att få offren att berätta. Då känner de sig inte lika utsatta och utlämnade.”

Människosmuggling och prostitution går hand i hand

”Under de 13 år jag har arbetat med de här frågorna, har rekryteringen av prostituerade flickor till Sverige gått från att vara tämligen våldsam, till att bli mer sofistikerad.”

Kriminalinspektör Per Englund arbetar med utredningar gällande människohandel vid Underrättelseenheten, Polisens Nationella Avdelning, NOA. Han berättar att det finns olika tekniker för att locka fattiga flickor till att bli prostituerade i Sverige. En är att erbjuda välbetalda jobb, att flickan kan bli fotomodell eller få ett bra arbete på hotell eller restaurang.

När flickan väl är här, får hon snabbt helt andra besked och utsätts för olika hot tills hon går med på att prostituera sig.

”En annan är ’lover boy-tekniken’”, säger Per Englund. ”En man närmar sig flickan på exempelvis en dansrestaurang och syftet är att få henne att bli kär. När paret har dejtat ett tag föreslår mannen att de ska skaffa ett bättre liv i Sverige, där han har kontakter. När de väl kommer hit säger han att han har skulder och är hotad till livet, att hon måste hjälpa honom genom att sälja sin kropp, så att han inte blir mördad. Han kan ha flera ’flickvänner’ samtidigt, som han lurar på liknande sätt.”

Bästa väninnan blir hallick

Lover girl-tekniken är i stort densamma, men här är det en tjej eller kvinna som närmar sig en flicka i syfte att bli hennes allra bästa vän. Vännen/rekryteraren övertalar flickan att följa med till Sverige och en bättre framtid. Hon säger att de båda kan få drömjobb men när de kommer hit är det prostitution som gäller.

”I ett fall, där vi arbetade tillsammans med polisen på Nordirland, användes den här tekniken”, säger Per Englund. ”Offret dumpades på Heathrow i England där en organisation tog över och tvingade henne till prostitution. Om en tjej kommer till ett främmande land där hon inte känner någon, man tar ifrån henne hela hennes skyddsnät och dessutom hotar henne, då vågar hon inte göra motstånd. Om hon har egna barn i hemlandet så talar man om att man vet var de finns och hotar att göra dem illa. Om flickan då fortfarande vägrar att lyda så är fysiskt våld nästa steg.”

För ett antal år sedan kom de flesta flickorna till Sverige från Estland och de andra länderna i Baltikum.

Per Englund:

”De sattes i lägenheter här och tvingades omedelbart att ta emot kunder. En 17-årig flicka från Estland avslöjades med att ha undanhållit pengar från hallickarna. Tjejen, som var förståndshandikappad, fick omedelbart ’böter’ på 15 000 kronor. Hallickarna låste in henne och hotade henne med vad som skulle ske om hon inte betalade. Man visste att hon hade en pojkvän i Estland och även han hotades – om han inte hjälpte till att betala böterna så skulle han bli misshandlad.”

Flickorna tvingas betala ”skulder”

Numera ”rekryteras” de flesta flickorna från Rumänien och Nigeria, men många kommer också från Bulgarien och Ungern. De nigerianska flickorna, från 16 år och uppåt, får veta att de ska få en fin utbildning eller bli älskarinna åt en rik man. Redan i hemlandet sätts de i stor skuld för de kostnader som resan och annat medför.

”Genom riter vid ett altare får flickan svära på att betala tillbaka mellan 35 000 och 80 000 euro”, säger Per Englund. ”Man drar nytta av flickornas naturreligion Juju, en blandning av gammal naturreligion, kristendom och islam. Genom att genomgå riterna lovar flickan heligt att betala både för resan till Sverige och till ’madamen’ som har ’hjälpt’ henne.”

När den nigerianska flickan kommer till Sverige börjar helvetet. Ofta blir hon inlåst i en lägenhet och tvingas ta emot fem, sex kunder om dagen, sju dagar i veckan.

”Hon får knappast någon semester”, säger Per Englund ironiskt. ”Och oavsett hur mycket pengar hon får in, så ska hon först betala hälften i koppleriavgift. Därefter ska hon betala för mat, boende och kläder och den sista lilla delen av hennes pengar går åt till att betala av den stora skuld hon har sedan riten i hemlandet.”

Prostituerade blir hallickar i ett tragiskt ekorrhjul

Flickan kan alltså bli tvungen att prostituera sig i flera år innan skulden är betald. Vad händer sedan, när hon släpps fri?

”Det är tyvärr inte ovanligt att hon själv blir förövare, eftersom prostitutionsvärlden är den enda hon känner till. Hon åker till Nigeria och rekryterar, själv eller tillsammans med någon annan, unga tjejer och blir själv en ’madame’. Hjulet snurrar vidare, bara med nya människor på nya positioner.”

Hur ofta lyckas då polisen ta smugglare och människohandlare på bar gärning?

”Relativt ofta”, säger Per Englund. ”Prostitutionsgruppen griper sexköpare och ofta dyker hallicken upp i sammanhanget. Men sedan börjar svårigheterna. Om inte offret, de prostituerade flickan, vågar vittna om allt som hänt så blir det ofta så att bara hallicken och sexköparna döms. Om flickan däremot kan och vågar ge oss gott om uppgifter om hur allting gått till så kan vi spräcka en kedja av smugglare och handlare. Dessutom är det viktigt att vi får hjälp av polisen i ursprungslandet, vilket inte heller alltid är det lättaste.”

Ironiskt nog sätter både det svenska rättssystemet och polisens omorganisation käppar i hjulet när det gäller att få människosmugglare och -handlare dömda.

Per Englund:

”Människohandelsgrupperna hos oss slogs sönder när man omorganiserade polisverksamheten och det tar tid att bygga upp dem igen. Dessutom fungerar ju rättssystemet så att rätten ska tro på den misstänkte om inte åklagaren klarar att slå hål på hans historia bortom allt rimligt tvivel.”

Det sistnämnda är långt ifrån lätt. Flickorna har kommit till Sverige med en lögnaktig bild av hur allt fungerar. De har blivit skrämda med lögnen att prostitution kan ge dem många års fängelse och tillsammans med andra hot kan detta ofta skrämma dem till tystnad eller få dem att ta tillbaka uppgifter de redan lämnat. I så fall är åklagaren relativt chanslös.

Det här måste vara frustrerande för polisen.

”Naturligtvis”, säger Per Englund. ”Det är därför viktigt att ha en proaktiv utredning och gå på hårt med de uppgifter vi har. Men skillnaden mot exempelvis narkotikamål är enorm – där har man ett gods som kan beslagtas och analyseras. De offer vi förhör är flickor med problem och stor rädsla för att råka i klammeri med rättvisan. Därför tycker många av dem att det är bäst att hålla tyst.”

På frågan om några av de 4 000 försvunna asylbarnen kan vara inblandade i prostitution, svarar Per Englund:

”Hittills har vi inte stött på det. Däremot vet vi att en del av de unga som kommit hit utnyttjas av dem som erbjuder boende, speciellt till ankommande som vistas här illegalt utan att ha sökt asyl. De är lätta mål för någon som vill utnyttja dem. Dessutom finns det säkert barn eller ungdomar som har blivit rekryterade för prostitution redan i hemlandet, innan de kommer hit.”

Per Englund fortsätter:

”År 2015 kom 70 000 barn och ungdomar till Europa, varav 36 000 hamnade i Sverige, långt ifrån EU:s yttre gränser. Man kan ju fundera över hur en nio, tioåring tar sig hit genom hela Europa utan pengar, hjälp eller order från någon vuxen. Och på något sätt ska de ju betala för resan.”

Afghanska barn importerades för transit till Norge

 ”Jag är fullständigt övertygad om att flyktingbarn utnyttjas sexuellt och det är vår plikt att sätta stopp för det”, säger polisinspektör Ulrica Nylander som arbetar vid RÖK, gränspolisens rörliga övervakningskontrollgrupp i Västra Götaland.

