Ett nytt år närmar sig, vilket inbjuder till reflexion.

Medveten om min egen svaghet ger jag inga nyårslöften. Däremot finns det en hel del jag kommer att försöka under 2013.

Och jag har några – möjligen naiva – förhoppningar:

Jag hoppas att allt fler människor lever efter begreppet respekt i dess vidaste bemärkelse. Att alla får leva så friska som det bara går, i frid, fred och ljus.

Jag hoppas att åtminstone en enda politiker – från något av de partier som inte förkortas SD – törs stå upp för det som vi påstår vara en demokrati, genom att våga diskutera alla problem i samhället, i kampen för att det ska bli bättre och i kampen mot mörka krafter.

Jag hoppas att vi kan ägna lika mycket intresse och omsorg åt våra gamla, sjuka, barn, hemlösa, missbrukare, utstötta och på andra sätt utsatta, som vi gör åt problemen i Långtbortistan. Likaså att SVT någon gång kan rapportera om vad som sker i Skövde, Malung, Köpenhamn och Sevilla istället för de dagliga uppdateringarna från Israel och Syrien.

Jag hoppas att de som med kallt blod misshandlar och torterar barn, djur, gamla och alla andra som inte kan försvara sig, döms till skoningslösa straff av antingen lag, natur eller – Ödet.

Sisådärja. Det var det mesta.

Slutligen önskar jag dig som läser det här, att 2013 blir ditt bästa år någonsin, med goda portioner av frid och lycka.

Det finns några få människor som jag inte längre förmår önska något gott.

Ni vet vilka ni är. Och varför.

Öppet brev till Sollentuna Kommun;

Rubriken är enkel: Varför i helvete plogar ni inte gatorna och trottoarerna?

Först skjuter vi bortförklaringarna i sank:

Ja, det har kommit mycket snö. Nej, det är ingen överraskning, inte heller att det blir vinter. Nej, det är inget tillfälligt problem – det har varat sedan snön kom. Nej, det har inget med tillgängliga resurser att göra – alla lastbilar och traktorer har inte blivit sålda till Pakistan sedan förra vintern och med rådande arbetslöshet lär det inte vara brist på folk som kan ta en skyffel i handen om det kniper.

Dessutom: När vi som är handikappade ropar in folk för att hjälpa till, lägger de fyra timmar på att hugga bort den isvall ni flitigt nog byggt mellan garageuppfarten och gatan. Och när den äntligen är borta skickar ni för vänlighetens skull en traktor som klockan 23 på juldagen ser till att vallen kommer tillbaka, men låter bli att ploga resten av trottoarerna ordentligt. Dessutom undrar jag med stor nyfikenhet när ni tänker köra bort de enorma snöhögar som bildats här och var. Eller – sitter ni och knäpper med fingrarna i vag förhoppning om att de ska töa bort?

Jag har en överraskning åt er: Det blir inte så.

I min naivitet trodde jag att vi hade en överenskommelse: Jag betalar kommunalskatt, ni erbjuder motsvarande service.

En lustig sak: Om jag inte betalar min kommunalskatt i tid kommer det tanter och fabrbröder och tar ifrån mig allt jag har. Om ni inte sköter det ni ska, händer ingenting.

Det är trist att tjänstemannaansvaret avskaffades. Alla andra människor är nämligen tvungna att ta ansvar för våra handlingar – så varför inte ni, som har lön från våra pengar? Om någon dök upp plötsligt, slet av er slipsar, kostymer och mobiltelefoner, skulle det förmodligen bli en jävla fart på plogandet medan ni stod där med rumpan bar.

En utopi?

Inte helt säkert.

Sätt fart nu, gör det ni ska. Och spara bortförklaringarna till annat tillfälle, okej?

Det finns dagar då distributionen av den politiska korrekthetens stinkande filtar är oönskat aktiv i Landet Lagom.

För inte så länge sedan ville den med skattepengar avlönade Behrang Miri, ”konstnärlig ledare för barn och unga på Kulturhuset”, rensa ut TinTin-böcker från barnbiblioteket för att de kunde innehålla rasistiska inslag. Han fick omgående verbalt pisk så det räckte och backade.

