Farväl är ofta sorgliga och det är inte bättre den här gången.

Av utrymmes- och omorganisationsskäl är jag tvungen att göra mig av med den vackra och underbara ”kungatron” som varit i min ägo i många år. Tronen, som kommer från ett slott nära Ösmo, är 185 centimeter hög och i mycket gott skick.

Hör av dig snabbt om du är intresserad, genom att maila mig på dag@ohrlund.se

Jag är definitivt ingen säljare, men under mitt brokiga liv har jag ändå fått genomgå en och annan utbildning i marknadsföring och försäljning. En av de viktigaste sakerna, har jag fått lära mig, är att hitta och bearbeta rätt målgrupp.

Därför blir jag alltid lika förvånad när jag får förslag som verkligen inte borde riktas mot mig. Och i dag slogs ännu ett rekord.

Från den tyska firman HÖCKER POLYTECHNIK i staden Hilter får jag ett brev med en färgbild av en man som sägs vara Johan Nilsson med adress i skånska Tomelilla. Brevet lyder:

”God dag damer och herrar. Med vår nya försäljningsdel i Tomelilla vill vi nu intensifiera vårat framgångsrika och mångåriga arbete i Skandinavien, och du som Kund får en direkt kontakt till oss. Johan Nilsson är er personliga kontaktperson i frågor som Spånutsug, Dammutsug, Shredders, Filter och Fläktanläggningar, Brikettpressar, Transportband. Johan Nilsson har mångårig internationel erfarenhet i försäljning och projektering av komplexa utsug och transport anläggningar. Om ni har en förfrågan kan ni ringa eller skicka E-post till Johan, eller använda er skicka tillbaka ett fax meddelande. Vi är glada för att kunna hjälpa er i ert arbete.”

Skrivet just precis så. Med felstavningar, särskrivningar och annat elände.

På baksidan av brevet kan jag kryssa i om jag vill boka ett möte för att få en kostnadsfri inspektion av mitt utsugssystem.

Nu hör det ju till saken att jag arbetat med media i hela mitt liv och – även om jag skulle kunna gissa – inte kan ett dugg om spånutsug eller brikettpressar. Det har av naturliga skäl inte heller känts prioriterat att skaffa kunskaper i dessa ämnen.

Medan jag lägger brevet till min samling av märkliga saker, kan jag inte låta bli att fundera över a) varifrån HÖCKER POLYTECHNIK köpt min adress och b) varför inte den nye förträfflige representanten Johan Nilsson fått skriva brevet, istället för att den tyske försäljningschefen Diethard Beutel förmodligen misshandlat Google Translate.

Dagens andra försändelse glädjer mig betydligt mer: En iransk polisbil – Mercedes 190 med friktionsmotor och feldimensionerade däck – i plast, till min samling. Tillverkad av Dorj Toy i Teheran, minsann. Tack Nilo Rezai – du räddade min dag! ;o)

Bara en liten påminnelse, för dig som är skrivintresserad men kanske har missat förra årets nyhet:

Nu finns tidningen Skriva, laddad med allt för dig som bara drömmer, skriver för byrålådan eller är övertygad om att du bär på Den Stora Romanen.

Tidningen, gjord av två ambitiösa Göteborgsjournalister, är hårt packad med tips, skrivarskolor, författarporträtt, krönikor och bildreportage. Missa inte! Ta en titt på www.tidningenskriva.se.

Undertecknad medverkar som reporter, fotograf och – regelbunden krönikör från och med nummer 2, som ligger ute nu.

Spring till kiosken.

Just åter efter en längre tids vistelse i det stora landet reflekterar jag över en hel del intryck.

Ger Obama alla obegränsad kredit för att få sitta kvar?

Det ”kreditkort” jag fick av min gode vän – den store skämtaren Kevin – strax efter ankomsten, är naturligtvis ett skämt. Kortet ger intryck av att Obama skänker bort pengar till alla, att man kan handla vad man vill på det och att skulden läggs till USA:s redan hysteriskt stora utlandsskuld. Jag testar kortet på ett tjugotal restauranger och i affärer. På alla ställen utom fyra tror mottagaren på budskapet trots att kortet inte fungerar i läsaren och att den ryska hammaren och skäran finns som glänsande symbol på kortets framsida.