”Redan under polisens ALMA-insats under den stora flyktingströmmen 2015, stod det klart för mig att flyktingbarn importerades för att utnyttjas.”

Ulrica och hennes kolleger stod på Göteborgs central för att möta tågen från Köpenhamn. De fångade snabbt in ett antal minderåriga och frågade dem vem de skulle träffa och vart de skulle ta vägen.

”Alla hade samma svar. De skulle träffa ’en farbror’”, säger Ulrica. ”Men ingen av dem kunde säga vad farbrorn hette eller var han bodde.”

Samtidigt lade hon märke till att ett antal vuxna afghanska män, som pratade norska, strök omkring och spanade efter barn.

Poliserna sökte upp männen och frågade vad de gjorde på centralen. Samtliga uppgav att de skulle hämta en brorson eller systerson, men på följdfrågan om vad barnet hette, vad systern eller brodern hette och var de bodde, kunde ingen lämna ett vettigt svar.

”Det där hände fyra, fem gånger medan jag jobbade där. Jag såg tydligt att männen hade full koll, att de spanade efter ett specifikt barn och det hände också att en man försökte ta ett barn och försvinna därifrån. Jag fick omedelbart en känsla av att barnen var beställningsvaror som skulle transporteras vidare till Norge för att utnyttjas där.”

Ulrica delgav cheferna för insatsen sina misstankar men fick inget gehör.

”Det var tydligen en het potatis som ingen ville prata om.”

Nästa problem bestod av frivillighetsorganisationer som ville ”rädda” flyktingbarn undan myndigheterna.

”Vårt jobb och ansvar som poliser var naturligtvis att ta hand om de små barnen och överlämna dem i Migrationsverkets förvar. Frivillighetsorganisationerna beskyllde oss för att vara rasister och förstod först inte att de kunde medverka till trafficking genom att gömma barnen och släppa dem fria, men till sist fick vi dem att förstå allvaret.”

Ulrica var nyligen på en konferens som handlade om sexhandel med asylsökande barn. Länsstyrelsen i Jönköping berättade att de snart skulle släppa en rapport med namnet ”Jag vill inte tystas längre – att se och möta killar och transpersoner med erfarenhet av sex mot ersättning”.

Av presentationen framgick att det är vanligt att pojkar på migrationsboenden säljer sina kroppar till andra killar för ett paket cigarretter.

”Det där nämnde bara i förbifarten och jag fick genast känslan av att frågan var för obehaglig för att diskuteras vidare”, säger Ulrica som inte nöjer sig med det utan har satt ihop ett långt dokument där hon frågar hur de här frågorna ska behandlas i fortsättningen. ”Det är ju skandal om prostitution får förekomma i lokaler som betalas av Migrationsverket.”

Till vardags arbetar Ulrica med övervakningskontroll. På grund av de öppna gränserna inom EU har Schengen beslutat om ”kompensatoriska åtgärder”, i det här fallet att polisen ska genomföra inre utlänningskontroller och bland annat kontroller på arbetsplatser.

”Vi arbetar också mot prostitution, främst då när det gäller prostituerade från icke EU-länder. Vi besöker bordeller – lägenheter som hyrs ut i andra hand via air bnb – flera gånger i veckan och misären där får mig att må dåligt. Vår hypotes är att om vi får bort varorna, i det här fallet flickorna, så försvinner också kunderna.”

För att kunna genomföra detta vill Ulrica att polisen använder lagstiftningen hårdare. Hon hänvisar till åttonde kapitlet, elfte paragrafen i Utlänningslagen:

En EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare får avvisas i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. ”Den har vi använt bland annat för att utvisa nazister som är EU-medborgare”, säger hon. ”Och kan det anses vara ordning och säkerhet att icke HIV-testade prostituerade arbetar här, att vi slår upp dörrarna för människohandlare och hallickar som kommer hit och utnyttjar flickor som dessutom kan sprida sjukdomar?” Hon tillägger: ”Ur ett feministiskt perspektiv kan det heller inte vara rätt att ett land som Sverige tillåter handel med kvinnor som hotas, misshandlas och tvingas sälja sina kroppar. Jag kommer att fortsätta kämpa för att det här stoppas med alla till buds stående medel.”

Barn sexutnyttjas på alla sätt

När det gäller övergrepp mot barn som dokumenteras, säger Anders Ahlqvist, kommissarie och verksamhetsspecialist vid polisens it-brottscentrum SC3 så här:

”Det finns en otrolig mängd dokumentation av sexuella övergrepp mot barn. Problemet är inte att hitta den utan att sortera materialet och angripa dem som sysslar med övergrepp, inte bara de som sprider bilder och filmer. Barnpornografibrott är ju knappast prioriterat i straffskalan, i normalfallet döms det bara till böter om brottet inte bedöms som grovt. Och med den press vi har på oss kan vi sällan bevisa att barn har blivit utnyttjade i såna sammanhang. Dessutom – hur konstigt det än kan låta – känns det inte rättssäkert att ge sig på dem som kopplar upp sig på nätet via Telia, medan pedofiler som använder Tele 2 eller Bahnhof ska komma undan, eftersom de operatörerna vägrar lagra den information vi behöver för att leda ärenden till åtal. Därför ser vi också att alltfler yrkeskriminella väljer Tele 2 eller Bahnhof och jag efterfrågar en lagändring där.”

Den nya, snabba tekniken har medfört att pedofiler som för 15 år sedan bara kunde sprida sekundlånga videosnuttar, nu kan distribuera hela långfilmer utan problem.

”Det är alltså knappast någon positiv utveckling”, säger Anders Ahlqvist ironiskt.

Ahlqvist och hans kolleger får sin information huvudsakligen på tre sätt.

”Det första och största är ett internationellt utbyte med bland annat NCMEC, en amerikansk organisation där polismyndigheter och företag samarbetar mot sexuella övergrepp mot barn. I våras gav de oss 2 000 tips på fyra månader, om svenskar som sysslade med spridning av barnpornografi. Så vi har ingen brist på arbete. Det gäller att sovra bort dem som av ren och skär nyfikenhet eller dumhet laddat ner bilder och filmer, för att istället koncentrera oss på dem som utför själva övergreppen.”

Naturligtvis skulle det ta orimligt lång tid att granska 2 000 fall manuellt. Därför använder it-poliserna olika program och taktiska modeller som hjälper dem att effektivisera arbetet.

Ett annat sätt för poliserna att få information, är att någon begår fysiska övergrepp och att man i samband med utredningen hittar dokumentation i en dator eller telefon.

”Det tredje är att vi går igenom alla datorer och mobiltelefoner som beslagtagits i olika ärenden. Och i 20 procent av dem hittar vi bilder och filmer som dokumenterar övergrepp på barn”, säger Anders Ahlqvist.

Bland de 20 procenten återfinns både systematiska utbytare, fildelningsnätverk och – mindre intelligenta amatörer.

”Det finns bland annat så kallade hubar med barnporr, dit du kan ansluta dig och hämta material”, säger Anders Ahlqvist. ”Saken är bara att den som hämtar måste uppge sin ip-adress och med hjälp av programvaror kan vi sedan leta efter klassat material. I våras provade vi tekniken tre dagar i rad och identifierade över 2 000 svenska ip-adresser dit man hämtat barnpornografi.”

Tyvärr slutade väldigt få av dessa ärenden i kompletta förundersökningar och domar.

”När det gäller de 2 000 NCMEC-ärendena inleddes förundersökning i 37 fall. Men vi kunde inte spåra ip-adresserna eftersom de låg hos internetoperatörer som vägrar att spara dem.”

Det svenska material poliserna hittar består av dokumentation av egna övergrepp mot barn, utförda av amatörer, människor som inte kan hålla sig från att sprida det vidare. Det mer professionellt producerade materialet kommer huvudsakligen från östländerna, sydostasien och USA.

”Det förövarna tjänar pengar på är att erbjuda exempelvis en våldtäkt mot barn, som direktsänds via webcam. Vi har ett aktuellt fall där en svensk man beställde en våldtäkt och betalade 50 dollar för att få se den. Det ska bli intressant att se vad åtalet resulterar i.”