Tack och lov. Annars hade vi i konsekvensens namn fått bränna stora delar av de svenska biblioteken, med Astrid Lindgrens böcker som god början.

Nu är det dags igen. SVT sänder en reviderad version av Kalle Ankas julprogram, med strukna scener som tydligen kunnat passera i några decennier utan att vålla större skada. Den svarta dockan måste nu omedelbart bort, liksom blondinen i rosa klänning. Det förvånar mig kraftigt att Tomten får vara kvar i sin urprungliga form. Ty vem kan bevisa att Tomten i själva verket inte är en svart feminist? Och i Landet Lagom måste rimligtvis någon känna sig kränkt av den fete mannen i vitt skägg, som lyfter upp små barn i knäet där han flinar på stormarknaderna. Huvva – tänk på det en stund!

Samtidigt ska vi alla lära oss att skriva ”hen” istället för ”hon” och ”han” – allt i ett desperat försök att skapa en förvirrande lagomsörja där ingen, absolut ingen, kan bli ett offer för vinterkränktsjukan (tack för det nya begreppet, Tina Danielsson! :o)).

I vanlig ordning ägnar vi oss åt småskit istället för att ta tag i det som verkligen är problem. Och den som inbillar sig att rasismen dör – eller ens minskar marginellt – för att det sopas undan några seriehäften eller en scen i Kalle Anka, är mer än lovligt naiv.

Ty ett av de stora problemen handlar om Dumhet, och här haltar forskningen kraftigt. Hur uppkommer dumheten? Är den genetisk eller ett resultat av arv? Förs den – hemska tanke – till och med vidare genom skolan? Går det möjligen att på sikt finna ett vaccin? Den dagen skulle inte bara rasismen utan också trafikolyckorna reduceras kraftigt, liksom en mängd andra problem.

Den svenska rasismen och främlingsfientligheten botas knappast av vare sig seriealbumscensur eller borttagna blondiner i rosa klänningar. Problemet är en aning mer komplext än så. Och jag hävdar som tidigare – eftersom inga svenska journalister eller politiker på allvar törs adressera den grundläggande orsaken till att Sverigedemokraterna växer – att partiet kommer att gro vidare, gå in i riksdagen med tvåsiffriga tal i nästa val och kasta ut ett eller två av de tidigare etablerade partierna. I en så kallad demokrati bör och måste vi kunna diskutera alla former av åsikter, beslut och följder. Det är vår skyldighet att vända på stenar och diskutera frågor – hur känsliga de än må vara – i strävan att skapa ett bättre samhälle.

Dumheten sticker upp sitt tryne i många former och bakom lika många masker. Ingen tjänar på att försöka negligera den, ty med sin kraft tränger den förbi slutna ögon och öron.

Jag tror att vaccinet mot Dumhet heter – respekt!

När jag för en tid sedan talade på Bokens Dag i Lysekil tillsammans med de utmärkt duktiga författarkollegerna Katarina Janouch och Herman Lindqvist, blev vi tillfrågade om vilket det vackraste ordet vi visste, var.

Jag svarade respekt, med tillägget:

Om alla människor tillämpade respekt i den allra vidaste betydelsen, skulle de kvarvarande problemen på jordklotet vara synnerligen få.

Trots detta finns ämnet fortfarande inte på skolschemat i Landet Lagom, där vi är duktiga på att slå oss för bröstet och alltför ofta dömer människor i andra länder för deras handlande.

Med en påse chips i handen, en rödvinsbox inom räckhåll och en fyrtiotums platt-tv framför snoken som verktyg en fredagkväll, är det lätt att veta bäst.

Men obegripligt nog verkar problemen ändå inte upphöra …

Jag är förmodligen Sveriges sämste bloggare, åtminstone om jag får tro förläggaren.

Får man tro alla bloggprofeter så ska en blogg uppdateras ofta, helst flera gånger om dagen.

Och får jag tro de få bloggar jag då och då tittar på, spelar innehållet mindre roll.

Sedan internet slog igenom har jag alltid haft lika svårt att förstå att så många människor har ett våldsamt behov av att dela med sig av sina privata göranden, minut för minut. På Facebook, Twitter och i bloggar läser jag ofattbart viktiga meddelanden som ”Är typ så jävla trött på tvättstugan, bree”, ”Sitter på 54:ans buss”, ”Sjukhusmaten suger fett” och ”Snart dax för fika hemma hos mamsen”.