Landet är till stora delar i ekonomisk kris och naturligtvis ska Barack Obama ha skulden för det. Att han tog över en hel kontinent i brant utförsbacke har många glömt, andra är inte sena att slå mynt av situationen. I t-shirtbutikerna flinar George Bushs ansikte mot mig från två tröjor. På den ena står det Do you miss me yet? och på den andra Excuse me for screwing up the country and thank you for blaming the black guy.

I min stad sitter sydstatsrötterna så starkt i jord och asfalt att väldigt många inte tycker sig behöva säga the black guy utan rätt och slätt nöjer sig med the nigger. Att han inte står högt i kurs tycks inte ha så mycket med ekonomin att göra utan rätt och slätt med hudfärgen.

Plötsligt känns det inte så stor skillnad mellan 1912 och 2012.

En och annan orkar höja blicken och inse att det kanske finns andra faktorer som påverkar den ekonomiska krisen, än presidentens hudfärg. Min advokat Bob som för övrigt är bekymrad över det mesta, påpekar att korruptionen förmodligen är USA:s största problem. Som exempel nämner han att Haley Barbour – en gång hoppfull presidentkandidat som nyligen avgått från posten som guvernör i Missisippi – strax före sin avgång gav över 200 dömda kriminella amnesti (bland annat fyra mördare och en man som satt inne för grovt väpnat rån). Amnestin, som orsakat folkstorm, innebär att de 200 släpps ur fängelset och kan leva som om deras brott aldrig utförts. De får åter rösta – och köpa vapen. Barbours efterföljare, den nye guvernören Phil Bryant har lovat att genast ändra på reglerna när det gäller amnesti.

Advokat Bob. Alltid bekymrad över något.

Advokaten säger det inte rakt ut, men när jag frågar om anledningen till amnestin är mutor, rycker han bara på axlarna och säger:

”Varför släpper man annars 200 fångar fria under sin sista dag vid ämbetet?”

Några egenföretagare jag pratar med är övertygade om att USA snart jobbar sig ur krisen, detta trots att flera billtillverkare stänger sina fabriker och att stora kedjor som K-Mart och Sears annonserat att de lägger ner 1 100 butiker vilket kommer att göra ytterligare hundratusentals amerikaner arbetslösa.

En mäklare är mindre bekymrad. Nu finns det bara drygt åtta miljoner lediga hus kvar till salu, sedan de som bodde där inte klarat räkningarna och fått smyga iväg i nattens mörker. Åtta miljoner hur är inte mycket och innan året är slut kommer de att vara sålda. Byggandet kommer igång, bankerna lånar ut pengar och hjulen snurrar igen.

Vi får se.

Ovanlig syn: Icke bekymrade medborgare, tillika glada Harleyfantaster.

Desto fler är upprörda över det de som vanligt ser som ett hot mot hela USA:

Invandringen. Inte minst den illegala.

Det är dessa fuckin´ spics som har förstört och förstör landet, belastar socialhjälpen och orsakar ökade skatter. Att USA sedan många år tillbaka delar ut 50 000 green cards om året i ett obegripligt lotteri, talar ingen om. Inte heller att stora delar av landet omedelbart skulle sluta fungera om alla mexikaner, puertoricaner, kubaner och colombianer plötsligt stannade hemma från jobbet en dag. Ingen sophätmning, ingen gräsklippning, inga hamburgare på McDonalds, inga …

Ytterst ovanlig syn: Ung, vit amerikan som vill jobba för minimilönen – $ 7:50 i timmen…

”Press one for Spanish … ” är en av meningarna som håller avskyn mot invandrarna vid liv. De spansktalande är nu en så stor del av befolkningen att många banker och företag ändrat sina automatiska telefonsystem. Man ska inte längre trycka ett för engelska och två för spanska, utan tvärtom. Och detta retar gallfeber på folk så till den milda grad att de säger upp abonnemang och byter bank enbart av denna anledning.