Bland offren ser Anders Ahlqvist och hans kolleger alltifrån våldtagna spädbarn till misshandlade och utnyttjade barn och tonåringar. Våldet blir grövre och offren allt yngre.

”Det stämmer bra med den psykologiska profil man ofta pratar om när det gäller människor som konsumerar stora mängder porr”, säger Anders Ahlqvist. ”De behöver hela tiden mer och värre grejor för att få den kick de måste ha.”

Polisens it-brottscentrum har alltså hittills inte sett något svenskt material, där det är tydligt att asylsökande barn förekommer.

”Däremot har jag som många andra funderat en hel del. Jag tror inte att barnen finns kvar i Sverige. De är för många och vårt nät borde vara så finmaskigt att vi hittar några av dem. Men det förvånar mig att man inte lägger ner mer jobb på att spåra dem. 4 000 är 4 000 för många.”

Fotnot: Författaren har flera gånger försökt få en kommentar av migrationsministern men inte fått något svar.

 

 

 

Nyligen föreslog två av mina tidigare kursdeltagare sina kurskamrater att de tillsammans skulle åka bort och skriva en helg.

En utmärkt idé, tycker jag.

Med anledning av detta vill jag delge er en fundering som åter blivit aktuell när jag nu sitter i Florida sedan en tid tillbaka:

Miljöombytets påverkan på idéverksamheten.

Jag har aldrig i hela mitt liv rest bort tillsammans med någon för att skriva (förutom undantaget, den gång då jag och min snabbskrivande kollega Bengt lastade mat, sprit, cigarretter, papper och skrivmaskiner i bilen, körde till Blekinge, låste in oss i mitt hus och skrev ”Cindy” – en hel novelltidning – på 72 timmar, förstås).

För mig är skrivandet en ensam syssla och jag skulle nog inte kunna fokusera på det tillräckligt om det satt andra trevliga människor i samma rum eller ens hus. Alltför många anledningar att sluta skriva för att umgås över en bit mat eller ett glas vin. Minsta motståndets lag. Inte bra för mig.

Däremot har det slagit mig, att jag så fort jag reser bort får fler idéer än någonsin. Titlar som kan vara bra att ha till kommande böcker, enstaka meningar eller dialoger, idéer till noveller eller hela böcker.

Jag har kanske berättat om den gång jag reste till Cypern för att skriva klart en novell som jag inte fick ordning på hemma.

Jag landade på ön, fick ett rum på ett familjehotell där rödbrända föräldrar försökte hålla ordning på skrikande barn i poolen medan jag slet i ångest för att skriva klart novellen som snart skulle publiceras i en antologi.

Det gick inte.

I desperation tog jag en taxi till huvudstaden Nicosia för att promenera. Där i baksätet på taxin, poppade plötsligt en ny idé medan vi körde genom olivlundar och över rödbränd jord!

Jag hade inget papper, ingen penna (vilken idiot jag var!), ansträngde mig för att hålla storylinen i huvudet. När vi kom fram till Nicosia bad jag chauffören köra till en kontorsvaruaffär där block och pennor genast inhandlades.

På vägen tillbaka till Agia Napa antecknade jag oavbrutet och när jag kom till hotellrummet skrev jag från nio på kvällen till fem på morgonen.

Resultatet blev att den gamla novellen skrotades och den helt nya publicerades i antologin.

Otaliga gånger har jag fått idéer när jag promenerat i en utländsk stad eller suttit på en uteservering, betraktat människorna omkring mig och tjuvlyssnat. Men naturligtvis behöver resorna inte gå till Rio de Janeiro, New York eller Rom.

Att bara komma hemifrån räcker oftast.

Ni som deltagit i någon av mina skrivarkurser – i Sverige eller utomlands – vet själva hur ni känner det i den sköna bubbla som uppstår där.

Ingen post. Inga räkningar. Ingen matlagning. Inga hundpromenader. Ingen läxhjälp. Ingen påstridig granne. Inga sjuka barn. Ingen husrenovering. Ingen tvätt.

Bara gå in i bubblan.

Tänka.

Fantisera.

Njuta.

Smittas av kreativiteten och skrivglädjen runt omkring.

För någon månad sedan kom jag till ett Florida med ovanligt dåligt väder. Därför har jag tillbringat desto mer tid inomhus, hemma och i min favoritbokhandel där notan som vanligt blev alldeles för dyr och där inköpen kommer att resultera i en fet överviktsnota på flygplatsen.

Men vad gör det? Det jag släpar hem är kilovis av njutning. Fackböcker och skönlitteratur. Tidningar om författande och skrivande.

Böcker med värdelöst vetande (I love it!).

Och något som inte väger tungt men är värt massor:

Idéer. Många nya idéer.

Om du frågar mig så kan jag inte ärligt svara på var de kommer ifrån. Kanske en kombination av läsande, händelser, människor jag möter, miljöer.

Jag är bara tacksam för att de kommer.

I en ström de aldrig skulle ha kommit hemma.

 

 

Nyårstankar, 31 december 2017:

Kära vän, bekant, läsare eller lyssnare.

Det här är mitt sätt att önska dig ett riktigt hälsosamt, fint, vackert och på alla sätt givande år 2018.

Nedan har jag samlat några tankar denna nyårsafton 2017. De är ett resultat av en ödmjuk tacksamhet som det har tagit många år att komma fram till.

Jag hoppas att du vill läsa och fundera över mina ord:

Dags igen.

Snart börjar ett nytt år. En champagnekork smäller, raketer för tiotusentals kronor bränner över himlen och lyser upp den. Några äter hummer och skålar i lycka, hundar gömmer sig under soffor, ensamma stirrar in i en vägg och hemlösa kurar ihop sig i en gränd.

Lycka. Olycka. Rättvisa. Orättvisa. Styrka. Svaghet.

Livets Lotteri.

Ett nytt år. Vad betyder det?

Jag tittar tillbaka på 2017 och börjar, vid 60 års ålder, förstå att det för min del inte handlar om hummer, raketer och champagne. Utan om att lära, respektera och försöka dra nytta av den lärdom jag fick under året som gick.

Jag ska inte plåga dig med allt jag lärde mig. Ty mycket av det jag såg, läste om, hörde om och upplevde bestod av byråkrati, dumheter, idioter, girighet och ren flathet. Deprimerande.

Låt mig istället prata om det positiva jag lärde mig och ska försöka ta med mig i fortsättningen (och ibland kan även negativa erfarenheter vara positiva för en själv, när det gäller att hantera verkligheten i fortsättningen).

En del av det jag lärde mig var nyttiga upprepningar, påminnelser. Annat var nyheter. Utan inbördes ordning var det bland annat:

*att djur ger oss en ovillkorad kärlek som människors kärlek inte kommer i närheten av, att vi ska behandla djuren därefter. Stort tack med mycket kärlek därför också till Lisbeth, Maud, Gunilla och Anna som tagit hand om vår älskade Sigge när vi inte kunnat själva.

*att jag inte är bättre än vad jag var i går och måste kämpa varje dag.

*att något är allvarligt fel när Svenska Kyrkan börjar kalla Jesus för ”hen”.

*att alltför många vänner återigen dog alldeles för tidigt. Att man därför bör säga det man har att säga till dem medan de lever.

*att livet är oförklarligt, ibland alldeles för kort och att jag därför ska försöka ta vara på den tid jag har.

*att det ändå finns hopp.

*att nya vänner som dykt upp mycket sent i livet har visat sig mycket mer värdefulla än gamla bekanta. Stort tack till bland andra Kenneth, Vivi, Niclas, Marko, Iselin, Älgen, Johan J och många fler, ingen glömd. Tusen tack för att ni finns och för vad ni har gjort för mig! I love you!

*att en mycket gammal, mycket noggrann doktor kan vara värd mer än alla vårdcentraler. Tack, Jan.

*att en samling värdelösa politiker skrämmande snabbt kan riva ner delar av ett fint land som tagit hundratals, tusentals år av slit att bygga upp.