Tack för informationen. Eller – inte.

Författarbloggarna skiljer sig vitt från varandra. En del behandlar enbart skrivandets vedermödor, andra förvandlas snabbt till en orgie i vardagslivet.

Och tydligen till vissas stora förtjusning. En förläggare jag har stor respekt för säger, på fullt allvar:

”Jag älskar det där! Jag vill veta vad mina favoritförfattare gör på dagarna!”

Vad de gör när de inte skriver alltså. Vilket normalt sett innebär tvätt, städning, matlagning, hämtning av barn, trängsel på bussen eller i bilkön, tv-tittande och allt annat jättespännande.

Nåväl, var och en blir lycklig av sitt. Dessvärre kan jag dock alltsom oftast inte sälla mig till mängden av bloggare som gör sina läsare lyckliga genom att rapportera varje liten detalj i livet.

Men okej – för att göra förläggaren lycklig:

Var ute och handlade i dag. Avskyr att handla. Satt i kö på apotekets receptavdelning. Stod i kö i kassan i två andra butiker. Noterade ett beteende. Kunder (8 kvinnor, 2 män) som hade ett förbannat stort behov av att, med växande kö bakom sig, babbla med apotekaren/kassabiträdet. Berätta om sitt liv, Bonde Söker Fru, sina svårigheter, sjukdomar i allmänhet, sin frus storlek, sin mans preferenser, rabattkuponger, utslag i ansiktet, Löfvéns framträdanden, barnbarnens glädje, trassel med bilen, chokladkartonger, sjukdomar-som-vi-andra-inte-vill-veta-något-om, och så vidare i oändlighet.

Min konlusion som legitimerad gubbjävel:

Det är julhandel. Folk är stressade. De flesta har inte eoner av tid att offra på köer.

Alltså: Håll käft, betala och gå, okej?

Blev du glad nu, förläggaren? :o)

Snön knarrade, allt var kyligt vackert.

Men när Tomten ringde lät han deprimerad. 

Vi bestämde oss för att träffas och prata.

Det är sådant vänner är till för.

Tomten och jag har varit goda vänner i drygt 50 år.

Han är en varmhjärtad, trevlig, andlig man. Som många andra har han familj och avbetalningar, bor i radhus och går på a-kassa ibland.

På restaurangen där vi beställt träff satte vi oss i ett bås med levande ljus. Han la han en bibel på bordet och jag tittade frågande på honom.

”Jag har faktiskt alltid den med mig. Stundom söker jag upp några kloka ord som hjälper mig att orka vidare.”

Vi beställde mat.

”Tänk på dem som inte får något att äta i jul”, sa jag.

Tomten nickade. ”Det är det jag menar. Folk glömmer det stora och viktiga. Värmen, gemenskapen och kärleken mellan människor. Allt tycks handla om teknik och karriärstress.”

”Hur är det på ditt jobb, då?” undrade jag.

”Inget vidare”, sa han tyst.”Jag knäcker mig på att kånka på läptåpps, ajjpädds spelkonsoler och platt-tv.”

Efter elva månaders arbetslöshet fick han stressa hårt före jul och hann inte med i alla fall. Dålig lön och usla arbetstider hörde till vardagen.

”Släden är livsfarlig”, suckade han. ”Den har varken ABS, gps eller värmestol. Men det finns inte pengar till en minibuss, säger chefen. Transport skulle aldrig godkänna att andra gubbar körde på mina villkor, med överlass och allt!

Han såg bedrövad ut:

”Förr kunde vi planera ordentligt. Men sen blev alla uppsagda och bara vi tomtar fick söka om våra tjänster. Nu får jag ALU-praktikanter och FAS 3-människor som nissar. Alla ska läras upp men de struntar i vilket, eftersom de ändå får foten om en månad.”

Förr hade landet varit uppdelat i distrikt, som servades av ett gäng tomtar under en chefstomte. Men sen hälften fick sparken, växte distrikten till orimliga proportioner.