Några få har slutat reta sig på de hispaniska immigranterna och fokuserar istället på muslimerna som det nya hotet. Allt är naturligtvis Obamas fel – han är själv muslim, med största säkerhet hemligt släkt med Usama bin Ladin och han vräker in muslimer över gränserna så att de så småningom ska kunna ta över makten i landet.

Fan tro´t.

Själv ser jag betydligt större bekymmer i det amerikanska samhället. Det börjar bli lögn i helvete att hitta helt vanliga donuts i speceributikerna. Det finns smaksatta och glaserade och chokladöverdragna och …

Vem fan vill äta de här?

Men inga helt vanliga donuts, den njutning som helst intas tillsammans med iskall Grade A Milk.

DET är ett växande problem att hålla ögonen på.

Gud bevare Amerika.

Han är förvånansvärt öppenhjärtig, för att inte kalla det oförsiktig, den gamle mannen.

Jag känner honom inte, har bara kommit för att fråga om jag får köpa hans bil.

Jag har varit i hans hus i mindre än tio minuter när han drar upp plånboken och stolt visar ett medlemskort i The National Rifle Association, en sammanslutning av huvudsakligen vita män som hellre skulle dö än ge upp den urgamla amerikanska rätten att bära vapen. Sedan kommer ännu ett medlemskort, i en organisation som får Sverigedemokraterna att likna en bunt förvirrade vänsterungdomar.

Plötsligt säger han:

”This country is going down the drain. Especially with the nigger we have for president now. Believe me, niggers should be shot for price money.”

Niggers. Inte afroamerikaner eller svarta eller ….

Sedan kommer en lång utläggning. Den handlar till stora delar om niggers men också om mexicans och other fuckin´ spics som har förstört landet, ätit ur den amerikanska själen och lever på socialbidrag.

När jag försiktigt påpekar att USA, åtminstone de södra delarna, förmodligen skulle avstanna helt om alla mexikaner och kubaner vägrade gå till sina (mestadels svarta) jobb en dag, fnyser han föraktfullt.

”Det där är en skröna. Våra amerikanska ungdomar behöver jobben som svartskallarna har tagit ifrån dem”.

En sanning med modifikation. De flesta jag talar med – både republikaner och demokrater – är överens om att amerikanska ungdomar inte har lust att bära kartonger, plocka apelsiner, städa toaletter eller klippa gräsmattor. Framförallt inte att jobba på McDonalds för den absoluta minimilönen – sju dollar och femtio cent i timmen.

Han fortsätter:

”De förstår inte hur starka vi är, hur många vi är i det här landet som har tröttnat. Jag är frivillig i US Coast Guard, främst för att hindra svartingarna att komma in sjövägen från Kuba och allt vad det nu heter. Och jag kan berätta för dig, att vi skjuter inte upp all ammunition de ger oss – vi tar hem den och vi smugglar undan ett och annat vapen. I Coast Guard skjuter vi .50 caliber och den svider. Tro mig, vi är en grupp med tillräckligt stor arsenal för att gå i krig. Och när det är dags kommer vi inte – som presidentniggern tror – att rikta vapnen mot våra egna. Nej, vi kommer att rensa bland dem som inte behövs – patrasket som har förstört vårt land!”

Han fortsätter. Frågar mig om vi har niggers eller mexicans i Sverige. Själv har han aldrig varit utanför USA och ser egentligen ingen anledning att åka heller, även om han tillägger att det kanske kunde vara nice att se en del av Europa.

Avslutningsvis säger han tankfullt:

”Du vet, vi som verkligen älskar landet kallar oss patrioter och vi är många. Förmodligen slutar det med en revolution, vi blir helt enkelt tvungna att ta tillbaka landet med våld. De som styr i dag är niggers, maffia och advokater – lika illa alltihop. Vi behöver en ändring nu, ett skifte. Och – vi kommer att se till att det händer.”

Jag lämnar hans hus, utan ny bil, med en kall kåre längs ryggen.

Galning? Ja.

Ensam? Inte alls. Den gamle är i gott sällskap. Och när han talar om förändring menar han inte presidentkampanjen 2012.

God bless America.