*att alltför många av mina polisvänner nu ger upp och går hem, tyvärr.

*att den svenska sjukvården kanske krackelerar på grund av politisk idioti (som att stänga förlossningsavdelningar) men att de som fortfarande jobbar inom sjukvården är hjältinnor och hjältar.

*att alla som sliter inom sjukvården, polisen, väkteriet, räddningstjänsten, brandkåren är de största hjältinnor och hjältar vi har och att de – när jag blir diktator – kommer att få både medaljer och de löner de är värda.

*att mitt favoritord som skulle rädda hela världen – ”Respekt” – tyvärr inte blev verklighet 2017 heller.

*att man i Sverige klarar sig fint utan straff efter vidriga gruppvåldtäkter, medan andra straffas hårt för skitbrott.

*att kaffe fortfarande äger i min värld.

*att svenska politiker borde självgranska sig och inta en ödmjukare inställning mot omvärlden. Nej, vi är inte bäst.

*att jag får sätta drömmen om fred på jorden på hold men hoppas att världens galna män kan sansa sig så mycket att klotet får finnas ett år till. Förbjud kärnvapen.

*att jag, som vet hur det är att ligga förlamad eller döende på intensiven, ska vara tacksam för varje gång jag kan gå in i duschen eller på toaletten utan hjälp. Och aldrig glömma dem som hjälpte mig när jag inte kunde.

*att en ensam, tyst stund i solen är värd oerhört mycket. Vi stressar för mycket och tänker efter för lite.

*att gräs och blommor fortsätter växa genom asfalt och betong, i alla betydelser.

*att jag ska vara tacksam för att jag får jobba med det jag älskar mest, att berätta historier för människor som vill läsa eller lyssna.

Var snäll mot dig själv. Ta vara på dina nära. Krama djuren. Var glad för det lilla. Vårda dina drömmar och kämpa för dem. Och gör för säkerhets skull som min litteräre hjälte Jack Reacher alltid säger:

Hope for the best, plan for the worst.

Jag önskar dig ett underbart 2018!

/Dag

 

 

 

 

Till dig som gillar krim och samtidigt har ett stort sinne för humor, vill jag ge lite skön julläsning.

Det här är ett utdrag ur min dokumentärbok ”Brott i Sverige”. Läs och le:

DEN OLYCKLIGE RÅNAREN

1998

 

Norrmannen var desperat och

behövde pengar. Att råna posten

i Lycksele tycktes som en utmärkt

idé – tills precis allting gick fel …

Klockan var exakt 09.33 den 15 juli 1998 när postkassörskan Kerstin Ahlenius tittade upp och blev förvånad.

Kerstin hade arbetat på posten i Lycksele i 28 år, men det som nu skulle komma att ske hade hon aldrig upplevt förr.

Några minuter tidigare hade kunden Elvy Sehlin kommit till kassan för att ta ut 2 500 kronor. Kerstin Ahlenius hade då upptäckt att hon hade för lite pengar i kassan, och gått till huvudkassan och hämtat 20 000 kronor i femhundralappar.

När Kerstin kom tillbaka till sin kassa la hon i ögonvrån märke till en man som kom in genom dörren. Hon reagerade direkt på att han var ”utklädd” och sa senare till polisen att han ”såg i princip ut som en rånare”.

Mannen var lång, smal och ”ranglig”, enligt Kerstin. Han bar stora, bruna solglasögon och hade en blå snusnäsduk knuten runt huvudet så att den täckte munnen och näsan. Hon uppfattade också att han med ena handen dolde något under sin jacka.

Kerstin stirrade på honom.

Och plötsligt drog han fram en svart pistol.

Dåliga tider

Roger Nordeng var nervös.

Under de senaste fem åren hade han haft dålig ekonomi och det senaste året hade på flera sätt varit riktigt dåligt.

Den 26-årige norrmannen från Mo i Rana hade bott i Sverige i två och ett halvt år. Först hade han jobbat på en hotellanläggning i Tärnaby. När han fick sluta där hade han och flickvännen tillfälligt flyttat till Oslo där han under några månader hade försörjt sig på tillfälliga jobb som servitör och bartender.

När Roger fick erbjudande om ett fast jobb som servitör på ett hotell i Enköping, bestämde han och flickvännen sig för att flytta tillbaka till Sverige.

Men förhållandet var allt annat än bra och under de senaste sex månaderna hade det bara blivit sämre, tills paret bröt upp.

Detta hade tagit Nordeng hårt. Han hade återvänt till Mo i Rana där han under en period bott hos sin mormor och försökt försörja sig som försäljare på ett oljeföretag.

Ekonomin var fortfarande inte bra. Roger hade en kontokreditskuld i banken på 18 000 kronor. Ett studielån på 100 000 kronor hängde som ett svart moln över honom. Dessutom hade han i början av juni köpt en Ford Sierra för 55 000 kronor av en kamrat, lovat fixa ett banklån och betala för bilen.

Men så hade det inte blivit.

Nu hade ångesten tagit ett hårt grepp kring honom. Han var bjuden på ett bröllop den 11 juli men kände att han inte orkade gå dit. Han klarade inte av att möta en massa människor och ville inte svara på vännernas frågor om hur han mådde.

Roger bestämde sig. Fredagen den 10 juli packade han sin bil full med både sommar- och vinterkläder och styrde mot Sverige. Av en ren tillfällighet valde han att stanna i Lycksele. Han hade en gång kort besökt sjukhuset där, men visste annars ingenting om stan.

När han kom fram tog han en kopp kaffe på ett fik och snackade lite med några tjejer han träffade där. Efter en snabb titt i plånboken förstod norrmannen att han skulle få övernatta i bilen.

Han ägde 100 kronor i kontanter.

Bedrövad körde han ut bilen utanför stan, parkerade sex kilometer ifrån Hotell Lappland och la sig att sova.

Kanske var det ren tur att ingen polisbil passerade hans parkering den natten.

”Det var mer vanligt att folk sov i sina bilar förr, när de hade det sämre ställt”, säger polisinspektör Lars-Arne Abrahamsson, som på den tiden tjänstgjorde i Lycksele. ”Framförallt sommartid när det var varmt ute. När jag jobbade i yttre tjänst var det inte ovanligt att vi stötte på låsta bilar där folk hade hängt kläder för rutorna. Numera är det inte lika vanligt, men visst händer det. Och att sova i sin egen bil är ju inte brottsligt.”

Mat och vila hägrar

Kanske var det solen som väckte Roger i hans bil nästa morgon.

Yrvaken och hungrig satte han sig upp och letade fram lite mat som han tagit med sig från Norge.

Han funderade.

Plånboken var lika tunn som kvällen innan, men kanske skulle situationen kunna lösa sig på något sätt. Nordeng startade bilen och körde in till Lycksele. Han promenerade planlöst omkring och tittade i skyltfönster, innan han på nytt parkerade bilen utanför stan och tillbringade resten av dagen med att sitta och läsa.

När det blev söndag morgon hade Roger inte ätit på ett dygn. Han längtade efter en dusch och tanken på att få byta bilens baksäte mot en skön säng var oerhört frestande.

Roger startade bilen och körde den dryga halvmilen till Hotell Lappland, där han bad om ett rum.

När personalen ville ha betalt förklarade Nordeng att han inte hade några pengar, men att det skulle lösa sig. Han skulle kontakta sin familj som skulle sätta in pengar på hans konto. Det hade de gjort förr och det kunde man lita på.

Folket på hotellet köpte Rogers förklaring och godkände att han skulle betala för sig på måndagen. Han fick nyckeln till rum 403.

Enligt vad Nordeng senare skulle berätta för polisen, var det för att visa sin goda vilja som han på måndagen ställde sig vid hotellets receptionsdisk och i sin kalender skrev så att alla kunde se:

Posten Lycksele 09.15.

Denna anteckning skulle dock få rakt motsatt effekt när Roger så småningom hamnade i Lycksele Tingsrätt.