”Hur ska jag hinna från Jönköping till Östersund på en kväll? Det räcker med att en liten parvel vill att jag ska leka med honom en stund för att schemat ska spricka. Förra året var det några i Gävle som inte fick sina klappar förrän i januari. Den utdelningen fick jag inte ens betalt för.”

Jag betraktade min vän. Han såg verkligen sliten ut.

”Man börjar ju bli till åren och nu känns det som om ingen riktigt vill ha en ens under högsäsong! Jag riskerar att bryta ryggen av mig när jag halkar uppför villagångar som ingen skottat, bara för att se ungarna klistrade framför en dator. Tomten kommer, säger föräldrarna. Vem bryr sig? säger ungarna och surfar på nätet istället. Var tog gemenskapen vägen, diskussionerna, familjelivet?”

”Trist”, sa jag.

”Jag menar det. I dag börjar ungarna gråta om de får förra generationens ajjfån med bara sexton gigs minne i julklapp. De kanske borde tänka lite på de större frågorna istället. På dem som är utsatta, de som inte får något alls.”

”Hur är det med Majsan, då?” frågade jag.

”Vi hade en kris för ett tag sen, men den är över nu. Fast hon tycker att jag kunde skaffa ett bättre jobb.”

Jag undrade vad han skulle vilja göra istället?

”Tja”, sa han. ”Jag tycker ju om att jobba med människor. Något viktigare än att hjälpa andra finns ju inte. Läs Lukas 10 så förstår du vad jag menar, det är ju rena poesin.”

Tomten reciterade med mjuk röst:

”Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom.”

Han fortsatte:

”Men jag är nog för sliten för ett jobb i vården. Kanske någon form av terapeutiskt arbete. Hjälpa folk att glömma stress och materialism, hitta sig själva och varandra igen. Allt det där som verkligen är viktigt.”

När vi kom ut från restaurangen stod släden snett parkerad halvvägs upp på trottoaren. Renarna stod där och tittade och tuggade på något.

Vi sa hej och kramade om varandra. Det var en imponerande syn när han snedstartade uppåt och for över himlen mot sin förort.

I nattens kyla och med vita moln från andedräkten vandrade jag hem över knarrande snö medan stora flingor sakta fuktade mitt hår.

Hemma, i värmen och gemenskapen skänkte jag en tanke till alla ensamma, slog upp ett glas vin och läste Efraim:

”Var … goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er.”

Tänkvärt. Lika viktigt i dag som för två tusen år sedan.

Eller viktigare.

Hans G. Larsson, informationsansvarig på Telias kundrelationer, har kvicknat till och återupptagit kommunikationen med mig. Det är bra. Dock är han lite bedrövad över att jag – i mitt krig mot Telia –  ”skjuter på pianisten”, det vill säga honom. Han påpekar att han redan från att han fick kännedom om vad som händer mig, har tyckt att det var trist. Han påpekar vidare att han inte har givit mig några garantier för att jag aldrig mer ska bli trakasserad av Telia, men att han gör sitt bästa för att åtgärda problemet. Det är a) korrekt och b) mycket bra.

Alltså ber jag Hans G. Larsson om ursäkt för att jag skjutit på honom. Här och nu!

Men – naturligtvis finns det en anledning. Hans G. Larsson är den ende i detta gigantiska företag som vågat skicka ett svar på alla de brev och mail jag tillställt Telia under de tre år företagets ”representanter” trakasserat mig.

Det är tråkigt att jag därmed tvingas ge Telias hittills enda ansikte – Lars – på tafsen i mina blogginlägg. Det är dock betydligt tråkigare, för att inte säga bedrövligt, att inte en enda av hans ansvariga chefer törs sticka fram nyllet!

Lars skriver: ”Att mina svar uteblivit fram tills idag beror på att jag inte fått några bra svar internt om hur vi ska lösa detta. Uppenbarligen hjälper ju inte vår egen spärr … ” Detta säger mer om Telias fjollchefer än om Hans eller mig.

Läs: Karln har försökt. Men som jag skrev – inte en enda ansvarig människa inom Telia vill eller törs resa sig upp, ta ansvar och komma med ett svar som är värt något.