– Har du ätit på Golden Corral någon gång? undrar Kevin.

– Nä, svarar jag.

– Vi borde gå, säger han. They give good value for money.

Kevin brukar ha fingret i jorden och koll på det mesta.

Jag kör norrut på sydvästra Floridas livsnerv, I 75, tar av vid Colonial, letar efter WalMart som riktmärke och parkerar. Vi ses på parkeringen, hela gänget går in och betalar drygt elva dollar per skalle, sedan Kevin tummat på samvetet och förklarat för servitrisen vilka som är pensionärer och vilka som är barn.

Buffén är stor och inget saknas. Här finns alla sorters grönsaker och sallader. Kyckling, kalkon, barbeque ribs och new york sirloin. Pasta och potatis i alla former. Friterad fisk och räkor. Ett dessertbord som rymmer alltifrån glass och tårtor till färsk frukt, bär och kakor.

Ät så mycket du orkar. Value for money.

Doppa färska jordgubbar i varm, flytande choklad – a treat!

Han brukar ha fingret i jorden, Kevin, och så även delvis denna gång. Maten är alldeles utmärkt och utbudet lämnar ingenting att önska. Men sedan, då – vem tänkte ut det här? Belysningen är fruktansvärd, stolarna hårda, tallrikarna av plast och inredningen verkar hämtad från Sovjet 1974.

Men – USA 2012. Who cares – value for money is what counts.

Servitrisen heter Amanda, är 42 år, berättar att hennes man vägrar jobba och att det därför vore extra önskvärt om vi ger henne lite dricks utöver den vanliga. Och så berättar hon upprört om den senaste kunden:

– Alltså, i vanliga fall kan jag leva med de tyska turisterna, men den här killen var för mycket! Jag upptäckte honom vid tretiden på eftermiddagen när jag gått på mitt pass, kollade hans nota och såg att det inte var mitt namn som stod på den, utan tjejen som gått av före mig. Gubben hade tre pocketböcker liggande på bordet och han måste ha läst ut två av dem redan. Jag frågade hur länge han suttit och han svarade att han varit där sedan elva på förmiddagen. Jag sa till honom att han inte kunde göra så men han hänvisade till att han hade betalt och att Golden Corral utlovar all you can eat. Vet ni vad – den skithögen gick häirfrån för en halvtimme sedan! Då hade han varit här i nio timmar, ätit frukost, lunch och middag för tolv dollar. Och gissa hur mycket jag fick i dricks? Ingenting. Fuck Germans! Men – ni grabbar är inte från Tyskland, eller hur? Ha en trevlig kväll, allihopa.

(Tysk) kostnadseffektivitet, sydvästra Florida, januari 2012.

Plötsligt drar kylan in över sydvästra Florida. En envis sol får termometern att visa 15 grader mitt på dagen men under natten har det varit nollgradigt och flera växter har dött trots att folk täckt över dem kvällen innan.

Ändå är det ingenting jämfört med året innan. Vintern var den kallaste i Florida på 111 år. Tomaterna frös, apelsinerna frös och de fattiga mexikaner som är så beroende av skördarna och plockarjobben, grät förtvivlat när de tänkte på försörjningen.

Min vän Barry, detektiv på mordkommissionen i stan, ringde en morgon, upprörd och förvirrad.

– Du som kan det här, det är något hårt, vitt skit på min vindruta! Vad ska jag göra?

Jag förklarade för Barry, som är född och uppvuxen i Florida, vad frost är för något. Väl medveten om att han aldrig i sitt liv sett en isskrapa och än mindre hade någon i bilen, gav jag honom rådet att sätta på fläkten i tio minuter och sedan skrapa rutan med ett av sina kreditkort – en teknik som uppenbarligen fungerade.

Genom fönstret ser jag att mannen som sköter poolen har kommit. För ovanlighetens skull är han klädd i skor, strumpor, långbyxor och tjock fleecetröja istället för de shorts och den t-shirt som brukar vara hans uniform. Sakta rör han håven genom vattnet, plockar upp de få strån som letat sig ner under ytan.