Under måndagen besökte han en bilhandel men stannade för övrigt mest på hotellrummet. Han hade förklarat för personalen i receptionen att pengarna ännu inte kommit in på hans konto och mötts av förståelse. Han skulle få uppskov till nästa dag klockan 13.00 med att betala.

Sonderar terrängen

Det blev tisdag och Roger mådde inte ett dugg bättre. Bortsett från alla andra problem var han nu skyldig 1 007 kronor på hotellet och han hade ingen idé om hur han skulle ta sig ur knipan.

Eller hade han det, sedan länge? Anteckningarna i hans kalender skulle senare tyda på det.

Nordeng lämnade hotellet, körde in till Lycksele och promenerade omkring. Enligt egen utsago såg han i ett skyltfönster bilder från en studentbal och stannade upp för att se om han kände igen de flickor han pratat med på fiket, när han kom till Lycksele.

Sedan gick han vidare, tittade i skyltfönstren till Åhléns och en sportaffär. Vidare höll han sig i området vid Nordbanken, posten, Domusvaruhuset mittemot posten och en blomsteraffär som låg nära posten. Han skulle senare påstå att detta var en ren tillfällighet, medan vittnet, städerskan Julia Jonsson, sett hans nervösa beteende och menade att han verkade ha stått där för att ”hålla koll”.

Så småningom körde Roger tillbaka till hotellet och kände paniken växa. Hans tidsfrist höll på att gå ut och några pengar hade han fortfarande inte.

För att inte väcka misstänksamhet hos personalen, lämnade han sin väska med ägodelar kvar på rummet, när han smög sig ut, startade bilen och körde iväg.

Nordeng var helt på det klara med att han skulle få tillbringa ännu en natt i bilens baksäte.

Men det var ju trots allt sommar.

”Helt klart mådde han inte bra”, säger Lars-Arne Abrahamsson. ”Nordeng hade checkat in på hotellet under eget namn, lämnat sitt personnummer och registreringsnumret till sin egen bil. Han visste att han låg illa till att åka fast för bedrägeri om han inte betalade räkningen. Han var tvungen att hitta en lösning för att få fram pengar. Men själv är jag ganska övertygad om att han planerat rånet långt tidigare – det här var en beräknande kille.”

Ett misslyckat rån

När Kerstin Ahlenius såg att den maskerade mannen riktade det svarta vapnet mot henne, fylldes hon omedelbart av blandade känslor.

Å ena sidan var hon nästan säker på att det var en leksakspistol av plast han höll i handen.

Å andra sidan var hon livrädd för att hon kunde ha fel, och att rånaren skulle skjuta.

Mannen kom nu närmare den plats där Elvy Sehlin stod vid Kerstins kassa. Han viftade med pistolen mot Kerstin och sa:

”Det är ett rån, det här.”

Kerstin hade fortfarande svårt att ta mannen på allvar. Trots att hon var rädd frågade hon om det var ”på skoj”?

Mannen svarade:

”Nej, det är ett rån. Öppna lådan och hit med pengarna!”

Även Elvy Sehlin hade blicken fixerad vid den svarta pistolen. Mannen viftade med den igen och sa:

”Jag skjuter, jag skjuter!”

Sehlin drog sig långsamt mot utgången. Hon hann notera att mannen var spensligt byggd, cirka 180 centimeter lång, klädd i en blå poplinjacka och med en keps nerdragen över huvudet.

När hon väl kom ut på gatan sprang Elvy Sehlin.

Raka vägen till polisstationen.

 

Kerstin Ahlenius väntade på det skott som aldrig kom.

Och plötsligt förstod hon intuitivt att det heller inte skulle komma. Att det var en leksakspistol som mannen höll i.

Hittills hade han inte upptäckt att hon faktiskt stod med en rejäl sedelbunt i sin vänstra hand. Istället hade han flera gånger krävs att hon skulle öppna luckan till det kassafack där hon normalt sett förvarade pengar.

Och där det nu inte fanns några.

Glasluckan mellan henne och mannen var delvis öppen. Nu tog han ett snabbt steg framåt, fick ett grepp om hennes högra underarm och försökte dra henne till sig.

Fortfarande utan att märka att hon höll 20 000 kronor i handen.

Efteråt kunde Kerstin minnas att hon aldrig sagt rakt ut att rånaren inte skulle få några pengar, men att hon tydligt visat det.  Det gjorde ont när han drog i henne så att hon pressades mot disken, och hon kämpade för att komma ur hans grepp så att hon skulle kunna komma åt larmknappen.

Bättre fly …

Roger Nordeng insåg plötsligt att inte heller denna dag var en av de bättre i hans liv. Kvinnan på andra sidan disken kämpade hårt emot och verkade inte vara rädd för den pistol han höll i handen.

Bättre fly än illa fäkta.

Snabbt släppte han henne, snurrade runt och skyndade mot utgången.

Kerstin, som hittills varken kunnat eller vågat larma på grund av rädsla för att mannen skulle skjuta, tryckte nu på knappen. Samtidigt ropade hon till sina kolleger att hon hade blivit utsatt för rånförsök och att de skulle ringa polisen.

I postfackslokalen mellan gatan och kassalokalen såg nu Jan Andersson hur den märkligt maskerade mannen som nyss stått vid en kassa, rusade mot utgången. Rånaren passerade på bara två meters håll och Jan hann lägga märke till vilken färg det var på de hårslingor som hängde ner under kepsen. När mannen förstod att Andersson stirrade på honom försökte han dra upp snusnäsduken ända till näsroten. Den andra handen höll han i jackfickan som om han dolde något där, vilket fick Jan att bli rädd.

För en sekund övervägde Andersson att kasta sig över mannen, men kanske var det rånarens dolda hand som hejdade honom. Istället följde han efter mannen ut på gatan och tittade efter honom när han sprang Storgatan i sydlig riktning och över på den västra sidan av gatan.

När rånaren kom i höjd med Lyckselebostäders kontor drog han ner snusnäsduken från ansiktet, innan han skyndade vidare. Jan kunde se mannen springa över en parkeringsplats och in i parken vid Djupskolavan, där han försvann ur sikte.

Nu kom en postanställd ut på den trappa där Andersson stod. Jan frågade honom om det verkligen hade varit ett rån, och tjänstemannen svarade ja. Jan hämtade omedelbart sin bil och körde längs Storgatan för att se om han kunde upptäcka rånaren. Därefter plockade han upp posttjänstemannen och tillsammans åkte de runt och spanade en stund.

Men rånaren var borta.

Det var mitt i sommaren och på polisstationen i Lycksele hade man delat upp semestrarna mellan sig. Lars-Arne Abrahamsson var chef för ett utredningsturlag, men under sommaren fick han ha dubbla roller och också vikariera som närpolischef. Nu bestod hela polisstyrkan av honom själv, Christer Ekbäck, Tore Holmlund och Lage Dahlberg.

”Jag var på väg till receptionen när Lage kom till mig och sa att vi hade ett pågående postrån i lilla Lycksele. Jag undrade om det var ett skämt så jag var tvungen att fråga honom – vi hade aldrig haft ett bank- eller postrån i Lyckseles historia! Men jag såg på Lages ansiktsuttryck att det var sant, och var tvungen att tänka snabbt. Hur skulle vi hantera situationen med så lite personal?”

Lage var upptagen och Lars-Arne insåg att bara han själv och Christer Ekbäck hade möjlighet att rycka ut omedelbart.

”Då kom nästa fråga – skulle vi springa eller ta bilen? Märkligt nog hade det nog gått snabbare att springa, men vi visste ju inte vad som skulle hända när vi kom fram, det kunde ju bli en jakt. Så vi ringde till posten och bad chefen där möta oss utanför, på baksidan. Sedan tog vi en radiobil och sneddade över kommungården.”

När poliserna kom fram möttes de av en skärrad postchef som kunde bekräfta att posten varit utsatt för ett rånförsök, och att rånaren försvunnit bara någon minut tidigare.

Poliserna visste inte riktigt vad de skulle göra. De hade inget vettigt signalement på rånaren, inte heller visste de om han hade flytt springande eller i bil.