Alltså: Lars chefer och beslutsfattare inom Telia är en packe pussies som inte skulle överleva i tio minuter i en förort. Kvinnor som inte törs vara kvinnor, män som inte törs vara män. Patetiska människor som sopar in bedrövligt höga löner för att – när det skiter sig – gömma sig bakom en informationskille istället för att resa sig och säga: ”Okej, vi har gjort fel. Vi ber om ursäkt. Vi ska kompensera dig som kund. Vi ska åtgärda felet. Nu.”

Men det har inte skett och jag sätter min hunds tuggben på att det inte kommer att ske. På den gamla tiden när Televerket var ett statligt bolag fanns det ett tjänstemannaansvar, när människor var tvungna att göra något så märkligt som att ta ansvar för sina handlingar och beslut.

Den tiden är förbi.

Så i dag kan Telias beslutsfattare med en harkling rätta till slipsen, låta sina telefonstalkers fortsätta förfölja mig och låta Lars G ta smällen när jag blir arg.

Jag väntar fortfarande på att dessa makthavare ska visa ett uns av a) empati b) moral c) ansvar d) styrka. Dessutom tycker jag att de ska ge mig sina hemtelefonnummer så att vi, vänner, kan ringa dem dygnet runt och komma med ”förslag”.

Till dess: Bojkotta Telia, Telisol, Dialect, Com7 och TDC Telefokus, samt alla andra digitala kackerlackor som ringer upp dig. Var inte trevlig, be dem bara dra åt helvete när de stör dig och tar upp din tid.

Du har full moralisk rätt att försvara din integritet, likaväl som de – i brist på intelligens och empati – försvarar sin legala rätt att fucka upp ditt liv.

NU väntar jag med spänning på att en enda av Lars chefer ska våga kontakta mig. Men du – sätt inte en Trisslott på det…

Idiotin fortsätter och jag tror inte att det finns så mycket hopp för Telia längre.

Efter att ha blivit trakasserad i min bostad i tre år av företagets ”fristående representanter” som ringer ”på uppdrag” av Telia, har jag ett otal gånger kontaktat Telia och fått skriftliga garantier för att få vara ifred.

De som ringer är sorgliga robotar som rabblar ett budskap från ett papper. När man ber att få ringa tillbaka eller tala med deras chef kommer alltid – oavsett företag – samma besked:

*Företaget har inga ingående telefonlinjer (fantastiskt med tanke på att man arbetar med att sälja telefoni)

*Säljaren vet inte vad chefen heter (skulle du köpa något av en säljare som inte vet vad chefen heter?)

och/eller

*säljaren kan av tekniska skäl inte koppla till chefen som dessutom är väldigt upptagen(med att trakassera andra kunder, kanske?!)

Senast i dag blev jag uppringd av en ung man från företaget TELESOL (vilket jävla namn!) som tidigare har garanterat att jag inte ska bli uppringd igen. Tidigare har jag blivit trakasserad av bland andra Dialect (vars vd Mats Kraitsik Kalvik – som för övrigt tjänar 19 miljoner om året på att låta säljare trakassera folk – tycker att jag borde lära mig ett bättre uppförande. Pray for a miracle, Kalvik – låt dina slavar lämna mig ifred så ska jag uppföra mig), Com7, Telefokus och en rad andra bolag med fantasifulla namn.

Från min tid på tropiska breddgrader vet jag att det är oerhört svårt att utrota kackerlackor. Men att få bort Telias digitala kackerlackor från livet verkar värre, för att inte säga omöjligt.

Vid det här laget har jag roat mig med anti-Telia-kampanjen så länge att företaget har förlorat över en kvarts miljon kronor på att goda vänner och läsare sagt upp sina mångåriga Teliaabonnemang. Och kampen fortsätter, det här ska kosta Telia en miljon innan det är klart.

Jag är förstås fortfarande nyfiken på Telias affärsidé. ”Trakassera kunderna tills de lämnar oss för en konkurrent – då minskar ju våra kostnader”

Tänkte ni verkligen rätt där, Telia?

Hans G. Larsson är informationsansvarig på Telias Kundrelationer. Vi har haft en – ska vi kalla det korrespondens – om det här. Larsson var först ursäktande och vartefter trakasserierna fortsatte blev han olycklig. Nu har han slutat kommunicera, svarar inte längre på mina mail.

Det skulle inte heller jag göra om jag var han. Losec skulle vara en temporär lösning.