– Du vet hur det är, säger han medan han öppnar en dunk med kemikalier. Ni får inte bada förrän tidigast två timmar efter att jag hällt i det här.

Jag nickar, går in, sätter på en ny kanna kaffe och rotar i garderoben efter en fleece.

För på hyllorna i affärerna finns det inte många kvar nu.

Och badandet får nog vänta.

Jag är fascinerad av nördar, oavsett om de samlar på motorsågar, kryper i skogen efter märkliga fåglar, kan rabbla tidtabeller utantill eller smygspanar på flygplan vid inflygningen till Arlanda. Jag har mött människor som ägnar all sin tid och energi åt lax, modellflygplan, krympta indianhuvuden, LP-skivor, skogsmaskiner, parasailing, bergsbestigning, ångmaskiner, könshårstofsar, frimärken, duvor, snöskotrar, squaredans och byxor med tofsar på.

Gemensamt för dem alla är att de har verkat lyckligare än resten av de människor jag känner. Kanske är nördighet mänsklighetens räddning. Den som samlar fjärilar orkar inte hata. Den som smeker sin senaste motorsåg är en lycklig varelse. Han som ser en ny flygplansmodell landa i motljus på Arlanda lever i eufori.

Här i USA:s sydligaste del åker jag varje vecka på bilträffar på jakt efter något unikt att skriva om och fotografera, för de svenska biltidningarna. Och i veckan som gick stötte jag på ett fenomen jag inte mött tidigare:

Mercurymania.

Tom Archambault lider av den på sitt sätt. 2004 köpte han en helt ny Mercury, körde hem den till garaget och demonterade den i molekyler. Eoner och ytterligare 90 000 dollar senare rullade han ut den snabbaste Mercury USA någonsin sett:

I dag, många år senare, kan han inte ens få de 40 000 dollar han begär för bilen. Men Tom tröstar sig med att han byggde en fyradörrars sedan med 725 hästar under huven och fick testa den på stripen åtminstone en gång.

– Hjälp mig att sälja den till Europa, vädjar han. När jag inte äger den längre vill jag inte se den här i stan!

Richard Pogact har attackerat sin Mercurymania ur en annan vinkel. Hans blåviolettskimrande monster är en 50:a som fått taket choppat och originalmotorn ersatt med alla bilbyggares favorit – en Cheva 350 och i det här fallet med tre förgasare. En Camaroflipfront, skivbromsar och nymodigheter som styr- och bromsservo gör skönheten komplett och lätt körbar.

På onsdagarna samlas dessa herrar – och många fler – för att äta flottiga hamburgare på Fosters Grille och skryta lite lagom nonchalant om sina byggen. Det är fredligt, trevligt och det känns befriande ofarligt att vistas bland dem.

Nördar må skryta för oss, vara stolta över det de gör, och tävla mot varandra. Men de krigar inte i ordets bemärkelse.

Sådana behöver vi fler av.

När jag var liten fantiserade jag om år 2000. Jag insåg att jag skulle vara 43 år vid milleniumskiftet och bara det var helt ofattbart för en sjuåring.

I dag har jag ett annat perspektiv, men undrar nu varför tiden tycks gå allt fortare ju äldre jag blir. Och varför många av barndomsdrömmarna nödvändigtvis måste sopas undan av en realitet jag inte alls tycker om.

Alltså: Låt oss hoppas att 2012 blir ett år utan naturkatastrofer, svält och krig. Ett år när alla får äta sig mätta, dricka rent vatten och ha tak över huvudet. När alla får bemötas med den respekt de är värda och slipper trakasserier, mobbing, hot och misshandel. När vi kan föra vettiga diskussioner om religion, politik och demokrati utan att människor slår varandra eller tänder eld på bilar. Ett år när strider mellan de kriminella gängen upphör, eller åtminstone upphör att drabba oskyldiga. Ett år när kineserna inser att man inte får flå djur levande och alla andra behandlar sina djur väl. När ingen slår någon som är svagare, eller slår någon överhuvudtaget.

Ett år av reflektion, när vi inser hur tacksamma vi ska vara för att vi kan stå och gå, att vi har tillgång till mat, vatten, tak, läkarvård och ett ganska väl fungerande samhälle.