Lars-Arne Abrahamsson skrattar vid minnet.

”Vi var själva skärrade och uppjagade. När postchefen frågade mig om han skulle stänga kontoret och sätta upp en skylt, svarade jag först att det inte var nödvändigt – jag var så inne i mina egna funderingar. Sedan insåg jag allvaret i situationen och föreslog att han skulle stänga omedelbart.”

 Nervös och olycklig

Bara 15 minuter efter rånet satt Leopold Oddvall vid sitt skrivbord på Arbetsförmedlingen med en telefonlur i handen. I andra änden hade han en journalist som ringde från Radio Skellefteå.

Oddvall hade fullt upp. Han var ensam på Arbetsförmedlingen och bortsett från journalisten kom det en hel del folk som ville prata arbete med honom.

När dörren slogs upp och norrmannen kom in pratade Leopold fortfarande i telefon. Under de sju, åtta minuter samtalet pågick noterade han att mannen verkade rejält stressad och uppjagad. Han vandrade otåligt fram och tillbaka och såg sig nervöst omkring.

När Oddvall lagt på luren gick mannen rakt på sak. Han undrade var socialkontoret i Lycksele låg. Kunde Leopold möjligen ge honom en vägbeskrivning?

Det kunde den vänlige tjänstemannen. Han hämtade en telefonkatalog, slog upp en karta och visade hur norrmannen skulle gå.

Därefter försvann mannen lika snabbt som han kommit.

Sammanbrottet nära

Roger Nordeng kände paniken växa inom sig. Rånet som skulle ha löst många av hans problem, hade misslyckats fullständigt. Han var trött, olycklig och pank – vem skulle kunna hjälpa honom nu?

Socialen, förstås!

Marie Wikström hade snart avslutat sin treåriga socionomutbildning. Hon hade under sitt yrkesverksamma liv arbetat med människor både inom vården och på Försäkringskassan. Nu var hon sommarvikarie på Socialkontoret i Lycksele och satt ensam i receptionen när en mycket olycklig man plötsligt dök upp framför henne.

När Marie frågade vad mannen ville trodde hon att han skulle bryta ihop framför henne. Han var rödögd av gråt, tog sig för ansiktet, hade svårt att få fram orden, tuggade och svalde och tårar trängde fram i hans ögon.

Marie lyckades snabbt förstå att mannens problem inte bara var av ekonomisk art. Han upprepade hela tiden att han måste få hjälp, att han måste få ”prata med någon.”

När handläggaren Lars-Åke Hermansson fick samtalet från Marie i receptionen förstod han att det var bråttom. Han gick dit, hämtade den förtvivlade och till synes mycket förvirrade mannen och tog med honom till sitt rum.

Nu forsade orden ur Roger.  Medan han höll händerna för ansiktet och grät förklarade han att det inte fanns någon lösning på hans problem. Han hade problem med flickvännen, kamraterna och arbetet, en obetald hotellskuld och ekonomiskt trassel i största allmänhet.

Lars-Åke Hermansson arbetar i dag på Arbetsförmedlingen i Lycksele. Han skrattar gott när han drar sig till minnes vad som hände den där sommaronsdagen för många år sedan.

”Jag fick ju först höra att han gått fel på vägen till oss, och hamnat på Arbetsförmedlingen. När han nu satt framför mig kom det en lång och tårdrypande historia om hur all världens elände hade drabbat honom. Allt var förfärligt och hemskt och till råga på allt hade det slutat med en obetald hotellskuld.”

Det var varken första eller sista gången Lars-Åke skulle lyssna på något liknande. Efter sina år på socialkontoret i Lycksele var han luttrad och visste vad årstiden brukade föra med sig.

”Varje sommar var det likadant – vi fick in udda typer och vinddrivna farkoster som hade råkat illa ut, tappat börsen och inte kunde ta sig hem. I de lägena gällde det att vara rationell och så att säga hjälpa dem ut ur stan så fort som möjligt. Det var väl så jag tänkte i det här fallet också, att jag skulle hjälpa killen att komma hem till Norge.”

Men Lars-Åke                   Hermansson, en vänlig och förstående själ, förstod också att han inte skulle kunna hjälpa mannen i det skick han nu befann sig.

Roger måste få träffa en psykolog först. Lars-Åke bokade tid åt Nordeng klockan 15.00 samma dag och ville sedan visa honom vägen till Lycksele lasarett.

Nordeng tyckte att det var en bra idé. Men han var hungrig, han hade ingenstans att sova, inga cigarretter och dessutom var bensinen i hans bil slut.

Allt det där skulle man nog kunna lösa, försäkrade Hermansson. En sak i taget, bara.

Till att börja med bad han socialens kanslist att skriva ut en check på 147 kronor, som skulle täcka Rogers akuta behov av cigarretter och bensin. Sedan gällde det att skaffa en sängplats, och naturligtvis skulle det bli på Duvan.

Snöpligt slut

Lars-Åke skjutsade Roger till Duvan, ett vandrarhem med restaurang som drivs av frikyrkor i Lycksele, där de bokade ett rum.

Därefter var det dags att åka till Posten, där rekvisitionen skulle lösas in!

I bilen noterade Hermansson att mannen blev alltmer nervös och orolig. Socialtjänstemannen kunde ju inte veta, att Posten var den sista platsen på jorden norrmannen ville åka till just nu!

”Han var väldigt stirrig i bilen”, säger Lars-Åke Hermansson, ”men jag tänkte inte mer på det just då. Jag hade ju ingen aning om varför han var rädd för att åka till Posten.”

Medan Lars-Åke styrde tjänstebilen genom Lycksele pratade Roger vidare. Han grät inte längre men var fortfarande nedstämd. När de kom fram tänkte Hermansson parkera precis utanför Posten men Nordeng bad honom ställa bilen längre bort och pekade istället på en parkeringsplats vid Kommunalhuset en bit ifrån Posten.

Hermansson ryckte på axlarna. Det fanns i och för sig inte särskilt många människor på platsen, men närheten till Systembolaget och Domus gjorde ju att det kunde komma att passera många, och kanske var Nordeng i alldeles för dåligt skick för att klara att se människor.

Denna teori kunde tyckas bekräftad när Roger kom med nästa önskemål. Han förklarade stammande att han var i så dåligt psykiskt skick att han inte orkade med människor. Han led av fobi mot folksamlingar och framförallt orkade han inte stå i kö. Han var rädd att han skulle börja gråta inne på Posten. Kunde Lars-Åke möjligen vara så vänlig att gå in och hämta pengarna åt honom?

Det kunde den förstående Hermansson.

Medan Roger nervöst väntade i bilen försvann socialtjänstemannen, bara för att komma tillbaka en kort stund senare med ett negativt besked.

Posten var stängd på grund av rån!

                   ”När jag kom tillbaka till bilen ramlade pusselbitarna på plats”, berättar Lars-Åke Hermansson. ”Alla små tecken hos honom blev plötsligt till en klar bild och jag tänkte: Här sitter rånaren, det är han som har gjort det!”

                   Men Hermansson, något chockad över sin plötsliga upptäckt, lyckades hålla masken och tänkte snabbt ut en plan. Samtidigt lyckades han spela medlidsam när han informerade norrmannen om att Posten var stängd.

”Vilken otur vi har, hördu”, sa han men tillade: ”Vi ska i alla fall se till att du får lite mat så länge. Vi åker till Duvan.”

”Det där var förstås en ren manöver från min sida”, säger Lars-Åke Hermansson. ”Jag kunde ju inte gärna säga till honom att jag förstod att han var rånaren, och att vi skulle åka till polisen.”

Roger var fortfarande nedstämd, men han protesterade inte alls mot att gå in på restaurangen trots att det var mycket folk därinne.

Tydligen hade hans fobi mot folksamlingar blåst bort på några minuter.

Medan Nordeng glatt tuggade i sig gratismaten, förklarade socialtjänstemannen att han skulle köpa cigarretter till Roger och ordna fler pengarekvisitioner. Han lämnade bordet, smög sig ut och drog upp mobilen.

Samtalet gick till polisen.

När posten hade stängt tog Lars-Arne och hans kollega med Kerstin Ahlenius för att hålla ett förhör med henne. Under tiden fick Lars-Arne veta att Lars-Åke Hermansson hade ringt från Duvan och berättat om den mystiske man han försökte hjälpa och som möjligen skulle kunna vara rånaren själv.

Lars-Arne Abrahamsson:

”Jag tog direkt ett beslut om att killen skulle hämtas in till förhör. Att han skulle vara rånaren lät förstås för bra för att vara sant, men hans uppträdande var tillräckligt konstigt för att vi i varje fall skulle vilja prata med honom.”

Lyckseles enda polispatrull utgjordes den dagen av Lage Dahlberg och Leif Nilsson, som fick i uppdrag att åka till Duvan och hämta den märklige norrmannen, som än en gång fick konstatera att lyckan inte stått honom bi.

”De hämtade honom kl 11.20 och han följde med helt utan någon som helst dramatik”, berättar Lars-Arne Abrahamsson. ”Han var aldrig motsträvig på något sätt, förmodligen var han redan då övertygad om att han skulle klara sig undan.”

”De var snabba och kom medan han fortfarande satt och åt”, minns Lars-Åke Hermansson. ”Alltihop hade gått ganska fort och jag var aldrig rädd. Roger var inte på något sätt aggressiv eller hotfull. Jag fick för mig att hela hans rånförsök trots allt hade varit ett resultat av en plötslig ingivelse och att han var en ganska förvirrad man.”

Senare, när Lars-Åke fick veta att Roger hade hotat postkassörskan med en leksakspistol som polisen inte hade hittat, fick han en idé.

”Mitt emot socialkontoret låg en kyrkomur med massor av hål och skrevor. Jag trodde att han kanske hade stoppat in pistolen där någonstans, så jag berättade det för polisen och tog faktiskt en liten tur själv för att leta. Men varken jag eller polisen hittade den. Det ligger ju också en liten insjö i parken borta vid OK/Q8 och kanske hade han slängt den där under sin flykt.”

 Klantighet utan motstycke

Lycksele är, med sina 8 000 invånare inte alltför stort och ord färdas fort. Vid det här laget visste polisen redan att en norrman smitit från räkningen på Hotell Lappland. Medan Lage Dahlberg inledde det första förhöret med norrmannen bara 20 minuter efter att man gripit honom, satt kollegan Christer Ekbäck och la ihop två och två. Han körde bort till Hotell Lappland, fick veta att Nordeng hade lämnat kvar en väska där och tog den snabbt i beslag.

När väskan en stund senare tömdes på stationen och poliserna kunde läsa anteckningarna i Roger Nordengs kalender, visste de inte om de skulle skratta eller gråta. Förutom noteringen ”Posten Lycksele 09.15”, hittade man vid bläddrandet en hel del andra anteckningar som Nordeng skulle få mycket svårt att förklara i tingsrätten:

”Gör alla oss menniskor til tok och galna. I slutendan är endast en väg kvar att bryta en lag. För att själv kunde se att själv ha roligt att själv börja om. Jag tror jag är redo. På måndag. Vi ser.”

På nästa sida i kalendern kunde utredarna storögda läsa:

”Ranet

         Joggesko

         Genser

         Jakke

         Lue

         Hansker

         V Bag

         Lekepistol”

och därunder:

”300 000:- = ca 150 000:- till meg = ok. Sett bilen en bra plass ikke langt fra Posten”

Det såg inte bra ut för Roger.

Och värre skulle det bli.

”Jag blev förstås exalterad när allt blev solklart”, säger Lars-Arne Abrahamsson. ”Jag ringde direkt till åklagaren Inga-Lis Adervall och hon anhöll norrmannen klockan 11.52. Nu kunde vi lugna ner oss och koncentrera oss på förhören.”

Postkassörskan Kerstin Ahlenius hade förhörts bara en halvtimme efter rånet och hade då kunnat lämna ett bra signalement på gärningsmannen. Det hade också kunden Elvy Sehlin, städerskan Julia Jonsson och Jan Andersson som hade stått i postfackslokalen.

När polisen visiterade norrmannen hittade de ett par solglasögon som enligt vittnena stämde mycket bra överens med dem som rånaren haft.

Men vissa viktiga delar fattades. Var fanns pistolen som han hade använt vid rånförsöket? Var den äkta, eller en leksak? Snusnäsduken och kepsen skulle också behövas som bevismaterial.

”På grund av att han lämnat sitt bilnummer på hotellet och att han bett Lars-Åke Hermansson om bensinpengar, visste vi ju att han hade en bil stående någonstans”, säger Lars-Arne Abrahamsson. ”Vi förstod ju också att han borde ha ställt bilen relativt nära posten. Tack och lov är Lycksele inte så stort, så när vi gav oss ut och letade hittade vi hans Ford Sierra på stan. Vi tog den till polisstationen där Thore och Lage gjorde husrannsakan i den.”

Under en hög med kläder i framsätet hittade poliserna en snusnäsduk. Längre bak i bilen låg en keps. Det skulle inte ta vittnena många minuter att berätta, att det var exakt dessa plagg rånaren haft på sig inne på Posten.

Lars-Arne Abrahamsson skrattar:

”Jag kommer aldrig att glömma det här. Varken jag eller mina kolleger hade någonsin tidigare upplevt en så klantig gärningsman. När det hände skrattade vi väl inte, såg inte det roliga i det utan var bara glada för varje litet bevis vi kunde lägga till handlingarna. Vi visste att vi hade honom och att det fanns alltför många indicier för att han skulle kunna snacka bort det hela. Anteckningarna i kalendern tydde på att han hade tänkt råna Posten redan på måndagen. Men av någon anledning fick han väl kalla fötter, fixade det inte helt enkelt, utan var tvungen att ta sig mod och vänta till onsdagen.”

Nekade in i det sista

Genom sin klantighet med anteckningarna, snusnäsduken och kepsen, hade Roger Nordeng hade likaväl kunnat lämna ett skriftligt godkännande.

Tvärtom skulle han komma att neka sig igenom både förhören och Tingsrätten.

Icke desto mindre blev utredningen en av de snabbaste i Lyckselepolisens historia.

”Att vi fick till ett anhållande bara två och en halv timme efter brottet visar att vi hade ett flyt som inte var av denna världen. Jag vill verkligen tacka Lars-Åke Hermansson för att han reagerade som han gjorde. Om han inte hade kontaktat oss i det tidiga skedet hade Roger kunnat sticka och det hade i efterhand blivit oerhört svårt för oss att bevisa att det var just han som hade försökt råna posten. Förmodligen hade fallet blivit olöst.”

Vittnesförhören klarades av på bara några dagar och vid det laget var Roger också så bunden till brottet av det man hittat i hans väska och bil, att kammaråklagare Inga-Lis Adervall-Åström kände att hon hade bra på fötterna för sitt åtal.

Men norrmannen nekade hårdnackat. Enligt honom fanns det förklaringar till allt.

Till att börja med hade han verkligen inte haft för avsikt att lura hotellet på notan. Tvärtom skulle han ha kontaktat sin familj för att få dem att sätta in pengar på hans konto.

Det hade bara inte blivit så.

När det gällde rånet stod han på sig.

Han var oskyldig.

Trots skulder på över 170 000 kronor tyckte han inte att ekonomin var något problem. Hans familj hade alltid hjälpt honom med pengar och det skulle de säkert ha gjort den här gången också.

Beträffande snusnäsduken så trodde han säkert att han haft mellan tio och tjugo sådana med sig från Norge. Han brukade alltid ha en framför ansiktet när han åkte slalom eller skoter. Att det nu bara låg en i bilen, gömd under kläder i framsätet, tyckte han var förvånande.

De besvärande anteckningarna i kalendern kunde han också förklara. ”Posten Lycksele 09.15” hade han ju skrivit för att hotellpersonalen skulle ta honom på allvar, när han sa att han skulle hämta ut pengar.