Naturligtvis kommer det inte alls att bli så.

Men den dagen vi slutar tänka, förlåta, älska, hoppas, tro och arbeta för det bättre, för att istället låta uppgivenheten, bitterheten och hatet vinna, är vi rökta.

Oavsett vem du som läser det här är, vill jag önska dig ett riktigt bra 2012 med god hälsa och många fina upplevelser. Förhoppningsvis finner du mitt i stressen tid för vila.

Och för att tänka.

Vi hörs!

Då och då, det går lite i vågor, ringer det folk som har saker att berätta, hemligheter att avslöja.

Oftast handlar det om att någon blivit oskyldigt dömd.

För några veckor sedan ringde en dam från Göteborg. Hon påstod sig ha flera kassar med A4-pärmar med hemligt (?) utredningsmaterial gällande ett mordfall där någon blivit oskyldigt dömd. Hon ville att jag skulle gå igenom materialet och skriva en bok om fallet. Jag svarade att jag gärna skulle göra det om någon ville ge mig lön för det, eftersom jag också måste betala räkningarna varje månad.

Då svalnade hennes intresse rätt kraftigt.

Jag frågade varför hon inte skrev en bok om fallet själv. Svaret var inte att hon inte kunde skriva, för hon skrev minsann lika bra som vilken författare som helst. Nej, det hela handlade om att hon var en så känd artist att hela hennes karriär skulle kunna bli förstörd om hon satte sitt namn under det där.

Tro mig, samtal av den typen är inte helt ovanliga om man jobbar som journalist.

Eller författare.

Senast fick jag ett sms från en man som säger sig veta sanningen om Palmemordet och om vem som är mördaren. Han har nu vidarebefordrat materialet till myndigheterna och om han har rätt, lär vi snart får veta det.

Dessvärre tror jag att chansen är liten. Jag vet inte hur många teorier jag hört genom åren. Från åklagare, erfarna poliser, politiker och – vanligt folk. Alla har sin teori och jag har dessutom en egen.

Jag är tämligen övertygad om tre saker:

Att det inte var Christer Pettersson som mördade Olof Palme.

Att vi aldrig får veta vem som gjorde det eftersom de starka krafter som beställde mordet också såg till att mördaren sedan försvann.

Att det sitter oskyldigt dömda människor i svenska fängelser.

Det senare är naturligtvis värt att diskutera. Vi har valt att ha ett rättssystem som bygger just på att ingen ska bli oskyldigt dömd. Hellre fria än fälla. Bevisningen ska vara bortom allt rimligt tvivel.

Det låter vackert på papper, men så länge det är människor som tänker, tycker och dömer, sker det också misstag. Märkligt vore det annars.

Den enda garantin för att låta alla oskyldiga människor gå fria, vore ju att inte fälla mer än de få, där bevisningen är så överväldigande att man inte kan bortse ifrån dem (och så generösa vill vi ju inte vara, eller hur?). Som fallet med den 28-årige intern som besinningslöst slog ihjäl den 24-åriga vårdaren Karen Gebreab medan kolleger och bevakningskameror bevittnade och registrerade varje sekund av händelsen.

Rättegången mot 28-åringen avslutades för en tid sedan. Naturligtvis finns det bara två möjligheter – om han bedöms psykiskt sjuk spärras han in på en rättspsykavdelning. Annars blir det livstids fängelse.

Ett till synes enkelt fall, alltså.

Men – hur gör vi med alla de tveksamma. Följer vi regeln ”bortom allt rimligt tvivel” när det gäller bevisningen? Och är det rimligt att det är helt vanliga människor som du och jag, ofta utan någon som helst juridisk utbildning, som i Tingsrätten dömer andra till fängelse?

Förstå mig rätt. Jag skulle gärna bli nämndeman själv på grund av mitt stora intresse för juridik. Men frågan är om folk med enbart ett brinnande intresse ska få döma. Du skulle kanske inte vilja bli hjärnopererad av någon som tycker att skalpeller är kul, men för övrigt inte har någon erfarenhet av operationer?