På tisdagen, när han lämnat hotellet, hade han varit så deprimerad att han funderat på att ta livet av sig. Anteckningen om att han skulle ”bryta en lag” hade syftat på just självmord. Under kvällen hade han dock bestämt sig för att reda upp sitt liv. På onsdagen hade han därför kört till socialen, förklarat sin situation och bett att få tala med en psykolog.

En del av anteckningarna bestod av två påbörjade dikter ”som aldrig varit avsedda att förstås av andra läsare.” Noteringarna om rånet hade han gjort i norska Mo i Rana flera månader tidigare. Han hade lekt med tankarna på hur man skulle kunna gå tillväga vid ett rån, men han hade inte haft några som helst planer på att råna i verkligheten.

I hans kalender stod det också skrivet ”300 000:- = ca 150 000:- till meg = ok”. Här menade Roger att han funderat över vad som skulle hända om han vann på Triss. Om han fick 25 000 kronor i månaden i 25 år, skulle han på ett år få 300 000 kronor och därmed kunna betala av sina skulder på 150 000.

Varför han skrivit ”sett bilen på en bra plass inte langt fra Posten”, kunde Nordeng inte förklara. Han berättade däremot att han ofta fantiserade om både pengar och resor, och gjorde noteringar om detta i sin dagbok. På något ställe skulle han ha skrivit vad han skulle ha gjort med två eller tio miljoner kronor och att han bland annat skulle ha köpt en bil för 1 500 000 och en båt för en miljon kronor. Enligt vad han skrivit skulle en chaufför hämta bilen åt honom i Tyskland och en kapten skulle hämta båten. Alltihop var bara en fråga om dagdrömmar och fantasier.

Lars-Arne Abrahamsson:

”Jag var hela tiden säker på att vi hade rätt person, alla indicier stämde. Så egentligen handlade det här bara om att han fick säga precis vad han ville. Jag fick tidigt uppfattningen att han var väldigt förslagen och en skådespelare god klass. Han visste ju att han hade utfört rånförsöket men trots det pallade han sitta häktad, neka och hitta på saker som om han trodde på dem själv, dag efter dag. Men hans undanflykter höll förstås inte. Snarare verkade det som om han hade planerat alltihop oerhört noggrant och långt i förväg. Att han skulle springa till Arbetsförmedlingen och Socialkontoret efter ett misslyckat rån var väl tänkt som något slags alibi. Och jag undrar om han verkligen hade gått dit ifall rånet hade lyckats och han hade fått de 300 000 kronor han hoppats på?”.

Tragiska konsekvenser

När det i etermedia rapporteras om rån hör vi alltför ofta att ”ingen skadades”, vilket i högsta grad är en sanning med modifikation.

Även om ingen i den rånade personalen kommer till fysisk, skada, bär många av dem med sig minnet som ett livslångt trauma. Det kan räcka med att någon ropar eller smäller för hårt i en dörr, för att filmen från rånet ska spelas upp på näthinnan igen.

Efterverkningarna hade drabbat Kerstin Ahlenius redan långt innan Roger Nordeng hade börjat förklara sina anteckningar.

Direkt efter rånet, när hon tryckt på larmet, hade hon brutit ihop av spänningen och pressen. Dagen efter hade Kerstin dessutom haft ont i sidan efter att rånaren hade slitit tag i henne och dragit henne mot disken.

Ahlenius hade först tänkt att hon skulle fortsätta jobba som vanligt efter rånet, men det hade hon inte klarat av. Hon hade blivit ledsen, trött, deprimerad och fått sömnsvårigheter. Dessutom hade hennes barn blivit oroliga för vad som skulle kunna hända mamman om hon fortsatte jobba.

”Rånförsöket tog Kerstin riktigt hårt, men efter sjukskrivningen fortsatte hon ändå att arbeta som postkassörska”, säger Lars-Arne Abrahamsson. ”Jag tror att folk underskattar hur illa ett rånoffer mår efteråt. Här i Lycksele hade vi ett fall där personalen i en närbutik blev rånade och utsatta för kraftigt våld av rånarna. Jag undrar om de någonsin blir människor igen? Och Kerstin är ett bra exempel på hur hårt det kan ta även om det inte är våld med i bilden. I hennes fall kom chocken och känslorna när hon i efterhand började fundera över att hon inte lämnade ut pengarna, vad som kunde ha hänt om pistolen varit riktig och han hade skjutit.”

Lars-Arne berättar att många brottsoffer också känner sig personligt kränkta, även om det står klart att gärningsmännen inte varit ute efter dem, utan efter pengar eller materiella ting:

”Mina svärföräldrar hade inbrott i sin villa och mådde väldigt illa av att någon varit inne i deras hem, bland deras personliga ägodelar. Och nu senast hade en av mina kolleger inbrott i sitt hus. Trots att han är polis och har stor erfarenhet av hur andra reagerat vid inbrott, tycker han att det är djupt obehagligt och känner sig kränkt.”

 Ingen trovärdighet

Kammaråklagare Inga-Lis Adervall Åströms stämningsansökan mot Roger Nordeng lämnades in bara en vecka efter rånet och endast tolv dagar senare kunde Lycksele Tingsrätt meddela sin dom:

Genom att ha smitit från hotellräkningen hade norrmannen gjort sig skyldig till bedrägligt beteende. Och trots hans nekande kunde rätten konstatera att det var ställt utom rimligt tvivel, att det var han som hade utfört rånförsöket mot Posten.

Rätten skrev:

”Roger Nordeng har vidare dagen före rånförsöket, den 14 juli 1998, blivit sedd då han stått utanför posten under en längre tid. Det förhållandet att Roger Nordeng efter det att posten utsatts för ett rånförsök inte velat att Lars-Åke Hermansson parkerade bilen utanför posten är svårförklarligt om det inte förhållit sig så att det varit Roger Nordeng som försökt råna posten och nu fruktade att bli identifierad…Vad slutligen gäller Roger Nordengs anteckningar om ett rån ter det sig emellertid mycket besvärande för Roger Nordeng att anteckningarna upptager att bilen skall ställas inte långt från posten, det vill säga att det är ett rån mot just ett postkontor som avses. Sammantaget finner rätten att det genom den av åklagaren förebringade bevisningen har ställts utom rimligt tvivel att det varit Roger Nordeng som försökt råna posten. Roger Nordeng skall sålunda fällas till ansvar för försök till rån.”

Straffet blev fängelse i ett år och sex månader och förpassades till Ersbodaanstalten i Umeå.

Vidare dömdes Roger att betala 1 007 kronor i skadestånd till hotell Lappland.

Kerstin Ahlenius hade krävt att Roger skulle betala ett skadestånd på 25 000 kronor för kränkning, och vidare ersätta henne med 1 600 kronor för förlorad arbetsinkomst.

Rätten gick inte helt på hennes linje, när man tagit hänsyn till Brottsoffermyndighetens praxis. Kerstin fick nöja sig med 10 000 kronor för kränkningen.

Lars-Arne Abrahamsson och hans kolleger kunde lägga fallet till handlingarna. Om det inte hade varit för att postkassörskan Kerstin mådde dåligt, hade det hela kunnat arkiveras som en rolig norgehistoria.

Men hur var det då – var Roger Nordeng en trasig, vilsen, olycklig själ.

Eller var han en av Norges bästa skådespelare?

Lars-Arne Abrahamsson skrattar:

”Både och, skulle jag vilja säga, en märklig kombination. Visst var han en olycklig stackare som inte alls mådde bra. Men jag är ändå fortfarande övertygad om att rånförsöket inte var någon spontan handling, utan att han skulle förverkligade en dröm han hade haft länge, om det stora rånet. Och – hans uppträdande under förhören visar med all tydlighet att han hade en skådespelartalang som han hade kunnat förvalta bättre!”

Kanske har Lars-Arne rätt. Kanske inte.

Svaret får vi förmodligen aldrig.

Bara Roger Nordeng vet.